*Hej! För att göra en lång historia kort.

Hej!
För att göra en lång historia kort...
Min storebror och jag tappade kontakten för ca 1 ½ år sen, vi har inte pratat sen dess.
Det hela kan man säga började efter mitt och min mans bröllop.
Vi ville ha min bror som bestman och hans sambo som tärna, dom var stolta över sitt uppdrag, men verkade inte ta det hela på så stort "allvar". Ingen svensexa för min man och ingen möhippa för mig, och sen efter bröllopet så frågade vi om vi inte kunde gå ut och ta en middag nån dag, men dom hade aldrig tid.
Men strunt samma, jag hänger inte upp mig på vad dom gjorde/inte gjorde, men min bror drack för mycket den kvällen på bröllopet och eftersom han inte har det så bra med sin sambo så gick det ut över vår kusin som nästan fick stryk av honom.
Sen skulle min pappa gå emellan och då fick nästan han också stryk.
Dagen efter ringde min bror och jag hörde att han skämdes. Jag sa att ok, så kan det bli, nu glömmer vi det, vi hade iallfall trevligt.

Efter detta så fick min bror sitt tredje barn. Jag var där några veckor innan födseln, vi åt gott och hade trevligt. Jag sa, ring nu när barnet har kommit.
Ingen ringde utan jag fick höra på omvägar att de fått en son till.
Jag väntade fortfarande på att min bror skulle ringa, men han hörde inte av sig, och några månader efter var det dop.
Varken jag eller mina föräldrar var bjudna.
När jag skickade ett sms till min bror så säger han bara att jag skiter i hans barn, och att jag inte ska bli som mina föräldrar.
Jag blev ledsen över det, för jag är inte alls som mina föräldrar.
Min bror har hela tiden förväntat sig att det är vi som ska komma till honom och hans familj. Under de fyra år jag levt med min man så har de hälsat på EN gång. Jag har varit hos honom och hans barn flera gånger.
Visst, jag kan förstå att det är svårt att förflytta sig med tre barn, men vill man så går det ju?
Han kom aldrig ens och tittade när vi byggde till vårt hus, och det gjorde mig också ledsen.

Jag har skrivit brev och sms, som han inte svarar på.
Sträckt ut en hand att jag vill ha slut på denna tystnad och att jag vill att vi glömmer, går vidare och umgås.
Men jag får inga svar.

Likadant har det varit för mina föräldrar, dom har också bara fått höra att dom skiter i hans barn, TROTS att dom verkligen älskar pojkarna och mer än gärna vill finnas i deras liv. Men dom vet inte hur dom ska hantera min bror och hans sambo, och hur dom ska bete sig för att allt inte ska bli fel.

Nu häromdagen hade mina föräldrar träffat min bror och hans barn på en fotbollsmatch, och de bestämde att de skulle träffas nästa helg igen och ta en kopp kaffe.
Min mamma har varit jätteledsen för att hon inte fick komma på dop, och att ingen har gratulerat när hon fyllde 50, och för att han inte kommer hem till henne med pojkarna någon gång.
Nu igår "försvarar" hon min brors beteende och säger att "det är inte så lätt" och att hon måste ha kontakt med sina barnbarn.
Ja, sa jag och jag saknar min bror, men jag tycker att vi är värda en ursäkt.

Nu låtsas min mamma som ingenting och ställer inte min bror mot väggen. De frågar heller inte varför han gör såhär mot sin syster. Dom håller en falsk mask och spelar ett spel och det klarar jag inte av.
Jag kan inte låtsas som inget har hänt.

Min mamma verkade "skämmas" över att hon först sagt till mig att hon är så arg och att hon inte tänker ta första steget, och nu när hon fick tillfälle att träffa barnbarnen så känner hon sig "skyldig" gentemot mig.
Jag har inte ingått någon pakt med henne, och om hon vill sitta och spela falskspel istället för att ställa honom mot väggen så är det ju hennes val?
Min man är skitarg och säger att vi ska ha en ursäkt eller en förklaring till varför min bror gör såhär mot oss när vi inget gjort.
Jag håller med honom, för jag har blivit sårad.
Skrev till och med ett brev till min bror att vi äntligen blivit gravida efter tre år.
Då hade han bara sagt att jag ändå inte hälsade på hans barn, så han har inte ens skrivit grattis eller ringt till mig.

Oj, vad långt det här blev, hoppas nån orkar läsa...

Kram Jonna