Är det "normalt" att vara så här trött efter jobbet??

Jag känner igen vartenda ord! Jobbade på annan ort hela förra året fram till april. Drog 6, kom hem 17, hann vara med mitt barn i 2 timmar innan det var sovdags. Då tillbringade jag den sista timmen framför bolibompa sovandes i soffan. Jag trivdes inget vidare jag heller på jobbet och bara kände att det bara var jobb jobb jobb och inget mer. Tappade livslusten helt. Jag har nu fått ett annat jobb till hösten (är nu arbetslös) och ska jobba 80 %. Det känns SÅ rätt.

jag kan nog inte ge några konkreta tips för att stå ut, mitt sätt var att byta jobb, för jag fixade det inte. Min man pendlar också och jag kände att inget var värt de där pengarna. hela livet reducerades till jobb och logistikproblem. Det jag egentligen ville prioritera, mitt barn, min man och mina vänner kom pga tidsbrist alltid sist. Jag är fortfarande slutkörd efter det här året, jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv, gick och lade mig 21, men det hjälpte inte.

Kan ni flytta till mindre/billigare, gå ner i tid eller byta jobb, skulle jag nog rekommendera det. Jobba så som du gör håller inte i längden...

kram

det är väl inte konstigt att du blir trött. men jag tror det är så för många kvinnor, några killkompisar till mig är inte alls lika trötta. om ni inte vill flytta skulle jag föreslå att du söker jobb närmare hem, eller går ner i arbetstid ett tag men då blir det mer ansvar för dig hemma.om ni får ett barn till då blir du ju hemma ett tag igen och kanske kan spara på dagarna så du kan va hemma i två år.lycka till

Tycker absolut att du ska ta upp detta med deltid med din sambo igen! Själv jobbar jag 6 timmar om dagen och bor i en liten stad vilket innebär att jag har typ 2 minuter mellan hem - dagis - jobb. Det är underbart kan jag säga att hämta på dagis klockan 15 varje dag och inte vara så trött att man inte orkar med något på eftermiddagen. Man behöver inte stressa med middagen osv............ Som sagt, tycker du ska ta ett allvarligt snack med din sambo!

tycker också du ska fundera på att gå ner i tid om ni kan.
Jag känner det att tiden med vår 3-åring är så värdefull!
Visst är man trött och less på henne ibland också, men jag skaffade inte barn för att nån annan skulle ta hand om henne!
Nu går hon iaf 9-16 nästan varje dag, så det är inte lite, men jag hinner iaf fixa mat och prata med henne om dagen innan det är dags för midag och kväll osv.

Ta vara på tiden med de små är min känsla!

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har jobbat på samma ställe i 6 år snart och det har bara blivit värre på jobbet (mer ansvar, mer jobb, högre takt, större krav) plus att två småttingar här hemma kräver sitt också. Jag håller på att söka andra jobb nu, dels för att korta restiden och dels för att syssla med något annat än det jag gör nu, som jag känner är lite väl krävande. Efter årsskiftet ska både jag och maken gå ner till att jobba 80% är det tänkt för att vi inte ska bli tokiga i ekorrhjulet, så även om jag inte fått nytt jobb så kommer jag att jobba mindre. Du kanske också kan fundera på något sådant?

Jag hajade förresten till på en formulering i ditt inlägg: "Kan tillägga att min sambo hjälper till väldigt mycket här hemma..." Det låter som att huvudansvaret för hemmet ligger på dig om han "hjälper till". Vore det inte bättre om ni delade på ansvaret helt och hållet? (Ber om ursäkt om detta var en feltolkning)

när jag började jobba första gången var det direkt efter gymnasiet. Tidigare gick man i skolan åtta till fyra och det var ju hur lugnt som helst. Första månaderna på jobbet var som en chock. Jag kunde somna i kontorsstolen för att jag var så himla slut klockan nio på morgonen. Det gick dock över efter ca tre månader.

Jobbet kräver mer närvaro/tankeverksamhet vilket gör att man blir tröttare.

Började plugga efter 3 år och då var det återigen inga problem att vara i skolan mellan åtta och fyra.

Strax därefter började jag jobba igen och direkt blev man helt slut. Det här jobbet krävde mer och jag var verkligen död när jag kom hem. Ändå jobbar jag "bara" med hjärnan på dagarna.

Så jag förstår verkligen hur du kan känna. Jag hade ju inget barn utan var singel/sambo så hade inte så mycket som tog energi från mig när jag kom hem.

Hoppas bara det ger sig med tiden. Annars kan det bli lite väl tungt!