Min sambo har nästan inga vänner kvar

Ursäkta, men låter det inte ganska märkligt att värdera sin man efter hur många vänner han har/inte har?

Jo, kan förstå att det kan låta märkligt. Jag vet ju vad jag känner för honom men jag blit ibland tveksam. Och så tycker jag det är märkligt när många vänner bara sviker. Jag har i alla fall kvar de vänner jag hade innan.

Ja jag och min man har typ inga vänner kvar (vi har varit ihop i 8år)! Vi har våra famijler och varandra.
Jag skulle aldrig tänka tanken på att lämna honom för att han inte har några vänner och har svårt att hitta nya... jag kan ha missuppfattat dig lite där?
Men kom ihåg, att hålla ihop för barnen är inte nån bra de... det är dom som far lla i slut änden

Uppmuntar honom att ta kontakt med folk... kan ju vara hans självförtroende som spökar... hjälp honom då att bygga upp det!

Min man pratade knappt inget... inte ens med mig i början... nu är han en liten stöddig typ som deffinitivt inne håller tyst

Lycka till

taskigt för din kille att du funderar på att dumpa honom för att han inte verkar så poppis..

jag undrar vad du tände på hos honom i början eftersom du känner att hans sociala status kan ändra så mycket i dina känslor för honom?

i det här fallet säger han ju att han är nöjd med den kontakten han har, vilket kanske innebär att han trivs bra med familjeliv och att bara någon gång ibland träffa vänner. lite ensamvarg av sig kanske? inget konstigt i det... och där kan ju du knappast göra så mycket, det måste han ju få välja själv!

Zessans: Min sambo verkar inte lida av det, han är ganska tystlåten men inte blyg. Det är mer jag som uppfattar honom som "konstig" jämfört med andra vi känner. När vi bjudit hit folk så engagerar han sig inte alltid så mycket, pratar och frågar inte så mycket, trots att det är HANS vänner. Sen hör de inte av sig känns det som och då börjar jag undra vad som är fel.

Ja du... det låter precis som min man det där!! När hans familj r här så är det jag som sitter med dom och underhåller...

När jag ifråga sätter varför han inte skaffar vänner så säger han att han inte har behov av det! Han tycker att det blir för mycket med både familj och jobb... hans arbetskamrater ärtyp hans vänner.... resten av hans tid vill han lägga på familjen.

Så han är v'l kanske bara ¨ån där enstöring... du får fundera på om du står ut med detta och sen ta ett snack med honom om du väljer att inte stanna hos honom då....

Spartacus: Jo, jag känner mig elak som känner så här. Min sambo är en bra person, bra pappa och snäll. MEN jag stör mig så mycket på att han inte bryr sig om kontakter med vänner längre (han gjorde ju det innan, jag vet att det förändras när barnen kommer men ändå). Dessutom pratar han knappt med sina egna föräldrar och syskon när vi träffar dem. Fast det beror väl inte bara på honom. Jag känner att jag har för höga krav på honom också och att han kanske förtjänar någon annan som uppskattar honom för den han är. Jag stör mig på honom, saker han säger som jag tycker är pinsamma när vi är bland andra etc.

Men varför lägger du all ansvar på din man att skaffa vänner? Han verkar ju trivas som det är, så då får du väl se till att hitta vänner som du kan umgås med! Det är väl inte meningen att han ska hitta vänner åt dig?

Min man hade inga vänner kvar när jag träffade honom , alla hans vänner hade flytt fältet när han hade sitt ex i besittning ;)

Han har ännu inga vänner som kommer över , jag har som du ts flyttat till honom , så alla mina vänner bor kvar i min gamla stad 30 mil ifrån... Har dock några här men det tar tid känns det som ju äldre man blir typ.

Jag har ju vatt på min make , gå på after work me arb.kollegor , bara de att hehe. han jobbar natt så de får bli after morning ;)

Men inte ens de gör han , han bara pratar massa goja , men jag skulle aldrig få för mig att lämna min make , Han jobbar heltid och när han är ledig så sover han många ggr bort sina dagar , så om han hade haft massa vänner så hade de inte haft tid för varandra så ofta ändå tyvärr.

Jag har liksom inbjudit honom till mina vänners fester , det har slutat med att han vill åka hem och är sur.
Sur för att någon stackars pojk har flörtat med mig och jag inte märkte detta ( irriterande )
För att pojkarna gärna håller sig på sin kant , och inte vill prata med nya pojkar..

Nyårsafton var perfekt , då var det jag o min väninna samt våra gubbar som skålade in året .. De verkade trivas i varandras sällskap ...

TROR ni det blivit fler tillfällen ????
Neeee , fast vi planerat o haft oss så har min gubbe alltid tackat nej till allt..
Suck..

Men jag ger inte upp , men jag förstår ifall min make tycker det är jobbigt dock.

Jag och min man har varit ett par i 19 år nu. Vi har inte kvar så många av våra gamla vänner, och det beror på att vi har växt ifrån varann helt enkelt. Men vi har en hel del gemensamma vänner nu istället. Sen finns det en del av våra vänner som jag har tagit avstånd ifrån självmant av olika själ. När man växer upp och ser vad allt är värt så kan man också börja att sortera ut vänner som kanske ändå inte var som man trodde. Min man säger till mig med att snart har du inga vänner kvar. Men det har att göra med att jag väljer att prioritera mera vad som är värt för mig och inte. Och detta har han också förstått nu.
Du kanske ska ta och prata med din man, han kanske inte tycker att de är värda hans energi.

Sessan Lindberg: Jag har också funderat på om det är mig hans vänner inte tycker om och om det är därför de inte hör av sig så ofta. Men jag gör inte mycket väsen av mig så jag skulle inte tro att det beror på det heller. Det är nog mest att allt ändras när man bildar familj. Allt jag önskar är att han hade mer regelbunden kontakt med sina vänner. Vi har försökt ibland och bjudit in folk hit men sen hör de inte av sig i alla fall. Som det är nu så har vi bara några enstaka som vi träffar här där vi bor.

Molle72: Jo, man kan ju inte ha kvar alla gamla vänner, en del växer man ju ifrån som du säger. Men vi har inga gemensamma vänner. Antingen är det mina vänner eller så är det hans, alltså sådana vi kände innan vi träffades. Det är svårt att lära känna nya gemensamma vänner, ingen av oss är särskilt utåtriktad och man kommer inte i kontakt med så mycket nytt folk heller. Jag låter lite negativ men det är faktiskt inte så lätt, särskilt inte när man bor på en liten ort. Och det är väl att det blir så ensamt och trist som gör att det sliter på förhållandet.

TS. Får jag fråga hur gamla ni är? Hur bor ni i hus eller lägenhet?

Molle72: Vi bor i hus och är i 30-årsåldern.

Har ni grannar i närheten så ordna med typ en gårdsfest och lär känna era grannar. Det är egentligen ganska lätt att lära känna folk.

Molle72: Jo, vi har redan umgåtts en del med ett par i 50-årsåldern i huset mittemot och vi har bra kontakt med några andra grannar. Däremot har vi inte lyckats känna ett par som är i vår ålder, vi kallpratar bara lite någon gång ibland och de hälsar inte ens alltid så det känns inte så bra. Men felet ligger säkert delvis hos mig, jag är lite reserverad av mig och har svårt att lära känna nya människor. När jag träffade sambons vänner första gångerna var jag hemskt blyg (för 7 år sedan) och jag tyckte det var jobbigt att ha något att prata om, de frågade liksom inte mig heller eller försökt få med mig i gemenskapen och jag kände mig utanför. Kanske påverkar detta också min sambo och hans relationer till hans vänner. Men jag tror heller ingen tycker jag är otrevlig.