Hej Ts,
Det Du beskriver är ju tyvärr mycket klassiska problem.
Det kanske är läge för er att backa bandet och betrakta denna ?kärleksresa? ni har gjort med objektiva ögon. Det normala sociala mönstret (träffa lämplig partner, gifta sig, skaffa barn etc) räcker inte som vägledning för relationen, och innebär inte automatiskt att det uppstår någon inre gemenskap. För att kärleken ska växa behöver man förstå att kärleken i huvudsak är en andlig väg.
Många människor i vår kultur beskriver förälskelsefasen i början av relationen som ett fantasitillstånd, och först därefter anser de att de ser sin partners ?verkliga? sidor. Jag menar att det är tvärtom ? att när man är som mest förälskad är man också som mest sig själv. I förälskelsefasen är man öppen, tillitsfull, omtänksam, varm, uppmärksam, sårbar, känslig och kommunikativ ? man har bevisligen alla egenskaper inom sig som kärleken behöver som jordmån. Sedan dyker tyvärr rädslan upp i många relationer. Man börjar ömsesidigt ställa krav på varandra för att gardera sig mot att bli försummad, nedprioriterad och utnyttjad. Ofta övergår förälskelsefasen till en fas där det gäller att skydda sig mot risken att bli sårad. Det är också då man börjar tappa kontakten med varandra eftersom man frångår att vara sig själv och låter försvarsmasken ta över i sitt ställe. Då tappar man också kontakten med sin egen passion.
Det man ytterst måste göra för att återfinna passionen är att byta ut ytliga krav som kan vara mycket själviska och kärlekslösa, mot djupa sanna känslor där tillit, hängivenhet och att tjäna varandra blir viktigast. När vi litar på att kärleken både är vår egen och vår partners innersta natur blir det naturligt att ha som mål att göra sin partner lycklig. Med andra ord; den man som Du blev förälskad i finns kvar, oförstörd inom honom ? kom ihåg hur han var under förälskelsefasen och sök kontakt med den mannen igen, så kommer er passion åter.
oj, detta blev långt... lycka till, Kram Kriya
