Dottern 17 månader har börjat slåss mot oss - vad gör man ? Någon mer ?

Det är inte lätt jag tycker du i stort gör helt rätt och det är nog bara att fortsätta på samma sätt.

Skrattandet när man blir arg betyder i vissa fall att barnet blir osäker på förälderns "kärlek" och skrattar för att få den bekräftad, det är alltså inte nödvändigtvis "haha det gör jag ändå"-skratt, kan vara bra att ha i åtanke.

Jag brukar också försöka se vad som ligger bakom själva handlingen, vilka känslor försöker mitt barn uttrycka (men misslyckas med), och så jobbar vi på att sätta ord på dessa och visa hur man kan få agera ut dem på ett bra sätt.

Ja, det är inte lätt det här med känslor ! Tycker nog att vi är väldigt bra att uttrycka känslor hemma, både jag och hennes pappa och vi pussas och kramas och myser så mycket ! Tar mig tid att alltid sitta ner på huk och lyssna och prata till henne - förstår inte vad det kan vara ! Det sker dock nästan endast när det är kvällen och hon är trött.

Håller helt och hållet med vad MuminMy skriver. Skrattet är troligtvis, precis som ovan skriver, ett sätt att få er "glada igen" efter att ni blir arga på henne när hon slåss.

Personligen hade jag aldrig stängt dörren till rummet, eftersom hon kan känna sig väldigt "ensam och övergiven". (När man är 17 månader är man förliten för att sitta och tänka över sina "synder" tycker jag). Däremot kan man alltid gå iväg, alltså ta ett steg tillbaka och göra någonting annat. Lägg ingen energi på att förklara hur många gånger som helst att det gör ont, att man inte gör så osv. Har man sagt det några gånger så vet barnet att det är fel och gör ont. Då kan det vara överflödig information när man sitter och rapar ut massa "fakta" och barnet får då den "uppmärksamheten" han/hon vill ha. Säg bara NEJ! och ta ett steg tillbaka och gör någonting annat, kanske sjung, lek och bjud in dottern i leken - sen lägger du mer prat och energi på när hon gör någonting "bra" i leken - då lär hon sig ganska snabbt att det inte lönar sig att fortsätta att slåss

Jag tycker inte du ska skrika åt henne och absolut inte skicka in henne på rummet.

Men fortsätt säga nej och visa/berätta hur man gör. (Vi har använt klappa fint, men ni kan ju köra med att man pussar t.ex.)

MuminMy har förklarat bra varför de skrattar. Det är alltså inte för att jävlas.

Sen, en till väldigt viktig sak: Impulskontroll. Den är inte alls utvecklad i den åldern. Hon KAN inte styra över sina impulser, även om hon VET att du blir arg när hon slår dig.
Hon skulle inte kunna stå emot impulsen även om du så skulle slå ungen sanslös varje gång.

Och tålamod. Det går inte in första gången, och inte hundrade, men efter sisådär tusen gånger så börjar det sitta!

jag skickar in min dotter som är 22 månader gammal på hennes rum när hon inte lyssnar på när jag säger till henne. Först säger jag att man inte får slåss och att hon ska säga förlåt. Gör hon inte det så varnar jag att hon åker in på sitt rum. Sen om hon inte lyssnar då då åker hon in på sitt rum men jag kan aldrig stänga dörren. Ibland vill hon inte stanna där inne men då får jag tvinga kvar henne där, men jag kan aldrig stänga dörren för då fåår hon panik. Sen ska hon säga förlåt innan vi går vidare. När väl förlåtet kommer så kramas vi och allt är som vanligt.
Min dotter brukar inte slåss, men just nu är hon nog inne i en trotsperiod. Hon försöker skrika så högt hon kan för att få sin vilja igenom och när man då säger NEJ till henne i lugn ton så slår hon till en i ansiktet. Så det är då jag får göra som jag skrev här ovanför.

MEN man måste också tänka på varför, ibland är det för att min dotter är understimulerad. När jag har städat under en dag till exempel, men hon får iaf inte slåss. MEN när hon börjar göra sånt så får jag avbryta för att stimulera henne någon/några timmar så brukar det gå bra.

Vi har fått gå en föräldrarutbildning nyligen och har där fått lära oss en del om inlärningsteori. Hur man förstärker positiva beteenden och försvagar negativa.

Det ena man ska göra är att ge massor med positiv förstärkning för allt barnet gör som är bra. Det vill säga "åh vad bra du gör det där", "vad kul det är att vara med dig", "vad DUKTIG du är". Man kan gärna överdriva.

Negativa beteenden ska man inte belöna med uppmärksamhet. När barnet gör dumma saker är det för att få uppmärksamhet, spelar ingen roll om det är negativ uppmärksamhet. Istället för att bli arg så sätter man ner barnet på golvet. Man ska inte belöna beteendet med att titta på barnet eller säga något. Ignorera beteendet alltså (inte barnet utan beteendet).

Straff ska man undvika då det inte har någon god effekt. Kanske för ögonblicket men absolut inte i längden. Ett så litet barn som det handlar om här har dessutom inte någon klar koppling mellan orsak och verkar. Barnet förstår att mamma är arg, och att man får vara på rummet men inte VARFÖR. Barnet kan inte koppla samman Incidenten med straffet.

Med min dotter har jag lyft bort henne när hon gjorde samma sak i den åldern (hon brukade dra mig i håret, eller riva mig i ansiktet). Jag satte ner henne på golvet och sa "jag vill inte vara med dig när du gör illa mig" alternativt var helt tyst. Sedan uppmuntrade jag henne att göra någonting tex bygga ett torn med klossar eller liknanade och gav henne positiv förstärkning.

Att tvinga ett litet barn att säga förlåt tycker jag i övrigt är ganska tveksamt. Det blir ett inlärt framtvingat beteende som inte kommer från hjärtat....

Jag uppfostrar mitt barn på det sätt jag tycker är bra! Jag ska inte behöva försvara mig ens! Och jag har en väldigt glad och nöjd tjej som kan göra allt utan att det ska bli jobbigt för mig eller henne! SÅ Ja jag gör verkligen så för det är en trygghet med regler för barnet och jag kan inte tillåta saker nu och ändra mig sen!