Måste man vara kär i den man blir ihop med??

Tja...jag var väl inte såå himla stormande kär i mitt ex men vi blev ihop och var ihop 4 år men jag växte ifrån honom då jag bara var 15 då vi träffades men som sagt jag började tycka mycket om honom och vi var förlovade också...
   Ibland växer det fram mer än man kan tro bara man vågar chansa.

I längden kan det nog vara svårt och då blir man ju mer bara som kompisar. Jag skulle inte vilja leva i ett förhållande utan kärlek men det är ju upp till var och en.

Öh? Nej? Att vara tillsammans med nån anser jag ialf krävs att man är åtminstone förälskad i personen.
Vill du vara ihop med nån, eller honom? Jag tycker ju då att om jag verkligen vill vara ihop med nån, då känner jag ju också något. Att inte känna något tyder på att du bara vill ha "nån".

Varför vill du så gärna vara ihop med honom?
Jag menar om ni inte är på samma nivå och inte kär i honom?
Vad är det då som driver dig?

Nej det slutar med att man aldrig vill ha sex eller kyssas. Skittråkigt.

Tja är man inte alls på samma nivå skall man ju inte bli tillsammans läste lite tokigt.

Det underlättar om man är kär, finner ingen anledning till varför man ska bli ihop annars...

Man kan ju tycka om en kille utan att vara kär, nyfiken av att se vart det kan leda till. Det finns ju dom som har väldigt svårt att bli kär, förälskad i någon, dom går ju in i förhållanden och kan bli kär när man väl kommit personen närmare!

Det som är rätt viktigt är nog frågan om man är attraherad av personen?

Kännslor kan ju komma krypandes senare!

nej, det måste man faktiskt inte! jag var inte alls kär i min kille när vi träffades, men han kämpade på och fick med mig på semester med han. där växte känslorna starkare och vi fortsatte träffas och nu är jag upp över öronen kär och ska ha bebis om några månader!

och jaaa, sexet är fantastiskt och passionen KAN faktiskt komma sen! (trodde inte det gick förut...)

vi började träffas i somras.

Det kan säkert funka ett tag... men inte i längden (om man nu inte är ett undantag som Anonym (jag!) här ovan.

Tror inte jag var riktigt kär i min kille från början, upptäckte snabbt att vi var väldigt olika, men jag "trivdes" med honom. Nu, 8 år senare, sitter vi här med hus och två barn, och är nog på väg att separera för att de rätta känslorna inte finns... =/

Så tänk efter - före

Ja, alltså vi träffades första gången för ett par år sedan. sedan dess har han varit intresserad och visat det, men jag kände inget "klick" alls. ingen attraktion alls.
och nu kan jag inte förstå hur jag kunde känna så!!! är verkligen den bästa killen jag träffat, som en bästa vän och bästa älskare i ett. och jag trodde INTE att det var möjligt innan. jag trodde stenhårt att trygghet och passion inte gick att få på samma gång.

måste skriva en sak till.... just för att den killen som ni träffar men som ni avvisar för att ni inte känner någon omedelbar attraktion, KAN faktiskt visa sig vara mannen i ert liv.

så döm inte för fort tjejer!!!

Fast ska jag vara ärlig så hade jag ett ex en gång som där jag inte var riktigt kär i egentligen, men trivdes med honom, vi var i hop i 2,5 år, blev sambo m.m det slutade med att vi gjorde slut för vi hade som sagt dom kännlorna för varrandra, det var skiiiit jobbigt för vi tyckte ju så bra om varrandra men inte på det sättet! Jag förlorade ju en vän på samma gång lixom...

Men denna gången med min sambo som jag har nu så klickade det med en gång! Jag är verkligen kär, kände/känner mig som 16 igen typ! Efter 2 år tillsammans så kan jag pirra i hela kroppen när jag ser honom eller när han kysser mig!

Det är sååå underbart när det känns helt rätt!!!

Det är nog olika från fall till fall, som Anonym (jag) säger, man ska nog inte dömma för fort! Testa lite, det är ju inte hela världen om det inte funkar, man är lite ledsen ett tag men man kommer ju över det som man gjort så många gånger förr!

Jag ångrar inget av det som hände, för han var en underbar person att ha lärt känna!

ja, sockerstruten, det är sant. olika från fall till fall. sen så kan man väl säga att i de flesta fall så kanske attraktionen behöver finnas från början. det är väl inte alltid känslorna kan växa fram, man ska nog inte vänta för länge på det heller.. men jag tror (och detta är bara mina egna erfarenheter jag går efter)att den kärlek som jag känner nu som växt fram är starkare än alla "klick" jag har haft.
och det kan vara andra saker som spelar in också, vart man befinner sig i livet och om man är redo för nåt seriöst.

Sitter i samma sits.. Tycker mycket om en man, men är inte kär..

Vet inte om jag vågar chansa på att känslorna kommer eftersom det inte bara påverkar mig och honom utan även hans barn och mina.
Dessutom har jag redan vart där, blev tillsammans med en man för att jag trivdes med honom, för att vi delade samma framtidsvision men det fungerade inte. Ok, det höll i många många år, men ett flertal av dessa år var trät och slitningar.

Sen blev jag himlastormande kär i en man som visste exakt vad en kvinna vill höra.. Tyvärr var det utan substans från hans sida, han trodde han var kär i mig men si det var han bara om han även fick fortsätta sitt liv som förut. Dvs, kunna vara otrogen utan att jag upptäckte det som han kunnat med sina föregående kvinnor.

Så, jag vet inte hur jag ska göra, satsa på denna man som jag kännermig trygg med, och som jag tänker på oftamen som jag itne känner mig kär i.
Eller vänta in en annan man som aldrig får arslet ur och som jag ändock inte känner mig kär i men kan bli tror ja, honom känner jag mig dock inte trygg med på samma vis som med man nr 1.

Man nr 3 vågar jag inte alls satsa på då jag mistänker att han är sexmissbrukare och trots att jag har stort sexbehov tror jag inte det kommer att räcka för honom.

Man nr 4 beter sig som en bortskämdsnorunge när han tror att jag förfördelar honom på nåt vis, vi har dessutom bara träffats en gång, för ett år sen! Men han beter sig ändå som om vi är ihop.

De två sista har ajg slagit ur hågen på en gång, men de två första.. *suck* Struntar nog i alltihopa och ts, ta dig en allvarlig funderare på VARFÖR du så gärna vill vara ihop med den här killen. ÄR det för att bli "försörjd", för att ha nån?

hm, själv sitter jag på andra sidan, är kär i en man som tyvärr inte känner den där "passionen" för mig, men ändå vill han umgås för som han säger, han "blir glad av att va med mig och tycker om att va med mig"... Inte så kul att vara den som har mycket mera känslor än den andra, särskilt inte när man umgås massor och praktiskt taget är tillsammans.

Jag tror dock att känslor kan växa fram med tiden! Frågan är ju hur öppen du, ts, ska vara, för säger du till honom att du inte är säker och det drar ut på tiden lär ju han gå vidare...och då kanske det är du som sitter där med trasigt hjärta i slutändan =/ Men säger du inget utan "spelar med" och det inte funkar för dig är det han som blir ledsen...