När allting går åt helvete.

Jag lider med dig jag kan inte föreställa mig vad du måste gå igenom. Min man fick någon knäpp när vi fick vårat barn men det har löst sig idag. I och för sig var det aldrig så illa utan det slutade med att han stack utomlands i ett halvår.
Men något som jag insåg det var att det var inte så illa att vara ensamstående mamma. Jag har en väninna som just tagit sig ur samma sitauation som du är i nu och hon o hennes pojke klarar sig bra. Dom har fått ett lugn i sitt liv och hon kan fokusera på sig själv och sitt barn. Du behöver någon att prata med hur är dina relationer med din familj? eller prata med din barnmorska dom brukar kunna vara ett bra stöd. Ta hand om er.
MVH Hanna

Lämna honom för dig och ditt barns skull. Du är värd så mycket mer. Hörde en gång av en kille att en gravid kvinna är det finnaste och mest värdefullaste som finns. ta hand om dig!

Först och främst, om du inte redan gjort det: PRATA med honom! Lugnt och sansat, om hur du känner. Absolut inga hårda ord eller höjd röst, för då funkar det inte.

Om han inte tar till sig något av vad du säger, om han inte skärper sig så måste du lämna honom innan bebisen kommer. Bebisen är bra mycket viktigare än han, om han inte har en tanke på att behandla dig bättre!

Skönt att du skriver att du vet vad du ska göra! Hoppas att du har mod och ork att genomföra det också! Fortsätt att ösa ur dig om det är det som krävs för att du ska orka!
Har du stöd omkring dig? Se till att tala med din barnmorska, de brukar kunna vara ett fint stöd! Om du inte känner att din bm är rätt att tala med, så tala med en annan bm..Då kan du få mer stöttning i din graviditet därifrån!

Kram på dig och lycka till! Om du behöver ösa ur dig mer så får du gärna inboxa

För några år sedan var jag i din situation. Mitt ex förvandlades till ett monster när vi väl fick graviditetsbeskedet.
Jag förstår dig så väl - sorgen, ångesten och känslan av att bli avtrubbad för att det gör så ont att ta in det som sker. Man är så utlämnad och sårbar när man är gravid.
Ta ett råd från en som har gått igenom samma sak - spring så fort du kan. Den grymhet han ger prov på nu kommer bara att förvärras. Ju mer skit du tar desto mindre respekt känner han för dig och då är du helt i hans våld.
Det är en fruktansvärd situation, det gör nästan fysiskt ont för mig att tänka tillbaka på den tiden, men en sak ska du veta och det är att jag aldrig någonsin har ångrat mitt barn. Det kommer inte du heller att göra.
Jag har många gånger förbannat dagen jag föll för mitt ex men mitt barn är den finaste gåvan ändå.
Idag har jag och barnet en bra tillvaro. Jag gick innan barnet förstod vad som hände och det är jag otroligt tacksam för. Jag kan gå rakryggad genom livet och veta att jag tog mitt ansvar som mamma.
Vi har det bra nu. Vi för en lugn normal tillvaro utan rädsla. Mitt barn är en harmonisk trygg liten person.
Allt det praktiska ordnar sig och du kommer att bli lycklig igen, jag lovar, även om det känns avlägset nu. Du är mycket starkare än du tror.
Det viktigaste av allt är att DU INTE SKRIVER PÅ FÖR GEMENSAM VÅRDNAD. Protesterar han får han gå till domstol men snälla, snälla skriv inte på. Det kommer att bespara dig den helvetiska vårdnadstvist jag fick gå igenom när han aldrig ville sluta jävlas med mig genom barnet.
Skriv ner och dokumentera allt han gör mot dig och ring kvinnojouren. Jag länkar till telefonnr över hela landet.
Ta hand om dig och magen och tappat inte hoppet. Allt kommer att ordna sig.
Stor kram till dig!

www.roks.se

lämna honom. jag brukar inte skriva i sånna här trådar.. men va fan.. har han slagit dej förr och är hotfull mot dej nu, gå, innan han slår dej och även barnet senare

Tack söta som har skrivit och stöttat.
Ja visst är det svårt och visst gör det ont....men jag vet ju exakt vad som väntar mig. Jag vet ju exakt vad jag måste göra.
Jag är så lycklig över att äntligen ha lyckats bli gravid efter alla dessa år och skulle aldrig låta min bäbis komma till skada, därför kom det som en extra stor chock för mig att min man fick ett sånt här konstigt återfall av kris.
Ni förstår.....sist han slog mig gick han självmant i terapi i 2 år och blev "bra" så nu trodde jag att alla såna tider var förbi.
Men tydligen hade jag fel.
Det är jättetråkigt och så sorgligt, jag trodde ju att jag skulle få prinsen o halva kungariket och en bäbis nu och så blev det såhär.
Dock blir det en ganska smidig process praktiskt.....sist vi krisade (innan hans terapi) så lovade jag mig att aldrig vara beroende av någon igen och aldrig sitta i en situation igen där jag inte kunde lämna en våldsam man pga. ekonomi eller annat.....och DÅ redan då gjorde jag någonting åt det. Fixade skulder och lån och sanerade mitt liv från onödigheter.
Idag har jag nytta av det.
Jag är inte ekonomiskt beroende, äger inget ihop direkt och har mitt jobb och en inkomst som räcker gott och väl att singel med barn-leva på.
Mitt undermedvetna visste givetvis inte att denna dagen skulle komma men tack och lov katastrof-fixade jag mitt liv ifallatt. Vilken tur att jag var så smart DÅ så att jag slipper det NU.
Det enda jag behöver göra är i princip att be honom packa sitt och flytta ut.....han kan ju behöva ngn månad på sig att fixa en egen lägenhet med sedan är det "thats it".
Praktiskt iallafall.
Sedan får det känslomässiga komma som det kommer.

Tack för bra tips om vårdnad osv....ni har såklart rätt allihopa om att man måste göra det man måste göra.
Det är en sak att välja att stanna och få stryk som vuxen....men att blunda så hårt att man utsätter sitt barn för samma behandling är som att jag skulle misshandla mitt barn själv....det kan jag förståss inte göra.
Livet är väldigt jobbigt nu men kan ju knappast bli värre, eller jo...det är ju just det som det kan.
Så skall jag tänka när jag gråter mig till söms ikväll....att nu kan det bara bli bättre!

Det låter ju jättebra att du har ordnat upp allt, att du inte är beroende på något sätt av honom.

Visst är det tråkigt att ni inte kommer leva tillsammans som en familj, men nog är det mycket mycket bättre att du lever med din lilla bebis, sköter om er och har det jättefint!

Lycka till kramar

Du verkar vara en mycket klok kvinna och du klarar det här även om det är enormt svårt nu.
Du kommer att bli förvånad över den styrka man får som mamma. Jag vacklade många gånger känslomässigt inför mitt ex, allt annat vore hyckleri, men i handling gentemot honom var jag stenhård. Jag tänkte på barnet och kopplade på autopiloten.
Det är först nu, långt senare, som jag verkligen kan tillåta mig att sörja drömmen om familjen som aldrig blev.
Du behöver proffshjälp för att orka, (jag går fortfarande i terapi), och även om det bär emot att blanda in myndigheterna så dra dig inte för att polisanmäla om hans beteende förvärras.
Ring kvinnojouren om så bara för att prata av dig. Många kvinnor som ringer dit har aldrig blivit fysiskt misshandlade utan 'bara' psykiskt som du blir nu.
Det är mycket vanligt att män som har det här beteendet börjar misshandla psykiskt/fysiskt när kvinnan blir gravid. Det kan finnas flera skäl - han kanske inte tolererar att bli nr 2 eller så väcker det jobbiga minnen från den egna barndomen -men det klassiska mönstret är tyvärr att misshandeln trappas upp. Det blir inte bättre när barnet kommer utan oftast betydligt värre.
Du vet säkert också att han kan reagera mycket starkt när du går, han kan bli direkt farlig, så se till att ha stöd hos familj, vänner, kvinnojouren och tveka aldrig att ringa polisen.
Se till att inte vara ensam för mycket. Jag hoppas att du har stöd i din omgivning. Berätta hur du har det för dem du litar på, det hjälper dig att komma ur overklighetskänslorna.
Jag minns hur nattsvart allt kändes då. Det kändes som om livet var slut och att jag hade försatt mig i en fruktansvärd situation. Jag kan verkligen förstå den ångest du känner nu men jag kom ut på andra sidan och det gör du också även om det tar tid.
Ibland slår det mig hur allt har förändrats. Förr blev jag livrädd när jag hörde nyckeln vridas om i låset då mitt ex kom hem och jag aldrig visste vilket tillstånd han var i.
Nu blir jag glad när jag hör det ljudet för det är en annan man som håller i nyckeln , en snäll, respektfull, ömsint man som gör mig trygg och lugn. (Så här mellan oss kan jag erkänna att jag kanske är gravid igen men det är för tidigt att testa ).
Livet har återvänt. Jag som grät mig till sömns varje natt, precis som du, somnar med ett leende och min ljuvliga 3-åring bredvid mig, (han brukar komma sättande mitt i natten för att sova hos mig).
Han är en otroligt fin, gosig, snäll och empatisk liten kille. När jag tittar på honom vet jag att det finns en mening med allt, även det allra svåraste.
Så tänk på det nu när det är tungt - det kommer att ordna sig, du kommer att bli lycklig igen, livet återvänder. Fokusera på det praktiska när det gör som mest ont, skingra tankarna och tänk hela tiden framåt.
Jag hoppas att du gör något trevligt ikväll på Valborg. Ring en vän eller åk hem till mamma.
Stor kram igen och ta hand om dig!