Är så orolig för mina barn...

Kan du inte hitta en primärvårdsläkare som du känner dig trygg med och får förtroende för? Kan bota mycket ångest och oro. Förklara din oro och låt läkaren undersöka dina barn när de blir sjuka. Det är svårt att veta när man inte känner dig, om du är onödigt orolig eller om du har rätt mammainstinkt. Munchausen by proxy har du definitivt inte!

Jag tänker att all den oro du känner hör föräldralivet till! Jag skulle också, om jag tillät mig, kunna vara rädd för allt dygnet runt hela tiden - alltid är det något man kan oroa sig för, eller hur? Samtidigt tänker jag att jag som förälder har ett enormt ansvar för att inte föra över mina rädslor på mina barn - alltså måste jag backa ibland! Jag förstår att du har det jättejobbigt, det är en så svår balansgång mellan "hypokondri" och "befogad rädsla", särskilt som dina barn har en sjukdomshistoria bakåt! Eller så är det just så att det är den som är problemet? Knölar i hårbotten/på resten av kroppen finns ju hela tiden i varierande storlek och av varierande anledning - ja visst, det kan vara cancer, men allra allra mest troligt är att det är just en bula/ett insektsbett. Dålig matlust tycker jag att alla barn drabbas av i perioder och det kan absolut vara ett tecken på att något är på tok men allra allra mest troligt är det ändå att det är just en period med dålig matlust! Försök att inte bara se risker/faror utan lägg även till en rimlighetsbedömning! Jag tycker absolut att du ska boka en tid hos någon inom vården som du har förtroende för att få prata av dig! För visst förtjänar barn att inte bli sedda som potetiella sjukdomsobjekt utan just som de fantastiska barn de säkert är? Lycka till och kram!

Vi har ju som sagt haft mycket sjukdomar det senaste halvåret, så man är ju ganska trött nu. Så ni har rätt i att jag kanske borde prata med någon om min oro.

Hela tiden gör jag rimlighetsbedömningar och tar inte dem till doktorn så fort de är sjuka. Även om jag blir orolig när sonen allt som oftast säger att han har ont i magen så gör jag ingen stor sak av det inför honom utan säger åt honom att vila eller dricka ett glas vatten eller bajsa. Det är jätte-viktigt för mig att de inte känner av min stora oro utan bara min "mamma-oro".

Knölen i hårbotten kommer jag att vilja kolla om den kvar om 1 vecka. Sannolikheten att det är nåt farligt är ju minimal, men jag kan verkligen bli illamående om jag tänker på att det skulle vara nåt allvarligt. Det är nog det som är mitt största problem... Alla våra vänner och släktingar lägger ofta huvudet på sned och talar om för oss vilken otur vi haft som haft så sjuka barn. De gör det i all välmening, men det kanske spär på känslan och oron för att ha stor otur...

Tack för bådas era svar och stöd