Tror min sambo har asperger, finns det fler?

Ja... ibland undrar jag om inte min man också har drag av det. Vid vissa diskussioner så är han heeelt på en annan planet. Inte på det vanliga sättet, utan på riktigt. Då ger jag upp diskussionen, han är så långt borta att det inte är lönt. Han kan inte ens förstå hur jag tänker...

Hej TS

Är inte min sambo jag misstänker har Aspbergers men min bästa killkompis. Han har aldrig pratat känslor eller haft en flickvän (el pojkvän) när man träffas får jag en kram, mest pga av att jag började göra det förut.
Känner igen det du säger med ett lite annorlunda samspel i sociala situationer, han kan ibland säga saker som man " normalt inte säger".
Vi har vuxit upp ihop och han är en av mina bästa vänner trots att vi aldrig pratat känslor el så med varandra, men han är inte den jag vänder mig till om jag jag vill prata om känslosamma saker.

Precis så är det här hemma också. Senaste tiden har han haft väldigt oregelbundna arbetstider - han får själv planera sin tid. Och nu har allt blivit kaos. Han glömmer äta, sover på konstiga tider och jag måste ta ansvar för precis allt här hemma. Han har blivit mer innesluten i sig själv också.

Och när jag försöker prata om det förstår han ingenting. Han är väldigt självcentrerad och kan inte ta mitt perspektiv alls. Om jag drar olika paralleller i samtalet och hoppar mellan olika ämnen tappar han tråden helt.

Jag känner mig så ensam och har insett nu att han aldrig kommer "lära sig" läsa mina signaler. När jag inte når fram så undrar jag vad jag gör för fel och vill prata så han förstår, men jag kan inte komma på nån lösning och är bara så trött.

Inte jag heller. Vi går t o m i parterapi för att "Jag ska lära mig prata" med honom, enligt han då, men det är ju han som är helt bortom allt ibland. Nu tror jag inte dragen är lika tydliga som för din sambo, men ibland går han helt in i sig själv, så jag blir mörkrädd.

Jag har funderat på parterapi också, men känner inte att min sambo skulle kunna ta till sig det.

Finns det några fler här på FL tro??

Vill så gärna hitta fler med samma problem, men det verkar inte finnas några här!

Jag tror iofs att många killar/tjejer kanske har många drag i personligheten som påminner om AS, och att många av dem har förhållanden där det blir problem. Men vet man inte vad AS är så svarar man ju kanske inte på den här tråden.

Frågan är hur jag ska hitta andra i samma sits...

Jag tror ochså att min man kan ha drag av detta... + att jag även upplever arogansen när jag försökt prata/fråga hur han upplever/tänker i olika situationer, jag vill inte kränka min man som han verkar tro... jag vill ju bara förstå... få liksom bekräftat att han har detta anorlunda sätt att tänka och fungera på... Det är otaliga vardags-situationer där jag står som ett frågetecken... situationer är helt uppenbara och han ser/hör/uppfattar nått helt uppåt väggarna tokigt... och så börjar grubbleriet om det ÄR JAG som är anorlunda... tänker JAG fel...söker och letar, vad är vanligt?, vad är normalt?, fastnar i jämförelsemåttet "marioteten". På något konstigt sätt får alltid min man allt som ifrågasätts, att studsa tillbaka på mej... och jag krymper...Jag frågar ibland försiktigt och även visar/läser upp andras tankar och liknelser på samma beteenden och tankesätt som liknar hans för att få igång ett intresse att snacka öppet och ärligt om detta så vi kan komma vidare i våran relation... jag VILL förstå vad det handlar om... jag vill sopa bort möjligheten att han kanske helt enkelt är en "tyst mansgris"
vill veta klart oc tydligt vad det handlar om, känns som om att har han detta anorlunda tänkandet så är det helt ok, då kan vi utgå från det och hitta lösningar... men är det bortskämdhet.. egoism... lathet.. elakhet... då känns det berättigat att få utlopp för mina frustrationer...
Min man vet i tanken vad sympati och empati betyder men använder det inte och tycker jag är dum som känner sånt. Min man säger att han har alla känslor som jag frågar efter men hans känslor styr inte hans val,han är som en rak linje på en hjärtmonitor.... ingen reaktion av bubblande glädje... aldrig.. ingen ilska heller för den delen... MEN han kan sura... då går han undan bara... säger inget... drivs inte till nånting... orden förlåt använder han inte pga att han inte uppfattar att han har gjort nått som han behöver säga det för... Han uppskattar och gillar olika saker (säger han) men han frågar inte efter det, bjuds det honom så tar han imot men inte med visad glädje, det tog mej ochså flera år att förstå när han var arg... för han visade inte det heller... har bett honom att säga till mej när jag gör honom lessen eller arg men han förstår inte att genom att säga det så kan han förändra något till det bättre för honom själv... att han slipper uppleva det som gjort honom lessen eller arg... kan skriva mycket mer men ja jag håller med dej att det är kämpigt att leva i detta men det finns så många stunder därimellan som är så goa att det väger upp på plussidan... jag försöker välja medvetet att "ta" detta med honom som om han hade drag av asperger... men det är svårt ibland... när det liksom blir lite för mycket, för många dagar på rad... Tror inte vi någonsin kommer komma till en diagnos... pga hans arogans... jag föröker lära mej att lita på hans raka ord när jag frågar... att han älskar mej... att han gillar att jag gör, och är, det jag gör och är... kämpar med att inte leta efter "dom tysta signalerna" i hans kroppsspråk, ansikte...föröker lära mej att inte förvänta mej någonting... som jag inte har bett om...
jag vill som du ochså ha någon att byta tankar med och få stöd av när det blir bottenkänning ibland... så... jag finns..

Vi kanske kan byta emailadresser på något smidigt sätt? Vore jätteskönt att kunna bolla tankar med nån som har det likadant.

Känner igen så mkt i din beskrivning. Jag har insett mer och mer vem min sambo faktiskt är sedan jag kom på detta med asperger. Och att jag inte har haft fel i min känsla av att han missuppfattar massor situationer. Men när jag är ensam med honom ibland är det så svårt att hålla fast vid saker jag vet är rätt.

Här har ni en tjej som har levt ganska många år med en asperger... Min man har ingen diagnos, men någon i hans familj har och jag har läst att det kan bli ärftligt. Jag är nog säker att han har asperger.
Hur har vi det?
Glöm bort empati, kroppsspråket, antydningar, paralleler. Han fattar inte det.
Jag har lärt mig att ge klara besked och tala tydligt om mina behov. Jag förväntar mig inte att han "läser mina tankar". Dock är det jättebra att använda honom som kunskapskälla, han har otroligt bra minne, så allmänbildad att det gör ont
Han fungerar bra om han vet vad han ska göra och vad som förväntas av honom. Blir aldrig mycket ledsen eller mycket glad. Folk brukar inte tycka om honom, för att han gör väldigt konstiga grejer i sociala sammanhang (börjar spela på mobilen under kvartsamtalet, har konstiga kläder, berättar konstiga skämt, läser inte av andras kännslor). Det brukar fungera bättre när jag är med, jag kan styra honom lite genom att säga t ex: nu ser du, Johanna har blivit ledsen, du får inte skoja med henne på det sättet mer. Och då fattar han

Vill gärna dela med er mina erfarenheter, hur kan vi byta email?

jag kan nås på mailen jazper@live.se

Här är en till, tror (nästan säker, dock ej diagnostiserad) att min respektive har drag av asperger. Det jag känner igen är svårigheten att läsa av folk. Detta är jobbigt eftersom man måste vara jättetydlig med hur man upplever saker, diskreta hintar är bara att glömma. Däremot upplever jag inte att han har brist på empati, när man väl (efter mycket förklaringar!) har fått honom att fatta hur man upplever det.

Han har också ett stort behov av att vara ensam, och blir uttröttad av sociala kontakter. Detta beror på att det är ansträngande att aktivt tänka på hur man ska bete sig och läsa av folk hela tiden, det man själv gör per automatik. Trist dock om man som jag avskyr att vara ensam, då kan man känna sig väldigt bortstött.

Andra saker jag har noterat är brist på struktur i tillvaron, att han kan säga och göra saker som får folk att bli förbannade på honom (har lärt mig att fråga vad han EGENTLIGEN menar, och då är det i princip alltid mycket bättre än det lät), humörsvängningar, viss brist på motorik och att han inte gillar att småprata utan vill diskutera "vesäntligheter" istället.

På plussidan är att han gör en massa roliga och ganska knäppa saker som folk normalt inte gör, det är ju också det jag har fallit för Han bryr sig inte särskilt om sociala konventioner utan gör det som faller honom in vilket gör livet kul och oförutsägbart. Vi har intressanta diskussioner vilket tvingar mig att tänka igenom saker som jag förut tagit för givet, och han är allmänbildad, mycket intelligent och väldigt underhållande när han är på humör för det.

Folk misstar ofta Aspbergers syndrom för persondrag eftersom symptomen är så generella.

I det här fallet så är det dock inte bara jag utan även flera andra personer med erfarenhet av asperger som har påpekat det. Jag tror dock inte att han har det "fullt ut" eftersom det här klassiska med ett enda specialintresse saknas (han har flera). Han har ju heller inga problem med att klara sig själv (till skillnad från en bekant som har en kraftig asperger) och har många bekanta.

Det jag glömde att tillägga är den totala ärligheten, på gott och ont. Vill man inte veta sanningen så ska man inte fråga (tex. om han tycker att en annan tjej är snyggare än en själv)! Å andra sidan vet man ju att man kan lita på honom.

Hej. Jag känner igen mig. Min sambo har både det ena och det andra. Han har asperger, autism, ad/hd mm mm.
Det kan vara väldigt krävande att bo ihop med en person som har handikapp men det är någonting man vänjer sig vid. Älskar man en person så klarar man allt!
Visst jag förstår ditt dilemma också.
Sen kan man inte sätta en diagnos genom någonting man läst. Det kanske bara är så att det där beteendet är hans personlighet.
För att få diagnos måste man gå till psykiatrin och få en utredning.
Både jag och min sambo har någon form av handikapp men ändå har vi en dotter. Det här funkar alldeles utmärkt, men det är mest jag som får ta hand om lillan då min sambo inte riktigt vet hur han ska göra.
Men jag anser att även om man har handikapp så måste inte det betyda att man är en dålig förälder.