Känner du en relativt ung person med en demenssjukdom?

Jag har en bekant som drabbades runt 50 års åldern. Det gick väldigt fort utför tyvär men detta var några år sedan.

Har hon blivit utredd? För alzhaimers och utbrändhet är mycket lika i symptom till att börja med. Båda är dock viktiga att få behandlat tidigt.

Nej, hon har inte blivit utredd än, men har fått remiss till "demensutredning".

Gud vad "underbart" det skulle vara om det "bara" var utbrändhet!
I och med att hennes personlighet har förändrats går jag i min hemlighet och hoppas att det är en hjärntumör i "the frontal lobe". Det är ju så hemska tankar att jag inte ens vågar säga dem högt. Men en hjärntumör är en fysisk grej, som kanske kan behandlas. En demenssjukdom blir man ALDRIG av med. Det blir bara värre. Det finns inget hopp.

När du säger att det gick väldigt fort utför... Hur slutade det? Kan man dö av en demenssjukdom? Eller slutar det med att kroppen fungerar fysiskt och man i praktiken bara ligger av sitt liv de sista åren?

Det finns andra saker som kan verka som demens också, typ UVI, läkemedel, vitaminbrist.

Se till att en ordentlig utredning görs så fort som möjligt (läste att ni redan fått remiss) och att det blir ordentligt. Och ja jag har träffat på unga med demenssjukdom genom mitt arbete.

Tyvärr dör alla av demens, förr eller senare. Det finns ingen annan utgång men det finns vissa bromsmediciner som förlänger förloppet och kan ge mer livskvalite.

Demens är ju att hjärncellerna skrumpnar och dör, så kroppen lägger ju av med sjukdomen.

Jag kanske inte ska måla fan på väggen än, men det gör verkligen känslomässigt ont att se någon man älskar "försvinna" trots att hon ser precis likadan ut som hon gjorde för några år sedan.

Tack för att ni lyssnat/läst och kommenterat!

När jag jobbade som uska på ett äldreboende fick vi in en man som var 56 år, och dement. Hemskt!

_Om_ det nu visar sig vara demens så finns det anhörigacentrum som kan hjälpa och stödja. Förstår att det måste kännas fruktansvärt, har själv många gånger tänkt tanken iom att jag jobbar med det- tänk om det drabbar en nära

Utbrändhet och depression kan ge ganska grava personlighetsförändringar så man kan ju hoppas.

Alzheimers "stänger ner" hjärnan bit för bit. Till sist så påverkar det även kroppens viktigaste funktioner. Så livet förkortas men det brukar sluta med att personen ligger den sista tiden. Men titta järna på www.alzheimers.nu. Tror att de har anhörigstöd också. För även om det inte skulle röra sig om någon demenssjukdom så är ju symptomen dem samma, och svårigheterna för er som står henne nära.
Har ni stöd av varandra i familjen eller har ni svårt att tala om det?
Anonym (TS) skrev 2008-05-05 08:15:55 följande:

Visst är det en enorm sorg. Personen finns ju fortfarande, fast ändå inte. När någon dör, då är de ett avslut, men när personligheten sakta sakta försvinner, då går man ju omkring och sörjer hela tiden...

Ingen annan i familjen (i äldre generationer) vad vi vet led av en demenssjukdom. Min morfar levde till han blev 90 och var klar i huvudet hela livet. Min mormor dog ung, så där vet vi inte hur det hade urartat sig.
Men vi, som familj, har verkligen ingen erfarenhet av en demenssjukdom.
Och min stackars pappa. Jag ser redan hur det påverkar honom. Nu i helgen hade mormor bara gått och postat ett brev, men inte sagt något (det tog max 2 minuter att gå fram och tillbaka till postlådan). Men jag såg på min pappa att han blev orolig. Vilken sists för honom. Han lever inte längre med den kvinnan han skapat ett liv med. Han kan inte helt lita på att hon inte hamnar i oönskade situationer. Idag kanske hon glömde att hon redan hämtat tidningen (ingen stor grej), men imorgon kanske hon glömmer att hon satt på en platta...

Det är så pass "nytt" att vi inte riktigt pratat om det öppet. Min pappa berättade att mamma fått remiss till demensutredning, men han berättade det när mamma inte var med. Det var uppenbart att han inte ville att mamma skulle höra honom...
Så mamma vet inte att jag vet att hon ska på utredning. Förhoppningsvis kan vi prata mer öppet när resultaten kommer.
Vi brukar kunna prata om det mesta och det går ju inte riktigt låtsas som om ingenting med en demenssjukdom, i alla fall inte längre fram.