När vet man att det är dags att gå?

varför har du inte gått för länge sedan är min fråga??

Tänk på vad ni båda faktiskt lär barnen under denna tid... Ni lär barnen att det är okej att bete sig som skit och det är normalt att bruka våld vare sig det är med ord eller på andra vägar....

Sätt barnen först och gå NU!! Fundera inte ens på saken.. packa o dra fort som fan!

Har han inte bättrat sig fast ni diskuterat detta ett flertal gånger lär det aldrig bli bättre. Ta ett seriöst sista samtal och förstår han inte då så gå.

Detta låter tyvärr inte alls normalt. Jag håller med Nyfiken Gul.

Kommuner erbjuder familjerådgivning. Tror det är gratis. Tycker det är bra att få en anna part att prata med er och framför allt din man vad som är realistiskt och inte. Kanske det gör susen? Jag tycker absolut det är sista utvägen. När en tredje part upplyser kan det faktiskt få personen i fråga att vakna till. Jag hoppas alltid på lyckliga slut, men om din man inte skärper sig efter en familjerådgivning eller går tillbaka till sitt ursprungliga sätt efter ett tag, så lämna honom. Precis som ovan sa; ni lär barnen att det är så man bemöter andra männiksor och partner. Jag tror inte de mår bra av det här...

Säg att du inte accepterar att han talar till dig på det sättet. Nästa gång han gör det så tvingar du honom att lämna huset. Säg att det är slut.

Vill han inte gå så sticker du med barnen. Kontaktar de myndigheter som krävs för att han ska lämna huset. Så enkelt.

Vill han inte gå så fråga om han tycker det jag nyss beskrev är ett bättre scenario, då är det oåterkalleligt (med myndigheter inblandade osv)

Säg också att du inte tror på att han kan ändra sig. Men att han för sin egen skull måste gå till en psykolog, eftersom han beter sig så respektlöst. Det är nämligen inte normalt.

Om han har gett upp så går han inte till en psykolog, utan tjafsar om att bo kvar istället. Då tar han inte ansvar för situationen. Men då går du. Tar barnen och åker till mormor eller nåt. Då får polisen avhysa honom sen.

Hotar han dig då så polisanmäler du.

Men säg först att det är slut på tramset nu. Och fråga vilka åtgärder han tänker vidta för att tygla sitt beteende.

Nolltolerans mot förolämpningar är viktigt i alla relationer. Men det kräver ju att man själv är perfekt. Så, försök vara det.

Precis som "Anonym" sa, barnen kommer att bli precis som han när dom växer upp. Hur skulle de kunna bli på något annat sätt. Om de har enorm tur, flyttar hemifrån vid 16 och bara hänger med principfasta människor så visst, inget är omöjligt. Men inte annars.

Jag talar utifrån egen erfarenhet. Jag visste inte vad respekt var förrän jag fyllde 35.

Vad gör det mig till? Jo, ett jävla as. Inget annat. Tyvärr.

Har fortfarande svårt att komma ihåg att visa respekt, även om jag till sist förstått konceptet.

Jag har under åren prövat med vad jag nästan skulle vilja kalla "allt". På många punkter har det blivit bättre, men jag har förstått att det aldrig kommer att bli ens ganska normalt.

Hans temperament drabbar ju inte bara mig, utan även barnen som måste lyssna, och mitt älsta barn får även ta en hel del "allt för sträng" uppfostran. Det har tom gått så långt att hon har börjat ändra sig som person, vilket gör att jag dör inombords ibland. Hans familj får även de sin beskärda del av frispel från min sambos sida.

Och vist har jag försökt lämna förrut, men det är ju så jäkla svårt. Har alltid haft stöd från famijl (även hans) och vänner, dom få jag har kvar...

Har tidigare pratat med en familjepsykolog, hon gav mig tre böcker om kvinnomisshandel efter det att jag berättat min historia. Det gjorde mig livrädd och självklart tänkte jag att "så är det ju inte".

Han är ju ganska manupilativ, så ena stunden är alla bråk mitt fel, eftersom att jag är en sådan värdelös människa osv och nästa sekund så är jag världens finaste, bästa mamma osv.

Jag är helt hjärntvättad känns det som. Så jag är så tacksam för alla råd, tips och stöttningar jag kan få, för själv vet jag inte vad som är normalt eller inte längre.

Sådär beter jag mig också ibland. Taskig och sen snäll. Jag skäms när du berättar om det. Svårt att låta bli. Destruktivt beteende. Taskig självkänskla i grunden. Vet inte om den kan bli bättre men beteendet ska inte accepteras av nån.

Man måste blicka framåt, släppa gammalt groll. Det är det som är svårt när man varit ihop länge. Det finns ju så mycket gammalt.

Men jag tror på att du tar kommandot, för du har rätten på din sida. Vill han kalla folk för fula ord får han hitta andra att umgås med.

Men om du redan vet att han inte kan ändra sig, eller om du inte orkar ta en massa duster under resten av livet, så lämna honom då.

Jag vet inte vad han tycker att han har för skäl att vara respektlös mot dig?

Oj!

Jag känner igen mig lite väl mkt i det du skrivit! Kunde ha varit mitt liv, och det du skriver ser ju inte alltför trevligt ut, men det e svårt att se sånt när man e mitt uppe i det.

Min sambo är precis som din, förutom att han inte ens lagar maten hemma, ja, förutom sin egen då. Tvättkorgen vet han iofs. oftast var den finns, men allt annat får jag göra. Hans ursäkter är att han e trött, eller att det blir bättre om jag gör det, eftersom han kanske gör fel och jag då blir sur, hmm...

Har oxå funderat på att lämna såå många ggr, men jag fortsätter kämpa ett tag till. Hade vi inte haft barn så hade jag gett upp för länge sen!

Vår senaste ö.k. är att göra upp ett schema på allt som finns att göra här hemma, på så sätt får han sina egna arbetsuppgifter utan att jag ska behöva tjata på honom hela tiden.
Vi får väl se om det ger nåt.

Ja, vad har man för skäl att acceptera att någon är respektlös mot en.

Har funderat mkt på det. Dåligt självförtroende och tro på sitt egenvärde kanske.

Från början när vi träffades så var jag så tacksam för att någon ville ha en ensamstående mamma, och han dessutom som kunnat få vilken tjej som helst. Ganska snabbt så märkte jag att han hade temperament, men jag blundade och tog det.

Sedan när vi flyttade ihop så var det mycket för barnens skull, ffa min älsta. Att jag ville skona dom från en smärtsam separation.

Har precis pratat med honom i tfn, då han är på jobbet nu. Han blev arg när jag konfronterade, sa att jag skapade en olustig stämmning och att det var uppenbart att jag var minus på sömnkontot...

Det värsta i allt det här är att jag förändrats som person. När vi träffades var jag naiv och godtrogen, men ändå en "glad tjej". Idag är jag konstant nedstämd (inte deprimerad dock), umgås aldrig med kompisar, ljuger om småsaker för att undvika bråk, är allmänt spänd när jag upptäcker att han har en dålig dag. Allt detta ger ju honom belägg för att säga att jag är konstig och psyksjuk. Jag beter mig ju så...

Jag har tom (och detta skäms jag oändligt för) vid flertal tillfällen skrikit att jag vill ta livet av mig. Bara för att få honom tyst för några sekunder...