Det första grälet

Jag lovade mig själv att alltid försöka prata civiliserat med min kille och inte bli omogen. (Vi är trots allt 30+ båda två.)
Men nu blev det ett sånt där fånigt gräl per telefon där båda egentligen mest är sårade. Helst av allt ville jag att han skulle komma hit och hålla om mig men det fick jag inte ur mig .
Det var inga höjda röster men mitt i diskussionen sa jag "Är du DUM eller?" och han tyckte att något jag sa lät "korkat".
Jag har levt i relationer där grälen har varit riktigt låga och dramatiska och jag vet att om man någon gång har dragit ner det på den nivån, så är det väldigt svårt att återställa respekten igen.
Jag har dejtat några män sen jag separerade från mitt barns pappa men den här mannen är speciell. Jag älskar honom verkligen och det känns så ovärdigt att det blev så här. Vi pratade om känsliga saker som kanske måste få komma ut men ändå. Det blev så fel.
Jag är rädd för att han ska gå nu eller att han tycker att jag är för komplicerad. Jag vill att han ska må bra, jag är lyhörd och förstående annars och det här är första gången han blev arg på mig och slängde på luren. Jag ringde upp men han svarade inte så jag skickade ett sms där jag skrev att jag fortfarande är jättekär i honom. Jag har svårt för att 'skiljas' osams.
Vi har båda trassliga relationer bakom oss och jag tror att man lättare får den där flyktkänslan då. Det behövs inte mycket för att man ska dra öronen åt sig.
Vet inte vad jag vill med det här, blev bara så ledsen och rädd . Är man kär på riktigt så ger man väl inte upp så lätt? (Hoppas)