Vår 4-åring "mobbar" pappa... är det normalt???

kanske pappa å elliott ska göra nått kul bara de två! ensamma en hel dag!

fast de kanske de gör?

Åk på semester några dagar så får han nöja sig med pappa när du inte finns till hands, finns valmöjligheten inte så duger nog pappa bra

De gör inte så mycket tillsammans bara de två, det skulle de kunna göra mer av. Min sambo är hemma på fredagar med båda barnen (Jack 16 mån är lillebrorsa) så jag vet att det går jättebra med pappa när bara han finns där. Men de här kommentarerna från Elliott sårar pappan, just för att de kommer titt som tätt. "Mamma, du är bäst" får jag höra och när jag föreslår att vi ska göra nåt kul så är Elliotts första reaktion att pappa kan vara hemma med Jack, så att bara han och jag kan åka iväg.

Jag tycker att du ska åka iväg en helg och låta far och son vara hemma med varandra! De måste göra saker tillsammans för att komma närmare varandra. Dessutom kanske din man ska vara pappaledig?

Är inte 4 år en sån där ålder då pojkar vill vara med mamma och flickor med pappa? När de är lite "kära" i sin förälder av motsatt kön och kommer med söta kommentarer som att de minsann ska gifta sig med mamma/pappa när de blir stora. Eller har jag fel nu?

Jag känner igen det där och misstänker att det kan vara rätt så vanligt i i olika grader av favoritskapet. Det som är viktigt är hur DU bemöter det här. Säger du att vid tex. läggning, nej nu är det pappa som lägger dig, mamma la dig igår. Nu tröstar pappa dig, det går lika bra som några exempel. Då visar du mot er son att det är helt OK. Han läser av dig och hur din reaktion är. Det som KAN vara vanligt, säger inte att det är det för er, är att du går in och gör saker som din sambo skulle gjort eftersom er son blir nöjd.

Personligen tror jag INTE på att du ska åka bort i en period då er son visar så tydligt att han vill ha dig i närheten, jag tror att det kan skapa mer problem då istället längre fram.

Jag vet att det jag säger nu är lätt att säga som utomstående men stå på er så ska ni se att inom en period så lossnar det. Jag har varit med om det med barnen i olika korta/långa perioder, mest med nr 1 som just är en pojke och det är skitjobbigt för alla i familjen men gör som du gör just nu, prata om det med andra och fråga om tips och råd, det önskar man ibland att fler skulle göra i situationer där man kan få råd av andra som varit med om olika saker, sen så är det viktigt att tänka på att avdramatisera det hela och funka helt vanligt tänka på att barn är smartare än vad man tror

Stort lycka till och jag är helt säker på att det inom en period släpper.

Många Kramar

Vår 4 åriga dotter är pappig i stället. Hon kan gapa å skrika sig till söms om jag lägger henne. När hon blev storasyster vid 2 år var hon nästen blöjfri. Men så kom lillebror. Om jag bad maken byta en blöja på lillebror skrek hom mej först mej först. Om det inte blev så, så stod hon å skrek hängandes i hans ben tills han bytte även hennes blöja. Det tod 1,5 år innan hon var
helt blöjfri efter att lillebror kom.

Nu är det bättre men pappa är fortfarnde bäst. Men vi fick också höra att mamma tar lillebror så kan pappa å jag göra si eller så. Vi har försökt att inte gå på hennes linje utan hon får gilla läget.

Lycka till.

Hos oss är det tvärtom. Treåriga dottern föredrar pappa. Hon har aldrig varit varken speciellt pappig eller mammig förut och vi båda har varit föräldralediga länge, men nu sedan lillebror föddes för 4 månader sedan föredrar hon sin pappa om vi båda är hemma. Försökte lägga henne nu ikväll men det var helt omöjligt.
Om min man är borta fungerar det jättebra, men annars är pappa nr.1 ( och hon vill absolut inte att han ska gosa med bebisen )... Synd - lillkillens o pappans relation blir lidande.
Vi försöker dela upp oss o umgås bara m det ena barnet då o då när vi båda är hemma o då går det bra. Hoppas det går över så småningom...

Jag har väldigt svårt att tro att det skulle skapa problem för pojken att få tillbringa en helg med sin pappa! Mamman skriver ju att det går jättebra med pappa när bara han finns där. Det verkar som om far och son verkligen behöver vara ensamma och hitta på ngt trevligt.

Om jag inte minns helt fel så läste jag i en tidning om Jesper Juul och vad han rådde ett förädrapar som var i samma sits fast där var det en flicka som hade svårt för att "släppa in" mamman. Hans råd var att pappan åkte iväg över en helg så att mor och dotter kunde komma närmare. Och det verkade funka.

Nu har jag inte läst igenom tråden utan svarar bara dig TS.

Jag skulle försöka göra så att far och son har minst en dag i veckan där dom är ensamma. Dom måste inte åka på spännande utflykter jämt när dom e själva utan det kan lika gärna att dom bara e hemma och städar och lagar mat TILLSAMMANS då såklart.

Dela även på nattningarna, ibörjan kanske du kan gå och ta en promenad en stund så inte sonen bara ska till dig.

Vår äldsta var extremt mammig tills hon fick ett syskon, då började hon "vilja ha" pappa också och insåg att han hade lite mer tid.

Hade vi inte fått syskon så hade vi fått göra som jag skrev ovan. Men det blev ju så automatiskt när jag ofta satt och ammade dag som kväll.

Min son är också sån! Han är 4,5 år. Jag är mest hemma med barnen (börjar senare och slutar ofta tidigare än sambon). Jag har åkt iväg några helger, och det går verkligen jättebra när bara pappa och son är tillsammans, men med det samma jag är där så är jag favoriten. Pappa och son är också ibland ensamma och åker skridskor, eller är i simhallen, men det hjälper inte mycket i det stora och hela.

Det var det jag menade lite grann, även om pappan och sonen är ensamna så är det ju inte där problemet ligger. Det KAN lösa sig över en helg, det vet man ju inte. Det enda man kan göra är att testa. Det som är problemet är ju när sonen är i hemmet och båda finns tillgängliga, eftersom det är vad jag kunde tolka det som, DÄR problemet ligger.

Ibland är det så att barnet har en förälder som är favoriten och hey- ibland får man även som förälder gilla läget så länge det inte skapar några jättestora konflikter och jättestora problem.

Vår son som är 4 år är likadan. Han kan var rätt taskigt mot sin pappa. Vi är tydlig med att han inte får säga dumma, taskiga saker (det får han inte till någon) Men samtidigt så ligger det ju något i det han känner/säger. Jag tror inte att han menar att han inte gillar pappa utan att han just nu behöver mamma mer. Vår son har haft några liknade perioder innan. Jag känner att dom kommer i samband med att han tar "utvecklingssteg".

Tack för alla kloka inlägg! Ska fundera lite och återkomma i morgon.
God natt...

Jag tror att vi ska försöka med att pappa och son gör mer ihop, att Elliott får uppleva mer att pappan VÄLJER hans sällskap. Som häromdagen när en av oss skulle gå med Elliott till majbrasan: naturligtvis ville Elliott att jag skulle gå med och protesterade när vi sa att det skulle pappa göra. Men när jag sa att "Pappa vill så gärna vara med dig" så ändrade sig Elliott och sa glatt "Jaha!" och då var det bra med den saken.
Sen tror jag också mycket på MissS, i det att jag gör mycket av det som pappa inte får göra, som att trösta eller hjälpa. Jag ska försöka uppmuntra Elliott att låta sig tröstas eller bli hjälpt av sin pappa.