Har man som förälder rätt att tvinga barn/tonåringar till vissa saker?

Jag hoppas och tror att jag kan leva efter devisen: Under mitt tak bestämmer JAG!

fostran innebär alltid ett vist mått av tvång.

man är oansvarig som förälder om man inte i vissa fall tvingar barnet som ju faktiskt inte har förstånd och mognad i alla lägen att se sitt bästa och att kunna dra slutsatser av sitt handlande.

men det är ju skillnad på att vara auktoritär och att vara en auktoritet i barnets liv. men barnet behöver (ibland även efter sin 18årsdag) någon som leder och visar vägen i livet.

Glöm bara inte att barnet är en person. Med känslor. Allting handlar in i minsta detalj om vad för situation det är och hur föräldern hanterar det. Jag har varit med om massor av situationer där föräldrarna har agerat både bra och dåligt. Sen är det skitsamma om det är DITT hus eller inte. Du valde att skaffa barn och därmed kommer dom mänskliga rättigheterna som barnet har.

Ja det sa jag minst 10 gr i tråden som vi diskuterade i förut Men det här med vegetarianen är inte allvarligt. När jag säger allvarligt så snackar jag om en ätstörning.

Jag har haft det såhär i tre år nu och det syns inte ett tecken på mig att det kommer utvecklas till en ätstörning. Men som jag skrev tidigare, alla fall är olika.

Jag har sagt det en miljon gånger tidigare och måste tydligen skriva det igen. OM personen verkligen FÅR ätstörningar...jamen då äre väl såklart att han/hon ska få hjälp. Men denna person som vi pratar med i en annan tråd har inte det allvarliga problemet.
Visst, det kan mycket väl utvecklas till det. Men ska vi alltså sitta och gissa hur personers framtider kommer att se ut?
Det är som att säga "Jag kanske får cancer i framtiden, bäst att jag lägger in mig på sjukhus"...
Förstår ni min poäng hur löjligt det blir?

Min erfarenhet är att tonåringar tror sig vara mycket mer kapabla och mogna än de är. Det vet ju vi vuxna. Men det vore sårande att säga eller visa det för tonåringen genom att köra över henne/honom, även om VI vet att vi gör det av omsorg. Då blir trotset en hämnd i sig. Tonåringen behöver bli lyssnad på för att utveckla självständigt, sunt tänkande.
Tricket kan vara att bara låta tonåringen komma till tals och lyssna, utan att för den delen hålla med eller låta tonåringen bestämma helt själv.
Du vill inte att tonåringen svälter sig. Det får aldrig förhandlas om eller släppas på. Men HUR man ska lösa det går att diskutera (bara hur, inte om). Tycker tonåringen det är pinigt att gå till dietist ensam kanske någon kan följa med? Tonåringen kan väl få slippa kött om han/hon äter annat som kan ersätta näringen istället? Eller är matnojan symtom för någon annan oro?

Går det inte att ställa kravet att det är ok att du är vegetarian OM du följer med till en dietist, så att vi tillsammans kan få råd och tips på vad du behöver få i dig för att inte må dåligt långsiktigt?

Tonåringar är ju inte dumma i huvudet, det bara verkar som det ibland för oss föräldrar, (men vi var säkert likadana i den åldern).