Hjälp mig, får sån ångest av att amma.

Mitt råd; Gör det du mår bäst utav!

Kände samma sak med mitt barn, jag tvingade mig själv, men klarade ca 6 veckor. Jag mådde piss utav det, all press, det gjorde ont, och samvetet över att inte kunna amma och fick som för mig att mitt barn "behövde" den där närheten, och nojjade upp mig över det...känslig som man är när man precis har fått barn, alla hormoner.
Så jag valde att börja med ersättning. Klarade inte av den här "beroende" känslan heller, fick amma hela hela hela tiden, fick inge space..och det klarade jag inte av. Och BVC sköterskan malde på "det blir bättre" hon suger för att hon behöver mer...

Jag ångrar inte att jag slutade amma nu i efterhand, jag mådde mycket bättre som människa efteråt och kunde vara en glad mamma...

Om du inte vill amma men ändå vill att ditt barn ska få bröstmjölk så kan du pumpa å ge det med flaska.

Jag är en sk amningsförespåkare Har ammat tre barn länge, men jag tycker att det ska vara på både barnets och mammans villkor. Ingen ska behöva må dåligt! Man är en precis lika bra mamma om man ammar som om man inte gör det. Barnet kan få närhet, ömhet och kärlek på andra sätt, det viktigaste är att du har barnet nära dig!
Varför vill du amma "till varje pris"? Har du varit med om något i ditt liv som kan ligga bakom den här känslan?
Jag tycker att du ska prata med BVC och be att få prata med psykologen som är knuten dit. Du kan också ringa amningshjälpen för råd. Lycka till!

jag älskar närheten när sonen är runt mitt bröst och när han pickar efter det, men så fort han suger tag så kommer den jobbiga känslan. jag försöker att tänka på annat och sysselsätta mig med nånting unde tiden exp fl :) men det går inte.

jag vill inte ge upp ammningen. visst mådde jag bättre på ett sätt med barn nr2 när jag slutade amma och började med ersättning, men samtidigt mådde jag sämre som mamma och person att jag inte pallade. Jag har inge problem med att han ska amma heeeeela tiden viket han gör, för jag vill ge mig till honom.

men jag får en jobbig fysisk känsla i kroppen som jag inte kan hantera, tryck över bröstet och sån där kickelkänsla.

puff

Jag slutade amma tidigt med min son eftersom jag mådde dåligt av det. Jag grät varenda gång och mådde väldigt dåligt psykiskt, det märkte min son av och blev stressad. Så fort jag började ge honom ersättning försvann allt det där! Jag blev lugn och kunde bli en bra mamma och min son var avslappnad och lugn

Mitt råd är ; Gör det du mår bäst av! Amning är inte lika med att vara en bra mamma!

Min ångest inför amningen började redan innan sonen föddes och bm trodde att det kunde bero på att jag blivit sexuekkt utnyttjad flera år tidigare. Har du varit med om något jobbigt som kan ligga bakom din ångest?

Tycker att du ska göra det som känns bäst för dej. Ditt barn kan få närhet och kärlek även om du inte ammar.

Jag har inte haft ett lätt liv kan jag påstå men inget ´som jag kan tänka mig påverka ammningen.

Jag vet att han kan få närhet och kärlek och allt det där även om jag inte ammar, men jag vill så gärna amma. Jag älskar att se nån amma..det ser så underbart mysigt ut och jag vill känna som alla dom andra känner.

Jag tror och hoppas jag kan bli av med dessa känslor men vet bara inte hur. Jag märker inte att sonen påverkas av hur jag känner inför ammningen.

Jag älskar känslan och vetskapen av att vara behövd och viktig för min son och det är väl det som gör att jag inte vill ge upp ammningen. Vet att jag fortfarande är det även om jag inte ammar men ja jag vill så gärna. Vill inte behöva känna såhär.

hmm - jag undrar, känslan när man ammar är ju faktiskt lite speciell. Det är hormoner i omlopp som kan få en att känna alla möjliga konstiga saker. Kanske behöver du hjälp att prata om det du känner´, sätta ord på det. Och även om du tror att du inte har något i din bakgrund som påverkar så kanske du behöver prata om det som är just precis nu?
Ärligt talat så tror jag faktiskt inte att du kan ¨bli av¨ med känslorna om du inte pratar om det eller hittar någon metod.
Sök hjälp om du så gärna vill amma - vilket jag verkligen kan förstå.
Lycka till!

Känns inte aktuellt att prata med nån psykolog om detta.
Men jag pratar mer än gärna här..därav mitt inlägg.