Har idag börjat m antidepressiv medicin.
Hoppas bli hjälpt av den men är orolig för biverkningar, tex viktuppgång, minskad sexlust mm men allra mest orolig är jag att bli mer nedstämd nu i början av behandlingen. Jag är rädd att få mer självmordstankar än vad jag redan har.
Är sjukskriven en månad nu.
Hur länge har ni varit sjukskrivna i samband med depression?
Har ni fått mycket biverkningar av sertralin?
Gick de över efter några veckor?
Jag började med Citalopram i juni 07. Det VAR jobbigt i början. Ledsen, trött, seg och låg den första månaden. Sexlusten fanns men det var helt omöjligt att få orgasm på säkert 2 månader - men det gick över. I september fick jag byta till Sertralin pga läkaren tyckte inte att jag fick tillräcklig effekt, men jag mådda iaf bättre. Redan när jag började fick jag en samtalskontakt, hon har hjälpt mig minst lika mkt som medicinen. (enl henne är medicinen bara en livlina, terpin gör själv jobbet o jag håller med) I oktober kändes det mesta mkt mer stabilt. Man ska fortsätta ta antidepr i ett halvår efter att man känner sig helt bra. Jag bestämde mig själv för att sluta i mars och det har gått jättebra. Lite argare, lite ledsnare men också lite gladare än med medicin.
Jag var sjukskriven tot 6 mån, och även fast det var helt och hållet jobbrelaterat så lyfte terapin upp andra delar i mitt liv att jobba med, så att jag totalt sett mår mycket bättre nu än innan min depr. Lycka till!
puff? någon mer?
Att du inte fått fler svar än betyder inte att du är ensam! Ca 30% av alla kvinnor går någon gång i livet igenom en depression. Självmordstankar är jobbiga, man är inte så rädd om sig. Håll ut, medicinen kommer att hjälpa dig genom den här jobbiga tiden, ger dig vila och ger dig möjlighet att klara livhanken tills du får kraft igen att leva. Man tror det inte när allt är som svartast, men det är så, lita på medicinen och din läkare! Låt det ta den tid det tar. Du kommer att må bättre! - Promise ;)
Tack for ditt fina svar. (hann inte skriva igar).
Nej, jag vet att jag inte ar ensam. Ville bara ha lite personliga erfarenheter av biverkningar osv., det later ok det du skrev tycker jag.
Tror att det kommer att bli bra, orkar inte ma sa har daligt langre i alla fall.
I början när jag var sjukskriven ville jag inte gå utanför dörren, tyckte det var skämmigt. Men, man mår inte bättre av att bara vara inne. Visst ska man sova mkt, vila. Jag orkade inte läsa, men ljudbok och musik gick bra. TV var för stökigt. Om du inte vill/orkar/kan träna så försök att komma ut på en promenad varje dag. Fysisk aktivitet är helande, endorfinerna hjäper dig må bättre.
Vad bra att du tagit tag i ditt "illabefinnande" och skaffat hjälp och medicin. Du har redan tagit första steget mot att må bättre och att skapa dig själv ett bättre liv, det liv du är värd och mår bra i!
Har du inte blivit erbjuden samtalsstöd/terapi i samband med din deppression?? Jag tror att det är jättevikigt, tycker att du ska kräva det isåfall.
Jag åt oxå sertralin i 1 år, slutade för ett tag sedan. Var jätteorolig för viktuppgång eftersom jag hade fått det tidigare då jag ätit antidepp, dock inte då sertralin.
Tror inte du behöver oroa dig för det...
Oj glömde skriva...jag fick ingen viktuppgång förutom nåt kilo men då hade jag även tappat i vikt några kilo innan efterso jag var deppig.
jo, jag har ett jattebra samtalsstod ocksa.
och jag bestamnde mig igar kvall for att borja med promenader varje dag sa jag har promenerat idag, tror det kommer att funka bra for mig.
Ja, va bra att du är ute o rör på dig. Promenader fnkar alltid gott o solljuset är aldrig fel att ta del av.
Sen är det jättebra att du fått samtalsstöd, tror att det är viktigare än vad många tror. Själv har jag ätit SSRI (antidepp) i flera omgångar de senaste 10 åren och visst de har hjälpt mig att resa mig upp men för att bli fri från ångest o deppression på lång sikt tror jag man måste gå på djupet.
Medicin funkar bra när man mår som sämst, det får en att resa sig upp och fortsätta men för att slippa problemen i framtiden så måste man gå till botten med det. Det finns alltid en anledning till varför man känner på ett visst sätt. Att man blir deppig eller får ångest kommer oftast från ingenstans, det finns alltid en orska och den måste man finna så man kan reda ut problemet.
Jag går i terapi och måste säga att jag nu fått större självinsikt, förstår mig själv bättre och vet varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer. Jag är medicinfri sedan en tid tillbaka och känner att jag faktsikt börjar hitta taillabak till mig gamla jag - den som jag var innan all ångest o deppession började spöka. Jag e starkare än någonsin och står röstad för livets motgångar på ett helt annat sätt idag.
Lycka till o kämpa på och oroa dig inte för vikten. Jag talar av egen erfarenhet. hade värsta viktnojan av att börja med antidepp o livrädd för att gå upp i vikt.
Jag har nyligen slutat med Setralin.
Jag började med en jättelåg dos för att långsamt trappa upp. Kände av biverkningar så som huvudvärk och illamående. Annars märkte jag inget. Ingen viktuppgång alls.
Kände dock inte alls att dom var rätt för mig. Efter en tid tyckte jag att det var lite oroväckande att jag var så likgiltig och obrydd, eller hur man nu ska uttrycka sig. Jag hade inte dessa kraftiga depressionsattacker (blir självmordsbenägen då) och det var ju bra att jag inte fick dessa. Men samtidigt kände jag mig varken glad eller ledsen. Gladdes inte åt saker, lika lite som jag blev ledsen över sorgliga saker. Nu har jag haft en mycket bra dialog med min samtalskontakt och jag har gjort stora förändringar i mitt liv (bytt yrke, lagt om kosten osv) och det har gjort att jag kännt mig redo att sluta med dessa. Jag har trappat ner väldigt långsamt och har ganska nyligen slutat helt. Nu känns det dock som att jag får massvis med biverkningar.
Jag gråter för allt och ingenting (utan att vara ledsen, känns ungefär som när man är gravid, typ störtgrinar för att det regnar ute eller nått liknande) och skrattar om vartannat. Dock så känns det nästan som om kroppen har nån slags abstinens.
har kontakt med läkare, och att man kan känna av nån form av abstinens då man slutat är helt normalt tydligen. Inte på det sättet att man är beroende och känner ett sug efter medicinen, men kroppen är van att få hjälp och måste nu plötsligt "lära" sig att producera ämnet själv istället typ...
ja har ätit zoloft i fyra år har nyss slutat, har varit sjukskriven i fem år,
ja fick minskad sexlust av dem och kalla händer o tår o de va sånna saker som inte gick över efter de första veckorna. de första veckorna hade ja även ont i magen,diareer, känslo berg o dalbana och typ allt annat som de stod i pappret att ja skulle få men de försvann sen och ja blev mycket bättre o med hjälp av att ja haft terapi så har ja nu kunnat sluta med tabletterna.
så dom e värda o prova i alla fall.
Jag tog Zoloft i flera år o fick varenda j*kla biverkning kändes det som...den ena avlöste den andra men efter några veckor var jag ur det o jag mådde så bra, glad och med ett gott självförtroende (vilket jag inte har annars). När det sen var dax att sluta efter 3 år hade jag ett rent helvete att komma ur dem men det gick det med. Hade lätt kunnat gå igenom det igen för att få må så bra som jag gjorde när alla biverkningar var borta.
Så tar du antideppressivmedicin så var beredd på biverkningarna men ge det en chans för det tar tid att komma in i och ur.
Anonym (Ledsen) skrev 2008-05-12 11:24:31 följande: