Problem med två (eller t o m tre) språk + adoption?

Jag har ingen egen erfarenhet, men vill tipsa om logopeden Christina Lagergren (hoppas att jag skrev namnet rätt nu) som jobbat mycket med adopterade barn och språk. Har för mig att hon skrivit ett häfte som finns med i adoptionsorganisationernas skriftserie. För ett par år sedan var jag på en föreläsning med henne och någon ställde då frågan om adoption i två-/flerspråkiga familjer. Hon menade att man bör satsa på ett lågt medgivande och försöka få ett barn som är under ett år. Om jag minns rätt kunde man bortse från det rådet om familjen pratade det språk som barnet vuxit upp med från början. Om ni exempelvis kan adoptera från din makes första land så skulle ni inte behöva bry er så mycket om åldern på barnet. Sedan vet jag att det kan funka bra ändå. Jag har träffat på några tvåspråkiga familjer som adopterat barn över ett års ålder och såvitt jag som utomstående kan bedöma verkar det ha gått bra. En tvåspråkig familj har jag pratat lite mer med. De fick ta hjälp av logoped ett tag för att barnet inte hade ett åldersadekvat språk, men det löste sig.

Bra tråd!

Jag har läst ett häfte i AC serie (Christina Lagergrens bok?) och det känns inte bekvämt för oss som gärna skulle vilja ge vårt blivande (förhoppningsvist) adoptivbarn två språk. Det finns mycket i boken som lär påminna om hur man hanterade 2 språkighet generellt på 60 och 70 talet (rätt eller fel?).

På föräldrarutbildningen pratade man mycket om fragmentariskt språk, där barnen verkar kunna språken, men när det kommer till kritan har stora hål. Och som jag skrev i en annan tråd idag, fick vi tona ner 2 språkigheten för att få medgivande.

När man hör och läser sånt känns det förknippat med stora risker för barnet att bli "utsatt" för 2 språk. Men är det verkligen så? Eller är det en del i det gamla vanliga att måla upp "worst case scenarios"?

Jag vet inte hur stora riskerna är, men jag känner till fungerande fall där adoptivbarn är två eller tre språkiga. I det 3språkiga fallet är ett av språken barnets ursprungsspråk, så det kanskem inte räknas.

Jag är också rädd för att möta utredare som lever kvar i det gamla tänkandet att många språk är "skadligt" för barnet. Så tänkte man ju förr, rent generellt om flerspråkighet (inte bara angående adopterade barn).

Jag tror (hoppas) att barn kan ta till sig de olika språken på olika "nivåer".
Låt oss säga att vårt barn pratar svenska med mig, med sina morföräldrar(som bor nära oss), i skolan, med vänner och får svenskan genom litteratur och tv osv. Nog borde han/hon få ett rikt svenskt språk?
Sedan pratar barnet sin pappas språk med pappa och ev.farföräldrar(på telefon och besök). Kanske blir detta språk lite svagare eftersom det finns färre runt barnet som talar detta språk.
Sedan kommer vi antagligen prata en del engelska i familjen, men kanske inte när vi direkt vänder oss till barnet. Då kommer barnet få en förståelse för engelska, men knappast utveckla det perfekt, men det kanske kan vara ok ändå?

Man kanske är för besatt av att tänka att barnet måste kunna alla språk lika bra och på samma nivå? När det egentligen handlar om att få åtminstone ETT rikt språk samt fler "bonus-språk". Dessa bonusspråken kan knappast vara skadliga, snarare en tillgång.

Så tänker jag i alla fall..vad säger ni?

Tack för tipset om Christina Lagergren förresten..ska kolla upp vad hon skriver!

Christinba Lagergrens stora poäng - som jag uppfattat den - är att adopterade barn inte bara ska lära ett nytt språk, de ska lära sig ett nytt modersmål vilket inte är samma sak som vanlig språkinlärning.
Därför tror jag inte jämförelsen med två- och trespråkiga är helt jämförbar. Där utgår man ju från barn som lever med språken redan från början.

Jag pratade med en logoped innan vi valde medgivandeålder, som sa att även typ 3-4 åriga barn kommer att kunna hantera 2 eller 3 språk också. Enligt anknytningsexperter, är det viktigaste att var och en får prata sitt känslospråk, dvs modersmålet, för att kunna uttrycka sig bäst till barnet.

Vår son är nu 2 och förstår oss både två, men säger bara några enstaka ord hittills, dvs han ligger något bakom snittet, men eftersom han förstår oss, och han babblar i sitt alldeles egna språk, har vi ingen anledning att vara oroligt ännu.

En stor tips är att köra med baby teckenspråk. Logopeden var absolut för det, och vi tycker det fungerar strålande. Sonen säger knappt något, men tecknar minst 40 ord. Han känner sig nöjdare när han gör sig förstådd.

Hej!

Jag ställer mig själv samma frâga... men i vârt fall handlar det 'bara' om tvâ sprâk. När det gäller biobarn sâ tog jag det som en självklarhet att jag skulle prata svenska med barnet, men nu undrar jag om jag kanske mâste 'ge upp' mitt sprâk (jag bor i ett fransksprâkigt land med en fransksprâkig man och vi talar franska tillsammans), eller om jag ska lägga energi pâ att prata svenska med barnet, trots att ingen annan i vâr omgivning talar svenska...

Vâr handläggare rekommenderar att jag pratar svenska, som dâ blir ett 'bonussprâk'. Barnets modersmâl kommer att bli franska.

Men skillnaden är att vi adopterar ett litet barn, inom landet, sâ barnet är redan i en fransksprâkig miljö när vi fâr det + att vi 'bara' har tvâ sprâk.

Skulle ni kunna skära ner antal sprâk till 2? Sâ att ni inte pratar engelska med varandra? Och ansöka om ett sâ litet barn som möjligt? Bara en tanke, ifall det kan underlätta..

Men jag tror nog att det här annars kan lösas med hjälp av talpedagog.

Självklart skall man prata sitt eget modersmål/känslospråk med barnet vare sig man är mamma eller pappa, oavsett i vilket land man bor och oavsett barnets ålder. Så _säger_ Christina Lagergren också, även om det är annorlunda _skrivet_ i det häfte om språk som hon författat.
Christina Lagergren är mycket engagerad i adopterade barn och deras språk och ställer välvilligt upp på samtal om man vill konsultera henne. Jag har för mig att man når henne via adoptionsrådgivarnas hemsida...

Man ska tala sitt känslospråk till barnet.
Vi har precis adopterat en pojke på 2½.
Min man talar engelska.
jag svenska .
Och min mamma(som träffar min son fyra gng i veckan)talar spanska.

Kan säja att vår son babblar som bara den. Han har redan kopplat vem som talar vad till honom.

Till mig säjer han skor, till pappa shoes.
Till min mamma säjer han aqui till mig säjer han här.

Jag kan säja att både på kursen och vår utredare sa dom till oss att nä tre språk är förvirrande.
Tur att min mamma är språklärare och m y c k e t insatt i barns språkutveckling, och råde oss från att inte lyssna på socialarbetare som inte är språkutbildade (nu menar jag vår utredare och kurspedagog..)