Vad händer om man talar om för en mytoman att de ljuger?

Och hon kommer inte att ge sig ens om du kan överbevisa henne. I BÄSTA fall ber hon om ursäkt för den lögnen och fortsätter i samma anda med nya lögner så länge det gagnar henne.

Det är ju helt sjukt ju

Om jag inte missminner mina lektioner i skolan är det precis som ovanstående talare skriver En mytoman kommer aldrig i sitt hjärta erkänna att denne ljuger, för denne är sanningen detsamma som lögnerna.

Ja det är det men tyvärr sant. Jag hade en bekant som är mytoman, jag har idag sagt upp bekantskapen med henne.
Jag skulle kunna skriva en bok om alla hennes lögner och när jag får tid ska jag berätta omdet som fick mig att ge upp. Om nån är intresserad.

Jag är alltid intresserad av andras livshistorier

Gud vad hemskt Berätta gärna om du har lust.

Jag har aldrig träffat nån mytoman innan jag träffade denna männinska, man insåg snabbt att något måste vara fel.

Vi har en mytoman i vår närhet så jag har tidigare googlat på vad man ska göra. Det jag fick fram då var att man inte ska hålla med om det de säger, utan stå för sin uppfattning. Om man håller med "legaliserar" man att det är ok att ljuga. Man ska inte heller säga "du ljuger" utan helt enkelt stå på sig.
En mytoman "vet" inte att han/hon ljuger och för honom/henne är det sanning.

Inte alls kul att vara i närheten av en sån person.

Ja, just det. Den här tråden hade jag helt glömt bort.

Jo, såhär var det. Jag träffade min f.d väninna, vi kan kalla henne H 1971, vi umgicks alltså redan som barn. Jag visste att hon ljög redan då men det drabbade liksom aldrig mig. Även om vi inte umgicks ständigt så hade vi alltid kontakt även fast vi skaffade partners och jag fick barn och så.   Hon flyttade också en bra bit från vår stad i omgångar men vi höll kontakten. Hon hade liksom ingen annan än mig att ty sig till. H har och har alltid haft väldigt dålig kontakt med sin mamma så jag har väl mer eller mindre tagit på mig "mammarollen" för henne på nåt konsitgt sätt.

När jag bodde ihop med mina barn far fick jag reda på att hon hade stött på honom flera gånger och självklart blev jag förbannad, hon nekade och han talade om hur det var. Då sade jag upp bekantskapen med henne, jag orkade inte med henne och små barn.

Det gick nåt år så hörde hon av sig och jag gav henne en chans vilket fungerade ända tills jag separerade från barnens pappa och det uppdagades fula lögner igen. Så än en gång sade jag upp kontakten med henne.

Sen gick det flera år när vi inte hördes av alls, H bodde då ca 25 mil från mig. Helt plötsligt en dag så ringde hon, jag blev först alldeles ställd och visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Jag är en MYCKET förlåtande person och ger folk nya chanser hela tiden (eller rättare sagt, jag VAR) I början hade vi bara telefonkomntakt och det på mina villkor. Hon började berätta hur hon hade det i sitt dåvarande förhållande och jag slog först ifrån mig och tänkte att det är hennes vanliga lögner men jag låtsades att jag tog henne på allvar när jag pratade med henne. Det handlade om misshandel och en massa sånt skit. Jag ifrågasatte varför hon inte separerade från den mannen men hon kom alltid med en massa undanflykter. Naturligtvis trodde jag då att hon ljög som vanligt. En kväll ringde hon upp mig och det var fullt liv därhemma, jag hörde mannen hota henne med allt möjligt så då var jag ju tvungen att ta henne på allvar, såklart. Det tog inte lång tid så dök hon upp hos mig med halvt sönderslaget ansikte.

Efter det hjälpte jag henne ifrån den mannen tillbaka till min stad. Vi pratade i timmar, hon kunde ringa fyra, fem gånger om dagen och älta och älta och äkta om samma sak.

Efter ungefär ett år träffade hon en annan man, jag var med när dom träffades och han verkade jättetrevlig och lite halvmesig sådär. Hon frågade mig vad jag tyckte och jag sa som jag tyckte men sa samtidigt att hon inte skulle flytta ihop med honom direkt, hon behövde läka såren och gå hos en psykolog tryckte jag. Hon fortsatte att ringa mig flera gånger om dagen men helt plötsligt så upphörde samtalen och jag tyckte väl att det var ganska skönt, samtidigt som jag undrade vad som hände. Jorå hon och den nye mannen hade hastigt ch lustigt flyttat ihop. När jag ifrågasatte det så påstod hon att hon hade blivit "lurad"

SEN började det på riktigt. Hon ringde mig hur många gånger som helst och talade om att hon blev slagen av den nya mannen, att hon hade cancer, att hon blev förföljd av grannarna och tusen andra saker. Till slut stack mannen hemifrån för han orkade inte mera, då ringde hon runt till hans arbetskamrater och utgav sig för att vara JAG, hon hade lite otur så den ena av hans arbetskamrater kände igen hennes röst. Vi (jag och hennes f.d sambo) ställde henne mot väggen och till slut erkände hon att hon hade gjort det.

Det uppdagades fler och fler lögner och jag konfonterade henne men hon nekade, hon hade minsann slutat att ljuga. Då påminde jag henne om den gången när hon ringde och utgav sig för att vara jag. Svaret jag fick var: "Jamen, det har jag ju bett om ursäkt för" Precis som om det blir ogjort för att man ber om ursäkt. 

Idag har jag ingen kontakt alls med henne däremot med hennes senaste ex och gissa om det har kommit fram saker hon har sagt om mig som är rena och skära lögner. HOn höll mig och sitt senaste ex "separerade", vi fick inte träffas, skulle jag hem till henne fick det bli när han jobbade och såna saker. Idag förstår vi ju varför. Inget av det hon ljugit ihop skulle ju ha hållit ifall vi hade börjat prata.

Det blev långt och kanske en aning invecklat men ni kanske förstår lite bättre hur det är att leva med en mytoman i sin närhet? Fråga gärna om det är nåt ni undrar över.