1-åring som är väldigt reserverad för vuxna, hur ska det gå på dagis om 3-mån???

Om du, eller din man, har möjlighet så kanske ni kan ha en längre inskolning så märker ni hur hon reagerar efter ett tag. Vi hade inskolning i två veckor och det gick strålande. Efter 2 veckor gick det inte alls och vi fick börja om igen.

Min dotter grät när jag gick från matbordet till kylen, så fort någon annan närmade sej eller pratade md henne osv. MEN på dagis gick det sååå bra! (peppar peppar)
Finns så mycket annat så hon "hinner" inte vara reservarad, blyg, mammig!

alla barn är inte mogna för dagis i den åldern. men du ska oxå veta att främligsrädslan är rätt normal från 8-9månader och en bra bit in på året. som tidigare inlägg säger så kanske det är bättre med en lång inskolning. kanske man kan prata om att en person ur personalen tar lite mer ansvar för din lilla så hon har någon att knyta an till på förskolan när ni inte finns i närheten?

Låter som en jobbig situation.
Det första jag tänkte på när jag läst ditt inlägg var hur ni bemöter er dotter när hon blir sådär ledsen?
Kan tänka mig att ni blir oroliga/stressade? Det är då lätt att man för över sina egna känslor på sitt barn som naturligtvis känner av läget direkt. Det blir en ond cirkel iom att man omedvetet bekräftar för barnet att "det är läskigt med andra vuxna"osv.

Inskolningen på förskolan kommer att gå bra, även om det kan bli kämpigt i början. Under inskolningen är det superviktigt att lita på personalen och att kunna "gå därifrån" även om barnet gråter och inte tveka, även om det känns jobbigt. Och inkolningen får ta den tid det tar. Det går nog bra ska du se!

Min dotter ha en lång period så från ca 6månader till 11månader,sen slog det om o kan gå till vem som hälst...
det får ta sin tid.men de ska nog gå bra på dagis då..

Tack alla för era kommentarer.

På något sätt vet man att det får gå som det går och det måste få ta den tid det tar när vi börjar på dagis men man vill ju göra allt man kan för sin lilla tjej för att undvika obehag för henne.

Helt klart blir jag väldigt stressad i de här situationerna då hon är så annorlunda mot när det passar henne men man får väl försöka ta sig i kragen...

Min dotter var likadan. Hon började gråta bara nån tittade på henne. Vi var mycket på öppna förskolan och hade ett normalt socialt liv så hon var inte ovan vid människor direkt.

Hon fick sitta i knät så mkt hon ville, jag pushade henne inte att gå o leka utan tänkte att hon gör det när hon är redo, så småningom. Jag ville visa att jag alltid fanns där om hon behövde. Inte tvinga henne till något som hon inte ville. På ÖF gjorde hon små korta utflykter på ett par meter i från mej, men annars höll hon sig väldigt nära, väldigt gärna.

Dagisstarten var en mkt nervös tid för oss föräldrar, hur sjutton skulle det gå. Men det gick så himla bra. Jag vet inte vad som hände, men hon fann sig tillrätta helt o hållet på ett par dar.

Dottern har alltid varit väldigt reserverad från dag 1 och fram till 16 månaders ålder, då svängde det helt plötsligt och hon blev väldigt kontaktsökande i t ex affärer. Om nu någon besvarar kontakten blir hon snabbt väldigt blyg, men hon blir inte ledsen som hon alltid blev innan när någon lite okänd pratade med henne. Och nu är hon ju dessutom såpass stor att hon bättre kommer ihåg att hon träffat personer innan (t ex grannar) så nu kommer hon över blygheten mycket fortare. Vi har dessutom varit på dagis och hälsat på innan vi fick plats (dottern kommer att börja i augusti) och då tog jag upp just detta och då sade den fröken som var där att det var jättebra för dem att veta om, för då kan de bemöta henne lite mer försiktigt på morgonen. Så prata med personalen, de lär vara vana vid alla sorters barn! Lycka till!

Min äldsta son som idag är 19 år var från han var bebis och även upp i åldern mycket reserverad mot främmande vuxna och barn, han vägrade gå fram om det var människor han inte kände och det blev väldigt jobbigt. Men det jag gjorde var att utsätta han för det han tyckte var jobbigt och pushade hela tiden till att våga mer samtidigt som jag alltid fanns till hands i början, senare så lämnade jag honom oftare och oftare tillsammans med andra som jag kände. Dagis var faktiskt inga problem han fann en ur dagispersonalen som han kände sig trygg med så det fungerade jättebra. Idag är han en vad jag tycker trygg kille med jobb och vänner. Jag har alltid trott att det var nåt jag gjorde som gjorde honom så reserverad men nu har jag fått 2 nya pojkar (1 1/2 år och 5 mån) som inte har några som helst problem, 1 1/2 åringen är hur social som helst och älskar när det finns andra barn i närheten som han kan umgås med. Som sagt det mesta handlar om personlighet och mycket går att arbeta bort men man ska vara försiktig med att ta bort deras personlighet.