Anmäld till soc. för femtioelfte gången

Vad exakt är det rektorn är orolig för?

Förstår din oro över ekonomin, men det verkar ju som ni är en städad familj, och det ska säkert gå bra. Dock är jag osäker på om det var rätt att riva kallelsen, kanske ska man ändå gå på möten när det är soc som kallar, det känns som en viktig sak...

Jag förstår om du är slutkörd och trött på att rektorn kontaktar soc igen. Men jag tycker att det verkar som att ni gör det ni kan för att era barn ska må bra. Bara att kämpa vidare, hur jobbigt det än kan vara! Eloge till er!

men vad e andledningen till anmälan?
Låter lite konstigt att ni blir anmälda pga att din son ligger efter i skolan.

som lärare kan jag säga att en anmälan från en rektor kan bero på ganska många saker och grundar sig ganska sällan i att föräldrarna är just olämpliga föräldrar.

Det kan handla om en oro för pojken och hans framtid om han visar på vissa mönster i sitt beteende,sitt studerande som gör att man anar någon form av tex diagnos, dyslexi, eller liknande. Sen tycker jag att visst.. det är ett helvete att bli anmäld till soc, jag vet, men jag anser att TS låter väldigt nonchalant i sitt agerande.. riva kallelsen är INTE BRA! ! ! DET kommer ställa till problem.. gå istället dit, slå näven i bordet och ifrågasätt vad grejen är.

Ni påtalar att ni inte förstår varför sladdisarna skulle vara misslyckade?!?!?

För det första att tro att en anmälan är det samma som att mena att ett barn är misslyckat är så hemskt.. sen är det faktiskt allmänt känt bland oss som jobbar med barn att just sladdisar är de som har mest problem i familjer.. man vet inte varför och det finns säkerligen ingen forskning som kan ge orsak, men det är ganska ofta som jag har mött på barn/ungdomar som är sladdisar som är "den enda" i en familj som har problem av något slag, allt från handikapp till bara skoltrötthet.

Skolan har vissa skyldigheter att arbeta efter handlingsplaner då elever riskerar att få IG i kärnämnen och /eller många ämnen, exakt vad man ska göra beror på vad skolan har för handlingsplan och samarbete med sociala myndigheter men på min förra skola som jag arbetade på så hade vi som regel att då en elev var underkänd i mer än ett kärnämne (ma, sv eng) så kallade vi till elevvårdskonferens med sociala myndigheter inbjudna, annars ska man (iaf på alla de skolor jag jobbat på) ha elevvårdskonferens om en elev har IG i ETT kärnämne, föräldrar ska bjudas in och man ska lägga upp en handlingsplan.Om föräldrar inte samarbetar blir man så klart som lärare och pedagogiskt ansvarig orolig och ifrågasättande varför?? Visst är det så att en del studenter inte har läshuvud men med det betygssystem som vi har idag så är det så att ALLA elever kan uppnå G, det är en grundförutsättning för alla, oavsett bakgrund, ursprung, ev handikapp och diagnoser så kan alla få ett G. Behöver man extra stöd för detta så tillhandahåller skolan det så gott de kan och man räknar även med att föräldrar sluter upp och gör "sin del".

Jag kan inte förstå hur man som förälder kan nonchalera en sån sak. Det kan inte kännas bra för barnet heller att inte bli godkänd när det faktiskt inte är en omöjlighet även om vissa får jobba hårdare än andra.

Att det andra barnet är nervöst måste ju finnas någon anledning till.. man blir inte "spattig" och nervös utan anledning, detta kan också störa klassen och arbetsron i klassrummet,.. har haft flera sådanna elever och det är omöjligt att själv som lärare kunna gå in o hjälpa en sån elev om inte föräldrarna samarbetar..

Jag har själv fått anmälningar på mig från soc av de mest underliga anledningar.. man mår asdåligt, men att sticka huvudet i sanden och riva en kallelse är så jäkla klantigt (ursäkta språket) och det sabbar enormt för er.. särskilt om ni tidigare fått anmälningar på er.. vad har hänt med de utrednignarna förresten, har de blivit något eller har de blivit avslutade utan åtgärd? Där måste ni ju också kunna använda dem som hänvisning (antar bara kallt att inget hänt) och säga ifrån.

Sssss, det var väldigt intressant att läsa ditt inlägg. Ursäkta, om jag inte använder ditt namn. Väldigt svårt att stava tyckte jag. Tror du att jag kommer att få smäll på fingrarna nu av soc.tanterna. Eftersom detta har pågått sedan storebror gick i tvåan, känner jag mig ganska luttrad vid det här laget. Jag tycker mest att det ska bli spännande att se vad som händer nu. Eftersom vi har sommarlov bor vi i torpet och om soctanten vill träffa oss, ska jag bjuda på fika. Men då får hon och assistenten masa sig hit. Jag vägrar sitta i samma väntrum, som socialfallen och alkisarna. För att bli hämtad av en dam med anteckningblock i ena handen och nyckel i den andra, eftersom alla dörrar är låsta. Usch, jag ryser när jag tänker på hur många gånger jag har ställt upp och blottat mitt och familjens liv. Och jaa, det har gjorts utredningar tre eller fyra tror jag. Med precis som du antar, sedan har det inte hänt något mer.
Ingen som direkt har kommit rusande och sagt. Vi ska fixa pengar till hyra av slalomutrustning till skolans friluftsdag. Så sönerna har fått vara sjuka en gång och sedan har jag på något sätt lyckats hyra en gång. Att pojkarna sedan blir mobbade av ekonomiskt oberoende skolkamrater, med egen slalomutrustning och eget liftkort, gör väl ingenting.(då de inte är så duktiga på att åka, eftersom de åker bara denna gång varje år) Min bestämda övertygelse är att Vi inte passar in i skolans förväntade sociala status på elevernas föräldrar. Då vi ända sedan äldsta sonen velat engegera oss i den ideela föräldraföreningen som driver skolan, men som inte släppt in oss. Nää, jag är inte rädd mest arg, eftersom jag tycker att soc. ska ägna sig åt viktigare saker. T.ex det ungdomsgäng som mobbar fjortonåringen i byn där torpet ligger. Så jag måste följa med honom överallt, till affären, stranden eller när han vill åka och fiska. Som en extra bonus hade dessa ungdomar slängt sten genom, tio fönsterrutor i vårt älskade torp, byggt 1904. Så började vår efterlängtade ledighet. Jag önskar att det kunde finnas mer empati, för fattiga svenska barn med två föräldrar. Ibland vill jag bara skrika när prästen i kyrkan, pratar om att vi tillhör de rika världen och att det är viktigt att dela med sig. Hur tror du att det känns att vara tonåring och ständigt gå i begagnade kläder. Inte spontant kunna gå på bio eller köpa en pizza. Våra barn har aldrig varit på cirkus, aldrig gjort en utlandsresa, aldrig varit in på JC och köpt ett par nya jeans. Dom har 25 kronor i veckan i veckopeng. Jag har inte varit till frissan sedan 1995.
Jag ärver kläder av min storasyster också finns ju myrorna och erikshjälpen. Vårt torp, köptes för pengar min sambo ärvde av sin yngre bror som dog i cancer. För samma pris som farbror Melker betalade för snickargården 1963. Vi har ingen el och vattenpump på gården. Vendspisen går utmärkt att laga mat på och ger dessutom värme. Bibliotek fem minuters väg. För oss är det lyx. Vi slipper sitta i en lägenhet i stan och oroa oss för vad sönerna ska hitta på på kvällarna. Vintrarna är fyllda av aktiviteter och skolan för sönerna, så då hinner de inte hitta på några dumheter. Jag önskar att vi hade fått alla pengar som soc och Bup har lagt ned på oss under alla dessa år. Jag kan inte forcera storebrors omogenhet eller trolla bort lillebrors nervösa anlag. Men jag kan väl för guds skull få lite stöd och uppmuntran ibland istället för att hela tiden känna det som att jag inte duger som mamma. Precis som alla andra föräldrar kämpar jag efter min förmåga. Jag vill bara att förståsigpåarna ska sluta att trampa på mig. Så nu är jag glad igen! Jag ska nämligen överraska sönerna med att bjuda på pizza och sedan ska vi på MC mässa. Ha det!

Jag tycker det här med betygen låter oroande, utbildning är urviktigt i dagens samhälle - att få G i kärnämnena är ett måste! Jag får intrycket av att du rycker lite på axlarna och "bryr dig itne om" hur det går för din äldste son i skolan? Varför försöker ni inte kontakta skolan och kanske fixa extrahjälp åt honom med studierna, och sedan hjälpa honom hemma så han åtminstone får G?

jag vet ett alldeles utmärkt sett för dig att få stöd, inte ekonomiskt men känslomässigt. och det är att gå till socialtjänsten och säga att nu orkar jag inte detta längre ensam jag vill ha stöd till mig själv och stöd till mina barn som blir mobbade. har själv stöd via socialtjänsten i mitt föräldraskap och de är underbart att ha stöd det är enda anledningen till att jag orkat och att de har hjälpt mig utöver deras arbetsuppgifter. de har stöttat mig när jag mår dåligt och de har stöttat mig i mer en mitt föräldraskap och de kan verkligen behövas när ekonomin är dålig och barnen blir mobbade. dessutom kan socialtjänsten hjälpa till att trycka på skolan för att stoppa mobbningen. så gå dit och beskriv hela situationen och skaffa hjälp till barnen som kan få stöd. och enda sättet som de kan få det är genom att du frågar efter den. har själv blivit mobbad men mina föräldar hjälpte inte mig och idag sitter jag här och kan inte arbeta. har haft flera psykoser och måste ha stöd i hemmet för att klara av vardagen. men lite stöd som barn kanske jag inte mått så dåligt som vuxen.

och jag är helt övertygad om att de kommer hem till er ifall du frågar om de kan göra det. men då måste du ringa först och säga det inte bara låta bli att dyka upp. för samarbetar man inte kan man bli av med sina barn. och de är sanningen som du faktiskt måste ta till dig för det skulle vara katastrof om de blir lvu. dina barn förstörs då.

hej TS.. mitt namn är svårt.. lång story

Jag blir upprörd och ledsen när jag läser ditt svar.. för det kan vara precis just det här som är anledningen till anmälan. NU har du chansen att be om den hjälp som du och dina sönaer förtjänar.

Det är inte under några omständigheter OKEJ att mobba någon.. för NÅGOT, och jag tänker osökt på hur viktigt det är för dina pojkar att få bra betyg så att de har något att luta sig emot, att skaffa ett jobb med bra inkomst och kan göra en klassresa uppåt (om du förstår vad jag menar).. pengar är inte allt i livet, men som du skriver så är det ju så att i barnens värd så betyder det mycket.

Du har en tung uppgift i att stötta dina barn mentalt så att det blir starka härliga människor som orkar leva och må bra TROTS mobbing och trackaserier, det är inte konstigt att din lille är nervös och spattig om det är sånt som händer runt honom.
Krossningen av rutorna ska givetvis polisanmälas omedelbart om det inte är gjort, mobbingen ska ni ta upp med rektorn och ställa denne till svars. Det är visserligen oerhört svårt att bekämpa mobbing, det låter så bra på pappret att vi lärare och personal har ansvar men ibland kan vi inte göra något mer än ringa mobbarnas föräldrar och hoppas på det bästa.. tyvärr..I värsta fall kan och SKA man anmäla även mobbing till polisen.

Jag tror inte du får skäll av soc, ring upp och säg som det är. att du har varit med så många turer att du inte vill åka dit och sitta i väntrummet men att de är mer än välkomna ut till dig, fast jag måste säga att jag blir lite irriterad på din syn på "socialfall".. det är helt vanliga människor det också.. JAG har gått på soc av och till ett par korta perioder, man vet inget om de människor som sitter där, jag har sprungit på soc pga elever, pga släktingars begravningar osv så man vet aldrig varför folk sitter där och jag tycker faktiskt ärligt talat att du sänker dig till en mobbares nivå genom att lägga sånna värderingar på dem som sitter där, är det sånna värderingar du ger dina pojkar så blir jag inte glad på dig

Däremot kan sånna möten gott och väl genomföras hemma, det har jag varit med om ,både då jag har varit inblandad i en anmälan och själv blivit anmäld, ring bara och lägg upp det snyggt.

Ang det du skrev om pengar på slutet.. jag har bara varit på cirkus EN gång i mitt 35-åriga liv och då hade min pappa och mamma varit ner på cirkusen och frågat om de kunde jobba mot biljetter så mamma tvättade kläder åt cirkusen i 3 dagar.
Min första resa utomlands gjorde jag vid 30 års ålder, och JC har jag bara handlat på en enda gång och då köpte jag ett par trosor...men jag är stark och mår bra i mig själv ändå, är det dina pojkar som vill alla de där sakerna eller är det du som vill att de ska ha det? Det är väl inget livsmål att sträva efter massa saker och pengar om man inte har ett självförtroende som slår allt. Ge dina barn det.. en styrka att lära sig se förbi det materiella.. det är inget fel på second hand, jag köper massor där både till mig och min son.. och på tradera

Ta upp mobbingen och problemen med skolutflykter som kostar pengar (skolan får enl lag inte ta ut kostnad för utflykter så det kan du faktiskt sätta dit skolan för) och sök bidrag.. det finns bidrag ibland som man kan få via soc för tex sommarläger o dyl även om man inte går på understöd resten av året.. Vore väl jättekul om du kunde få din sons läger betalt

Hej...du & pappan verkar bra FÖRÄLDRAR men hur är det med barnen då? Har de kompisar tex? På skolan kanske de inte är med andra & det ser de vuxna. En undran bara...Det är viktigt med KOMPISAR.

Och som VANLIGT får man bara höra den enas version....

Ingen rök utan eld...

# 11

Goddag yxskaft. Varför kommer du in här och och skriver på det viset? Vad är det du vill uppnå med det?

""""""Skolan har vissa skyldigheter att arbeta efter handlingsplaner då elever riskerar att få IG i kärnämnen och /eller många ämnen, exakt vad man ska göra beror på vad skolan har för handlingsplan och samarbete med sociala myndigheter men på min förra skola som jag arbetade på så hade vi som regel att då en elev var underkänd i mer än ett kärnämne (ma, sv eng) så kallade vi till elevvårdskonferens med sociala myndigheter inbjudna, annars ska man (iaf på alla de skolor jag jobbat på) ha elevvårdskonferens om en elev har IG i ETT kärnämne, föräldrar ska bjudas in och man ska lägga upp en handlingsplan.Om föräldrar inte samarbetar """"""""""

Förlåt om jag blir out off topic nu,Inte min mening att stjäla din tråd TS.

Åh vad jag blir arg när jag läser detta. Tänk om min dotters skola hade gjort något utav detta då kanske hon hade sluppit att få IG i flera kärnämnen... Inte en enda kallelse till något möte fick vi,inte heller ett papper hemskickat med IG-varning..
Nu har hon gått ur nian men hade ju inte behörighet att söka till Gymnasium. Kan man anmälla skolan för detta? Vart vänder man sig då??

Låter ju helt sjukt att de gör en anmälan till soc!
Vaför ringer de inte bara ER och bokar ett möte, pratar med er direkt och försöker fxa en bra lösning till killarna.. ???

Jag har en vän som också fått en anmälan pga att sonen 8 år är "nervös och inte har vänner", herregud, han är en blyg liten kille som VILL vara lite själv. Han sköter skolan (är väl medelduktig) är hel och ren...
De har nu sökt till en annan skola, där personalen hjälper barnen med skolarbetet, istället för att dra in soc.

Lycka till kramar till Er ts, det kommer att gå tokbra, jag lovar!

Kände att jag måste besvara detta inlägg!

Även om ditt barn inte fått hem brev om IG-varning så borde ni väl haft kontakt med skolan genom någon variant av utvecklingsamtal/kvartssamtal någon gång per läsår????

Sedan får man som förälder se till att läxor görs och dom hänger med i skolan!! För många ungdomar "glömmer" att ta hem viktiga papper, så är det bara. Hon kanske skämdes att visa upp IG-varningen och visst kan man tycka att läraren borde kontakta er föräldrar om IG-varningen inte kommer in med er underskrift på.

Har själv två barn båda lite slöa o slappa när det gäller skolarbetet. nr 1 går numera sista året på gymnasiet och passerar snart 18 år efter det så har vi som föräldrar ingen rätt att följa med på utvecklingsamtal så tillvida inte ungdomen vill det.....med nr 2 så får vi hänga med ett tag till i skolan och dess utvecklingsamtal.

Här där vi bor så har vi utecklingsamtal på hösten och våren då ev. handlingsplaner görs om dom är efter i något ämnen eller behöver extra hjälp, vi får papper på hur långt barnen har nått i resp.ämnesmål. Jag tycker det är kanon för då vet man precis hur läget är i skolan.

Detta gäller även gymnasiet......som man även via internet kan se läxor prov försenad med inlämningsuppgifter samt koll på närvaron i allafall till dom fyller 18 år.

Nr 2:s schema och läxor kan vi oxå läsa om på nätet o då slipper man tjatet att ta hem papper.

Anonym (arg) skrev 2008-08-25 03:26:41 följande:

Anmälan till soc låter ju alltid som något hemskt i allmänhetens öron. Men man ska tänka på att det faktiskt finns hjälp att få av socialtjänsten. Det är inte så att den enda uppgiften är att "ta barnen från sina föräldrar".
Det finns ju tex avlastning, samtalskontakter och liknande att få hjälp med. Gällande ekonomi kan de kanske förmedla någon kontakt som kan hjälpa er med att strukturera upp er ekonomi på ett bättre sätt osv.

Ett litet tips. Strunta inte i kallelsen! Det väcker misstankar och det är aldrig en bra början. En bra socialtjänstanställd kommer inte att "släppa" bara för att ni ignorerar kallelsen!
Lycka till med era pojkar!

Anonym (fd socarb) skrev 2008-08-25 10:01:37 följande:

Anonym (??) skrev 2008-08-25 09:27:00 följande:

Tänkte bara berätta hur det gick. Vi fick alltså en kallelse till samtal på soc. två gånger. Men jag rev breven, eftersom jag känner mi

Tänkte bara berätta hur det gick. Vi fick alltså en kallelse till samtal hos soc. två gånger. Jag rev båda breven, eftersom jag varit där tidigare och inte anser mig behöva bli mer sönderpratad. Då ringde någon chef på soc. till sönernas pappa och frågade om vi inte ville ha hjälp. Han sa som det var, att äldste sonen förmodligen var ganska trött i slutet på terminen och därför oroade skolan med sitt uppträdande. Tyvärr glömde min sambo att fråga, vad orsaken till anmälan var. Men i alla fall lyckades min sambo övertyga damen från soc. att dom inte har något att ge oss. (herregud, det måtte väl jag veta, då detta har pågått sedan äldsta sonen gick i andra klass) Beträffande Tsss, påstående att barnen kan bli omhändertagna om vi föräldrar vägrar infinna oss hos soc., är det helt taget ur luften. Då jag under sommaren mailat ett antal socialkonsulenter runt om i Sverige och fått ett nekande svar. Vi fick i alla fall ett brev från soc. där de beslutat att inte inleda någon utredning på grund av anmälan. Jag önskar att det hade varit verkligt möjligt att få praktisk och ekonomisk hjälp från soc.
Men så är det inte i vår verklighet. Innerst inne är jag både rädd och förgrymmad på soc. eftersom jag vet vilken makt de har.
För mig representerar socionomer, maktgalna människor, eftersom de kan göra precis som dom vill, med människor. Jag förstår också, att det är därför många varnar mig för att komma på kant med dessa socialarbetare. Samtidigt har jag berättat för sönerna att det är bäst att de sköter sig, så vi slipper såna här påhopp i fortsättningen. Det bästa av allt är att rektorn, som startade hela processen inte kommer att få reda på vad som hände. Om hon av en händelse skulle fråga kommer jag att se ut som en fågelholk. Nu ska jag lägga mina krafter på att äldsta sonen går ur skolan med godkända betyg. HADE !