Är jag knäpp, eller har jag borderline?
Vad är det för fel på mig? Finns det nån som kan hjälpa mig?
Jag har alltid kännt att jag inte passar in. Hade funderingar när jag var liten om jag inte var en bortbyting. Har extremt höga krav på mig själv, och känner att jag aldrig duger. Speciellt inte om jag jämför mig med min syrra som (enligt mig) mina föräldrar alltid sett som den bra och duktiga dottern. Träffade en man för ca 8 år sen, som har två barn sen innan, vilket ledde till att jag flyttade tillbaka till min hemstad och med det bort från min chans till ett drömjobb. Flyttade in i hans hus som han köpt med sitt ex, och som vi nu tillsammans nästan renoverat färdigt. Blev gravid, något jag längtat efter, eftersom alla runt om oss hade barn. Graviditeten var en pina, jag var tjock och ful, och bebistiden var hemsk, jag kände mig fastlåst. Jag blev arg, och ledsen om vartannat. Gick hos psykolog ett tag, hon sa att jag bara hade dålig självkänsla. Jag tyckte själv att allt blev bättre och slutade. Ett år senare brast allt för mig en dag på jobbet, och jag hamnade hos vårdcentralen. Där sa dom att jag hade en lättare depression, jag fick setralin och jag var tillbaka hos psykologen. När tabletterna börjar verka har jag inget att säga till psykologen. Äter medicin ett år, slutar för att livet känns bättre än nånsin.
Nu 5 månader senare är jag tillbaka. Jag blir arg på min man för saker som är helt oväsentliga, jag blir ofta arg på hans barn för deras existens. Jag har inget tålamod överhuvudtaget. Jag har tröttnat på mitt jobb, och vill ha nya utmaningar. Jag hatar plötsligt mitt svenssonliv som jag eftersträvade för några år sen. Jag gråter mycket, och skrattar ofta. Jag vet inte vad jag tycker eller vem jag är längre. Jag känner att jag saknar något men vet inte riktigt vad. Ena dan vill jag att vi flyttar, nästa att vi gör klart huset. Jag bygger upp en ilska som exploderar när mannen kommer hem, anledningen är inte säkert att han får veta. Det är inte ens säkert att jag vet den. Ångest har jag börjat få igen. Stundtals kryper det i mig, och jag kan inte sitta still. Jag är rädd att min man ska tröttna på mig, jag tror dom skulle få det bättre utan mig. Han säger att han älskar mig men jag vet inte om jag vågar tro honom. Jag vill oftast ha hela hans uppmärksmhet och kan bli riktigt svartsjuk på hans son (som till sättet påminner väldigt mycket om mig). Jag vill alltid ha beröm för allt jag gjort hemma, och klagar ofta på att ingen annan gör nåt (vilket dom egentligen gör).
Jag mår dåligt, men jag kan inte riktigt förklara hur. Jag längat efter förändring i mitt liv, men vågar inte ta steget. Är jätternervös inför nya saker, och ältar ALLT hundra gånger, även helt obetydliga småsaker. Jag tror att mina jobbarkompisar hatar mig, trots att jag egentligen vet att det inte är så. Jag är otroligt rastlös och vill att saker ska ske NU. Imorgon har jag en annan ide jag vill genomföra. Jag startar gärna, men har svårt att avsluta ett projekt. Jag är aldrig nöjd, eftersträvar alltid nånting annat.
Vad är det för fel på mig? Jag är väl lite hypokondrisk så till vida att jag gärna vill ha en diagnos, eller nåt som kan förklara mig. Jag vill gärna att andra ska tycka synd om mig, och jag vill ha nått att skylla på. Jag har läst lite om borderline, men känner att det kanske bara passar in delvis. Likadant med depression. Det känns inte heller
100%-igt. Nån som känner likadant?
