Äntligen söndag!

känt så ett antal ggr också...Längtar så mycket efter dom varje gång! tror att det är det som gör att jag kanske sätter lite höga krav på barn-helgerna....Man ska hinna med ett någorlunda normalt familjeliv på två dagar...Det säger ju sig självt...

 

Ja det är äntligen söndag och min guldklimp kommer hem igen.
Fan vad jag hatar dessa hlger han är borta!

Jobbigt! så han är aldrig hemma när de andra barnen bor hos er?

På vilket sätt är de meningslösa??

Förstår inte riktigt....

Förstår va du menar, vi har dom dock varannan vecka. Men fredagen dom åker till sin mamma är såå efterlängtad . .speciellt nu när det är sommarlov då jag har dom hemma hela dagarna

Ts: Förstår hur du menar! Jag älskar mina bonusbarn, men helgerna när dom är här tar all min energi. Bonusgrabbarna är 8 och 11 år och gör inget annat än att bråka med varandra (vilket förmodligen är rätt vanligt när det gäller två bröder). Hur som helst så drar jag lättnadens suck när söndagen kommer. Sorgligt men sant.

Tkr de låter mer som att ts menar att det är skönt att dessa barn äntligen ska hem så att hon slipper dom?

Ja, själv njuter jag fortfarande, tar tillvara på varenda dag han inte är här. Underbart att få vara en hel familj igen utan nåt tjafs "så får jag göra hos pappa" "när jag var liten tittade jag aaaaaaaaaalltid på Teletubbies"(fast det förklarar en del visserligen, låtsasfigurer som springer runt påtända på gröna kullar med en tv på magen, vad kan det bli av ett sånt barn)
Jag struntar fullständigt i hans historia, jag bryr mig inte ens om hans nutid.
Jag ska njuta hela veckan, mina första tankar då jag slår upp ögonen är att gud vad underbart, jag har semester! Sedan skuttar jag lycklig till jobbet och blundar för nästkommande måndag, det är ett senare problem, det är veckan då jag fokuserar på allt som behöver göras hemma så jag slipper umgås med honom så mycket jag kan. Men denna vecka: Njuta.
Jag älskar då han inte är här, om det nu inte framgår.

jag vet exakt din fiilis. Så där kände jag i flera år o det var jobbigt. Jag bara hoppades att dom inte skulle komma o väntade på söndag att "äntligen". Försökte hitta på program åt oss andra så att hans tjejer MÅSTE åka på sö o inte kunde stanna till måndag. Det är 10 år sen snart. Oj, vad tiden gått o mycket ändrats.
Vi hade då 5 barn tillsammans, jag 3 o gubben 2 o alla var under 8år. Hurra va.
Nu är situationen HEEELT annan, hans äldsta är 17, vi har långa diskussioner om ett o annat o hon sköter jättegärna sin älskade lillasyster som är 4. Där är klimpen som ändrade allt i vårt gäng till det bättre faktiskt. Alla ungarnas halvsyster/syster var det vi behövde o alla avgudar o älskar henne.
Det har tagit tid, varti jobbigt o jättejobbigt o krävts mycket av oss alla, diskussioner o funderingar ang x o regler odyl men nu är vi här o den roliga tiden är här oftast. Nu är det tonårstrotset som är det värsta, med 5 tonåringar i huset kan ni tänka er att det händer att jag gärna skulle åka till nåt hotell 2-3 dygn bara med mej själv. He. Nyfamiljslivet tar TID o åter TID.

Jag förstår inte hur ni som har bonusarna varannan vecka och misstrivs med era liv varannan vecka inte gör något åt saken. Man kan faktiskt ha fullt fungerande liv som särbos också, varför vara stressad och ledsen 50% av sitt liv?? Life's too short.