*Brukar titta på Nannyakuten på

Hej Hoppa! Skulle definitivt kunna tänka mig att få hjälp med råd innan det blir kris. Man hyr ju in "hantverkare" för andra saker i sitt hem varför inte anlita någon för att underlätta för sin familj ?!?!?

Nej, ingen nanny men väl städhjälp även om jag så skulle vara hemma så är det guld värt. Barnvakt på sin höjd någon gång då och då. Vi har bara haft släktingar och grannar som varit barnvakter alltså bara folk som barnen känner väl. Men när barnen blir äldre så kan det kanske bli fråga om mera vanlig barnvakt någon gång.

/Gun

Nej, det skulle jag inte. Däremot skulle jag kunna ta emot hjälp i form av någon man kan tala med. Både enskilt (med oss föräldrar), i grupp (hela familjen) eller enkilt med barnet. Men att han en Nanny som bor hemma hos oss en vecka, det skulle jag inte vilja. Om vi hade stora problem, skulle jag självklart ta emot hjälp och diskutera, men inte köpa alla råd rakt av och låta en nanny "bestämma" i familjen.

Nej... Och det är för att jag är för egoistisk för att ha någon annan kvinna i mitt hem som skulle kritisera HUR jag är med mitt barn.
Råd och tips skulle jag tacksamt ta emot men var skulle man vända sig?
De flesta bvc o.dyl förespråkar ju saker som 5mm metoden och sådant larv så det blir nog att jag får lita till mig själv ändå i slutändan

Ja - varför inte. Ibland skulle det kännas skönt att ha någon som man kan ta hjälp av och som kan ge vägledning Det skulle vara bra mer i förebyggande syfte, att ta hjälp av kortare perioder.

jag tycker att man borde ha ett program som tar upp strategier hur men förebygger såna här situationer. I nannyakuten m fl har det ju liksom spårat ur och det är hårdhandskar som åker på. Jag tycker att man borde få tips om vad man kan göra INNAN man är där.

hade vi varit i en situation som vi inte hadde klarat att lösa själv hadde det varit bra...fast då finns ju olika sorters familjterapi....fast då är det viktigt at nån kommer hem och observerar lite, och påpekar vad som er fel, hur det blev så, och hur man kan ändra det....annars, när jag tänker på ordet nanny, så tänker jag mer på en barnvakt som passar barnen varenda dag...när foräldrarna är på jobb. en som passar varje dag får ju et helt annat ansvar än nån som passar barnen en kväll då och då...tyvärr tror jag at det är svårt for foräldrarna att upptecka at man faktiskt har problem....derför går det för långt, kanske till nån annan påpekar det....det är ju så många barn som har fått stämplet "jobbig" i pannan, och har det med genom hela uppvexten, tänk om familjen hadde fått hjälp när barnen var små....så annorlunda barnens liv vore då......

Tja, eftersom jag när pojken min var 1½år själv bad om hjälp ifrån ett behandlingsteam så svarar jag ja.. jag anser att är det så att jag/vi inte klarar att hantera situationen så är det vårt ansvar gentemot våra barn att be om hjälp och få nya tänkar och 'verktyg'.

Vilket bra initiativ Brodsmulan! Det tycker jag är att ta ansvar, hoppas allt löst sig till det bättre!

Mere.. jodå, min pojk besväras av affektanfall och har adhd problematik så jag är oerhört glad att jag 'vågade' sänka stoltheten.. är oftast den som gör att man ska 'lösa saker i familjen'. Vi gick där från början några gånger i veckan, till varannan vecka och sen 1g/mån i ungefär 3-4år, mycket av deras arbetssätt är kognitiva.. beteendet som ska ändras och är till för allt.. från kolikbarn till riktiga jobbiga 'småligister' men iom att de är ett team så får man många olika infallsvinklar och kan prova fram nya verktyg.

Jag är helt för att söka hjälp _så fort_ jag känner att jag är på väg att tappa greppet. Först och främst för att få stöd själv och kanske konkreta tips på hur jag ska förhålla mig och göra för att undetlätta vår kommunikation, i andra hand för att barnen ska få hjälp om det behövs. Det skulle dock vara viktig för mig att personen som jag söker stöd hos delar min syn på barn... Skämsmattor, isolering osv är inget som skulle användas här.

Pallas, håller med dig.. gillar inte heller isolering, men att sätta barnet på en stol i det rum jag befinner mig i kan jag göra. Barnet får då en time-out som vi kallar det, 5min då barnet får fundera på vad som hände ochvad man kunnat göra annorlunda.. men samtidigt så är man runt barnet, kan prata med barnet.. men barnet ska inte lämna stolen förrän man haft en diskussion 5min efter att den blev satt där, då vi brukar komma överens om hur man ska kuna undvika samma situation igen.
Annars är jag mer för synbara konsekvenser.. skriker barnet (mina är 7½ och 9år) håll käften till mig (vilket började när de började skolan så det lastar jag faktiskt dem för ) så vet minab arn att konsekvensen blir att de får böta 5:- av sin veckopeng för jag vägrar gå med på ett sådant tilltal.. samma gäller för jävla kärring.
3v efter att min äldsta kille började förskolan blev han arg på mig när jag bad honom att plocka upp den väska han bara kastat på golvet och hänga upp jackan som låg på samma ställe.. då fick jag höra.. 'håll käften din jävla kärring, jag skiter väl i vad du säger'.. det är tydligen enligt de lite äldre ungdommarna väldigt vanligt i skolorna.. huuuuga säger jag då bara.. ja inte tänker jag ta det iallafall.

Nej att använda konsekvens för att uppnå omtanke, hänsyn och respekt kan jag gå med på, men lika viktigt är uppmärksamhet, bekräftan och kärlek/uppskattning för att föra ett barn framåt.

Hmm, kan man få en nanny till 13-åringar med, kanske? Skämsmatta kanske? Hahaha, det kanske man skulle införa här hemma...

jo gärna råd o dåd, men helst i det offentliga rummet. nanny borde själv smaka på sin naughty carpet och lära sig säga förlåt.

Jag skulle inte tacka nej till det. Min 19 månads tös har ett sånt temperament att fort man säger nej till henne eller något liknande så skricker hon rakt ut och det varar ett bra tag sen drar hon sig i håret och biter sig själv. Hon har hållit på så i snart en månad. Hon har lita kala fläckar här och där på huvudet.. Hoppas att det går över snart. Hon har väl hamnat i trotsåldern eller nått.