Barn som skriker och skriker - har man slutat älska om man blir likgiltig?

Helt sjukt! Man reagerar ju så till slut. Bara hålla om. Vad ska man göra då???

Men hallå, man är väl människa och inte robot? Vem orkar tjoa och tjimma eller le och gullegulla om barnet har gallskrikit flera dagar i rad? Då måste man vara hög på speed i såna fall!
Ah, what a load of bullshit.

Alltså.. jag fattar inte men jag kan svara på din fråga;

-Nej man har inte slutat älska!
Jag var gräsänka jag med då jag satt och höll om Lillfis men en apatisk blick och känsla. Skitläskigt och jag kan inte förklara känslan på ett vettigt vis men jag vet att jag tänkte "Ramlar han nu så bryr jag mig inte".

Det hade för min del inget med att jag inte älskade honom, mitt psyke bara sa "Stopp".

Åter igen, svar: Nej.

Men herregud..!

Min son skrek sig igenom sitt första halvår, jag hade öronproppar i tillslut, för att orka bära och krama honom när han vrålade som värst.
Det betyder knappast att jag slutat älska honom!
Jag kunde också bara "stänga av" mig själv, bli helt apatisk, men ändå fortfarande hålla i honom. Man måste koppla bort för att orka, helt enkelt. Det är så psykiskt påfrestande med ett barn som bara skriker, så man gör vad man kan för att hålla ut.

självklart slutar man inte älska sina barn för att de skriker och man blir likgiltig.
vår son hade kolik i 6 månader och min kropp "stängde av" känslorna rätt tidigt för det var enda sättet att hantera det ananrs hade jag gått under och bara gråtit jag med bara för jag tyckte så synd om honom o var så trött.
jag bar, vyssade,sjöng, klappade,pratade allt man kunde tänka sig men inget hjälpte. kroppens sätt att hantera det var att bli likgiltig, vilket försvann lika fort när grabben hade sina glada stunder utan magknip.
Jag ÄLSKAR min två son över allt annat trots kolik när han var liten!!

Intressant tråd- och debatt.
jag håller med er som beskriver den oerhörda trötthet och hur jobbigt det är att höra sitt ÄLSKADE barn skrika.
Ja, älskade barn, det är det det handlar om. Det är nästan OMÖJLIGT att i förväg förstå vad 60 kolikkvällar kan ställa till med där hemma, om man har sitt första barn.
Bägge mina barn sov oroligt och hade kolik. Men i bägge fallen så slutade det efter ca 12 veckors ålder och vi mår toppen!!! Jag trodde jag skulle bli tokig när dottern skrek (barn nummer 1) och vussjade och bar tills jag tuppade av.
Nu när sonen hade bekymmer med magen ( alla tecken pekade på "bara" kolik) så lade vi honom i vagnen och körde den lugnt och sansat i hallen, samtidigt som vi åt godis
För vi visste att det vara "bara" 7 veckor till av skrik.
Och det blev ju bättre!

Man slår inte sitt spädbarn bara för att det skriker- man slår/skadar det för att man är en labil och skadad individ. Jag VÄGRAR tro ngt annat, eller ens ge det en förklaring. ( jo, förklaringar finns det många)

Klart att man kan reagera så till slut. Och det är en fruktansvärd känsla.

Tror dock att Åsa Lindberg svar mer försöker "säkra upp" en situation då man ignorerar barnet så pass mkt att det leder till vanvård. Ett klumpigt och lite fegt svar, tycker jag.

Stort tack för era svar! Jag är glad över att ni faktiskt håller med mig - jag trodde ju att Åsa Lindberg skulle göra detsamma, och tappade hakan när jag fick hennes svar!

Kanske känner hon nåt slags ansvar mot Aftonbladet med...? Att inte dissa det de skriver....