Hur tyckte ni första tiden var som nybliven mamma?

jag tyckte det blev väldigt mycket lättare än jag trott.hadde räknat med vakna nätter och en unge som bara skrek och aldrig var nöjd.men dottern sov toppebra från början och är ett extremt lugnt och lätt barn.Visst är det full fart ibland men mycket roligare och lättare än jag trott.och jag är nästan alltid en pigg och glad mamma.Får hoppas att det blir lika lätt med nästa dotter som föds i sep.Men man kanske inte har samma tur två gånger om.

Oj, intressant fråga. Det var allt det du skrev. Både kaotiskt, underbart, jobbigt, utmattande. Men framförallt härligt. Jag fick mycket humörsvängningar dom första dagarna. Kunde pendla mellan att gråta och skratta av lycka över det lilla liv som hade kommit till oss och två minuter efteråt kunde jag få ångest och undra hur jag i hela fridens namn kunde tro att jag kunde bli mamma. Det var jobbigt men det gick över snabbt. En vecka efter förlossningen var det borta.

Alltså, visst förändras livet men samtidigt inte. Jag är samma person men mitt liv har fått en till dimension. Jag är mamma till en underbar son som jag kommer att få äran att följa i hans liv. Vi upplever mycket att spontaniteten försvann. Innan vi fick barn kunde vi sticka iväg ut på något med fem minuters varsel. Efter vi fick barn så måste vi ju tänka på vår son också. Skötväska ska packas, blöja bytas, ev ge mat innan man åker och sen spänna fast i bilbarnstolen. Och förhoppningsvis inte glömma barnvagn, mössa, vantar eller vad det nu kan vara. Men man vänjer sig fort Det är egentligen inte jobbigare än vad man gör det.

Det blev en stor omställning just den första tiden tyckte jag för att visst visste jag att amningen tar mycket tid men herregud han ammade ju dygnet runt i början. Det var jag inte beredd på. Men det fixar man. Sambon servade mig med smörgåsar och fika och jag såg varenda såpa på tv medan jag ammade sonen konstant. Det lugnade ner sig så småningom.

Visst, jag hade inte tid till så mycket annat i början men det var helt ok för mig. Dom är bebisar en sån kort tid så passa på att njuta. Nu är sonen 22 mån och nu är det inga som helst problem för mig att ha egna intressen.

Jag tror man ska tänka på att allt ordnar sig...så småningom.

intressant fråga. Befinner mig själv i v.35 och har ingen aning om vad som väntar. Vad behöver jag ha hemma? Nu tänker jag inte närmast till bebisen utan till mig själv? Amningsbh osv? Bör man köpa större storlek på bh än vad man har nu?

Ja de första veckorna var bara fruktansvärda. Var inte alls den där svindlande kärleken som jag hade föreställt mig och amningen funkade skitdåligt. Sedan är du enormt hormonrubbad efter en förlossning. Men amningen började funka bra efter en månad och sedan lärde jag ju känna Eddie. Nu har jag verkligen alla de där känslorna som alla pratar om men det tog ett tag att komma hit och det är skitroligt att vara mamma. Lycka till!

Första tiden är omtumlande, härlig och jobbig på samma gång. Ett par dagar efter förlossningen kändes det jobbigt när jag plötsligt insåg att jag måste sätta mig själv i andrahand många år framöver. Men det är mycket mer underbart än vad det är jobbigt. Man känner en sådan kärlek för sitt barn att det är värt all sömnbrist, såriga bröstvårtor, skrikiga kvällar och nerkräkta kläder, tusen gånger om! Det är jobbigt men plötsligt får livet en helt annan mening och det är häftigt!

Jag vill också säga att det tar ett tag att lära känna sitt barn och man blir mer "förälskad" i barnet för varje dag som går, man ska nog inte förvänta sig att känna de där svindlande känslorna från dag ett.

För mig var det verkligen svindlande från dag 1. Tror inte jag sov på en vecka, men var samtidigt inte trött. Amningen kom inte igång riktigt genast, men eftersom det var första barnet kunde jag lägga allt annat åt sidan och bara koncentrera mig på amningen. Bodde hos min mamma som stod för markservice, måste ha gjort i alla fall. Det är lite dimmigt.
Ungefär som ett kort på mig och bebis där vi är skarpa och allt annat är helt ur fokus. Så kändes det

Min dotter är 6 veckor och jag tyckte det var oerhört jobbigt att bli mamma. omställningen är enorm och jag hade inte förväntat mig alla känslor som kom. Fick en jättesvacka och har fortfarande inte kommit ur den, e så svårt att förklara men livet blir helt upp och ner när man får barn. Kände inte den där stooora kärleken till min dotter heller, det har växt fram. Tyckte det kändes otäckt att man förväntades älska bebisen över allt annat när man inte kände den alls. Nu börjar vi lära känna varandra men det har tagit tid, man vet inte automatiskt vad barnet behöver eller tycker om.

Mamma till världens sötaste lilla docka

Jag tyckte att första tiden var hemsk!! Jag kände mig så oerhört låst - kände mig fastkedjad i soffhörnet där jag satt och ammade, ammade, ammade och ammade hela dagarna. Tack och lov så sov dottern bra på nätterna redan från början. Napp vägrade hon men som tur var så ändrade hon uppfattning om denna i v. 6 då jag köpte ett gäng olika nappar - olika form och olika material och då slutade hon ju såklart att amma precis hela tiden och jag slapp sitta där i soffan hela dagarna.

Nu är dottern 15 månader och mina känslor för henne är enorma. En liten lillasyster kommer i september och jag hoppas att den första tiden ska bli annorlunda denna gången...att man ska få lite rosenskimmerupplevelse från början.