Jag är så osäker på mig själv och jag vill inte ha det så här!

Jag har känt lika som du känner.

Jag har/hade en del andra problem med mig i bagaget från min ursprungsfamilj.

Jag har gått i terapi och blivit bättre på att hantera de känslor jag har som gör att jag känner så som du gör.

Det är verkligen en jätteskillnad nu mot hur det var en gång i tiden.

En till som Er.
Fast jag har en del bra vänner nu.
Allt blev lite bättre sen jag blev mamma och äldre, är nu 34år.
Men jag känner med er.
Skall vi bli vänner eller?

Men vad gör man när man går i terapi?
Om jag pratar om detta så blir jag än mer negativ till mig själv.
Jag har försökt ta upp det med mödravårds-psykologen och då mådde jag ännu sämre, det var som om han bara bekräftade det jag känner.

Jag har känt lika som du känner.

Jag har en del andra problem med mig i bagaget från min ursprungsfamilj

Jag känner igen det du beskriver, är också en person med låg självkänsla av en ryggsäck som är tung och fyllt med tråkiga minnen. Men det finns hjälp att få, går själv psykoterapi sedan ett tag tillbaka.. För man kan alltid förändra sitt sätt att vara och att se på sig själv, det är aldrig kört så att säga oavsett hur jobbigt man haft det. Min ursprungsfamilj har också ställt till det för mig, men jag bestämde mig för en tid sedan att inte låta dessa minnen styra mitt nuvarande liv.
Det är mitt råd till dig, Kontakta psyket och försök få till en samtalskontakt.

Men ringer man bara och säger att man vill prata med någon?
Kan man bara beställa en tid?
Hur vet de vilken hjälp som jag behöver?

Många frågor...

Du jobbar utifrån det du varit med om, och får hjälp med att ändra ditt tankesätt och hur du ser på dig själv.. Det är ju ingen baggis att gå i terapi direkt, men om man är motiverad och vill förändra, så går man dit ändå. Att du blev mer negativ mot dig själv med mbhv psykologen kan ju bero på ngt så enkelt att det var fel person. Ibland kan man behöva gå till ett par innan man hittar rätt person.

Jag tycker du ska säga till din man att han faktiskt måste bli bättre på att ge komplimanger, för det behöver man höra!!!
Det är otroligt viktigt för självkänslan att få bekräftelse att man är bra och duger som man är!
Eftersom du ger honom så mycket komplimanger så tycker jag att han borde ge tillbaka, eller fråga helt enkelt, har du inget posititivt att säga till mig. Sen kan det vara så kanske att "du inte hör" de positiva sakerna, eller inte tar de till dig (det är lite av mitt problem säger min man) att jag måste få bekräftelse hela tiden...men så...ge mig det då
Barnen är ju en glädjespridare som man kan få mycket goda och fina komplimanger och man kan ösa kärlek över dem och få tillbaka, det är bara att suga i dig!
Jag har med kämpat med dåligt självförtroende (och gör fortfarande i ärlighetens namn) det är att jobba och jobba med sig själv hela tiden...
Det som gjorde mig gott faktiskt det var att bo utomlands i fem år som vi gjorde där var man tvungen att dels överbygga sin blyghet, man var tvungen att ta sig fram på engelskan i alla sammanhang i livet, från att jobba till att vara gravid, föda barn, handla mat, ja kort sagt allt...det var oerhört nyttigt att ställas inför en ny miljö och vara tvungen att ta sig fram...
Det stärkte mitt självförtroende, känns som du skulle behöva komma ut och göra något nytt, något tokigt som du inte skulle göra normalt. Dessutom blir man oerhört sårbar när man går hemma med små barn, man blir lätt isolerad, jag försökte gå på massor av grupper, öppna förskolan, baby massage, baby sim allt möjligt för att komma ut, träffa andra och se något nytt.
Om det känns för jobbigt/stort att ta det steget så kanske en terapi i början kan få dig att våga mer! Har funderat själv på alla möjliga terapier men fortfarande jobbar jag med mig själv...

Men vad kan de egentligen hjälpa en med?
På vilket sätt? Ställer de frågor? Ger de råd?
Eller går det ut på att man själv ska sitta och mala på om alla sina fel och brister?

Kontakta din läkare på vc, och be få en remiss skriven till psyket. På dom allra flesta ställen kräver dom remiss innan man får komma på bedömningssamtal. under dessa samtal brukar det klarna vilken sorts terapi du behöver, då det finns många olika sorters. Jag hoppas du vågar/orkar, för det är skit att behöva leva med sig själv, när man inte tycker att man är värt något/någon(tro mig, jag vet!!) Men du kommer att inse att du är värd det allra bästa du också! Kram

Min man kan inte ge komplimanger säger han. Han vet inte vad han ska säga.
Barnen säger heller aldrig något bra om mig, jag får bara höra att alla andra mammor är bättre, inte lika tjocka som jag, att jag inte är snäll mm
Jag tycker att jag ger och ger men får inte tillbaka någonting.

Jag var ute i helgen med några fd jobbkompisar och en kille kom fram till oss och sa till mig "fan va snygga kompisar du har, hur har du kommit med i det gänget!".
Blev så ledsen men sa inget utan garvade bara och låtsades kunna ta det. Sådant händer alltid mig. Bara negativa omdömen.

Det jag skulle söka hjälp för isåfall är att ändra tankebanorna, hjärnan är inte att leka med, det är liksom inget man styr över, det är inlärt hur man är. Jag hade jätte jobbigt när jag fick vår förste son, jag fick förlossningsdepression, det var inte att leka med. Då fick jag gå hos en psykiater som pratade, frågade och man berättade, man berättare för att någon är intresserad av att göra det bra för en, som är villig att lyssna, som ställer de rätta frågorna. Efter ett sånt besök mår man bättre, och bättre varefter man går där (kanske vid närmare eftertanke var det som gjorde att jag kom ut starkare från England att jag var tvungen att göra denna terapi på engelska med...) och jag har faktiskt gått i terapi när jag tänker efter sen är vägen lång men det blir lättare och lättare för varje dag. De frågar inte efter brister eller så och mal om det, snarare hur man känner sig, varför och söker andra lösningar istället. Man får sig en tankeställare att ta med sig hem efter varje gång.

Jag ringde psykiatrimottagningen på vårdcentralen, de undrade om jag behövde nån att prata med just nu, men så var det ju inte. Jag behövde ju mer hjälp än så med tanke på bagaget (Inget ovanligt på nått sätt) så de ringde upp mig vid ett annat tillfälle och jag berättade om mina problem och hur jag uppfattade dem.

De hjälpte mig till en terapeut. Jag gick där 20 ggr och det tog säkert 6-7 ggr innan jag släppte lite på min kontroll av mina känslor och tankar.. Sen rann det till slut av mig, gamla sorger jag inte kunde släppa fram visade sig inte vara så farliga somjag trott.

Idag kan jag berätta om hur jag känner nu, hur jag kände då och även om en del saker gör ont så är inte den gamla sorgen och smärtan längre förlamande.

Jag skrattar och är glad på ett sätt jag inte varit sen småbarnsåren. Jag vågar bjussa mer på mig själv - den jag verkligen är - och jag känner igen vad som händer när jag känner så där.

Jag har fått en stor känslomässig acceptans för mig själv och det liv jag en gång hade - visst jag kan gråta över det, men gråten är inte längre farlig och jag tycker inte alls synd om mig själv. Jag tycker om mig, jag känner mig värdefull och tycker att jag är bra trots de egenheter och brister som är mina.

Usch vad tråkigt! Varför ska inte din man kunna ge dig komplimanger, jag menar du städar, tvättar hans kläder, och sätter mat på bordet åt han, det måste man väl ändå kunna ge komplimanger för!
Barnen fattar jag inte heller, jag skulle bli oerhört ledsen om mina barn sa så till mig hur gamla barn har du?
Att man inte är snäll som mamma det får man höra dagligen (när de inte får göra något, tro mig jag har samma elände, men de har sina goa stunder med då de vill mysa, prata och talar om att de älskar en, det får du prata med barnen och maken om! Mina barn är 3 och 7 år.
Fyllon på pubar ska man inte lyssna på! De är bara odrägliga och inget kul och absolut inget man ska ta åt sig av (även om jag förstår att man kan göra det) han skulle säkert skämmas och absolut inte säga det till dig i nyktert tillstånd, vilken odräglig typ!

Jag kanske ska tillägga att jag och erapeuten inte pratade särskilt mycket om det jag varit med om, istället jobbade vi med de saker jag tyckte var svåra. Resten gav sig själv lixom.

Jag har så mycket i bagaget som jag aldrig kommer komma över och jag är livrädd för att dra upp det och prata om det med någon. Jag har gjort det en gång och det ångrar jag.
Min styvpappa våldtog mig från jag var 5-6 år tills jag var 17 år. Jag vågad inte säga det till någon.
Jag berättade det för min fd och ända sedan jag gjorde slut har han hotat med att berätta det för alla som känner mig.
Jag kan skriva om det men jag klarar inte av att prata om det.
Jag är 37 år nu.

(en till)

Mina barn är 5 och 9 år gamla.
De har aldrig sagt att de tycker om eller älskar mig. Jag säger det till dem flera gånger varje dag så de får själva höra orden men säger det aldrig tillbaka.

Så länge du inte släpper ut det kommer det att vara en stort ankare som drar dig åt fel håll.

Det du varit med om behöver du hjälp med, du behöver inte stå själv i det svåra du varit med om.

Kramar