Börjar känna mig så FUL!

Jag känner igen mig och vet inte om jag nånsin kommer över det...Fast man har en sambo som tycker att man är vacker så tycker man att han har fel eftersom vi ser ju vad vi ser i spegeln

Känns som jag skrivit det där.. Har alltid sett MYCKET bra ut men nu garvar man nästan när man ser sig i spegeln! Finns liskom inte en tillstymelse till snygghet i mig längre!! Är också så himla deppig över det!!!

Jag har känt så till å från jämt, nu blir jag 32 i juli. Jag har ansetts som snygg jämt, och gör väl det fortf. Men, jag har börjat tänka ngr år framåt nu. för mig gäller det att acceptera att man faktiskt inte blir yngre, och ibland har jag svårt att förstå det, att jag kommer att bli gammal och frå en dag:( men det är livets gång får jag tänka då...

frå=grå* hmmm:)

Japp känner igen mig så mycket!
känner mig så trist å ful nu, att ha 2 småbarn har verkligen tärt på min kropp.
börjar få rynkor, har hittat nått grått hårstrå oxå :(
Känns inte alls kul när jag tittar på foton från förr.
Såg bra ut då- nu haha....

Det där är något som jag bävar för men som jag vet kommer att komma... Att JAG kommer att KÄNNA så, alltså. Att jag inte längre kommer att nå upp till mitt eget ideal, att tvingas acceptera att jag inte kommer att hålla speciellt länge. Det kommer yngre som är så mycket snyggare och som är där jag var...

Men, det som är positivt är att alla andra i samma ålder går samma öde till mötes. Jag för min del ser ju inte andra som är lika "gamla" som jag eller mycket äldre för den delen, som lika gamla som jag tyckte att de var när jag var yngre... Och då inbillar jag mig att de i ens egen ålder antagligen ser på en precis som man ser på dem. Att det bara är ännu yngre som ser en som äldre...

Men jag vet inte.

Usch. Jag förstår dig. Det kommer att bli en sorg för mig.

Du kanske kan boka in dej en vecka på ett spa, sova ut, få kroppsbehandlingar, fixa ny frisyr, börja äta supernyttigt och så, då blir det nog bättre =) Känner lite likadant ibland trots att jag bara är 27 och har ett barn ^^ Men det är väldigt tärande att aldrig få sova ut - tror man skulle se helt annorlunda ut efter en vecka av utsövdhet =)

Ja, det är verkligen en slags sorg.

Det är så mycket som handlar om gener och tur också. Min kompis som är lika gammal som jag har EN rynka i ögonvrån, och det ser ju bara fint ut. När jag skrattar så blir det ett helt gäng med rynkor - inte lika fint.

Jag är glad över att maken inte ser vad jag ser, men jag tittar i bland på de 20-åriga, snygga tjejerna på stan och tänker: "Det där var jag, bara för 5 år sedan". Det var efter 30 som jag började märka att det hände saker med mig som jag inte tyckte om...

Hur idiotiskt det än kan låta - och jag kan förstå om det stör någon - så tänker jag i bland att det kanske hade varit "lättare" att vara alldaglig i 20-årsåldern. Då hade kanske inte skillnaden känts så markant...

Anonym (Trist&ful) skrev 2008-06-27 23:11:59 följande:

Det där är något jag också har tänkt. Eftersom jag har ansetts snygg så har jag fått bekräftelse jag aldrig ens efterfrågat, vilket i sin tur skapat ett beroende...

Kan det inte snarare vara så att din självkänsla och självförtroende har urholkats sista åren?? mer än vad ditt egentliga utseende gjort?

Om du istället jobbar med det så ska du se att dom grejerna du pratar om inte kommer ha lika stor betydelse. Dock menar jag inte att man ska gå runt o känna sig ful o acceptera det o aldrig få känna sig fin, utan snarare se till insidan och att själen ska må bra. När själen mår bra, ja då tar man nog hand om kroppen på ett mycket bättre sätt.
Så funkar iallfall jag. Känner jag min lycklig, fin och nöjd inombords så utstrålar jag det meddetsama och får även lusten till att bry mig mera om mitt utseende.....

Förstår ni hur jag menar?

Ja precis - jag var också bara van vid att bekräftelsen fanns där. När jag gick på universitetet så kallade mina klasskompisar mig för "Skönheten" lite retsamt så där, just för att jag fick uppvaktning från kreti och pleti.

De gjorde det snällt, så då var det ju kul - men jag kommer också ihåg hur pinsamt det kunde kännas om en kompis försökte stöta på en kille på en fest vi alla var på, och han bara tittade på mig. Då var det inte lika roligt, då blev det en belastning - men jag visste fortfarande att det berodde på att jag helt enkelt drog till mig killar. Det var så självklart!

Kan få fåniga tankar om att flörta med någon bara för att se vilken dragningskraft jag har i dag, men det vill jag ju egentligen inte eftersom jag älskar min man. Men så töntigt kan jag tänka.

Anonym (Tina) skrev 2008-06-27 23:23:18 följande:

Kan säkert ligga mycket i det. Vet dock inte VAD som gjort att jag börjat känna så här. Min man är toppen, så inte är det då han, då måste det ju vara jag. Men varför?!

Å - jag hittade ett grått hårstrå för någon vecka sedan och höll på att ta till lipen. Åldrandet blev så markant genom det!

Jag förstår exakt precis hur du känner och resonerar. Jag tycker inte att du tänker töntigt, jag tycker att det är mänskligt att sörja att något slinker en ur händerna. Däremot så tror jag inte att din dragningskraft eller ditt utseende försvunnit så som du tror, utan jag tror att din känsla av det förstärks för att bekräftelsen inte kommer på samma sätt som förut. That's it. Jag är nästan helt säker, faktiskt. Du förstorar upp det inombords...

Det jag kan tycka är att man då kan se till att vara snyggast av alla "för sin ålder".

Jag har fick en oerhörd komplimang av en man, för min mage som jag har haft oerhörda komplex för (långt mer förstörd än andras magar blir av graviditet), nämligen: "Det syns att du har leeeevt, det finns inget vackrare och sexigare än någon som har livserfarenhet... Andra går runt och är tråkiga och begränsade och saknar något, men du har leeeeeevt, och det är så vackert!"

Den kommentaren tog jag verkligen till mig, och nu är jag bara så oerhört stolt över min mage... Den är vacker, den representerar något!

Precis som du gör.

Ja du, det e en svårare fråga att klura ut och det finns nog inte bara ett svar utan flera. Kanske att man tappat bort sig själv genom åren, man kanske har gått igenom jobbiga perioder o har man då inte haft stark självkänsla i grund o botten så är det alltid svårt att resa sig upp igen, o så kanske ytterliggare en jobbig grej händer o så fortsätter resan "neråt" - sen så blir man ju så påverkad av sin omgivning, ex mamma, chefen, kompisar mfl o har man då upplevt en jobbig period o inte rest sig så är man extra känslig o skör för deras åsikter, tyckande o tänkande.....o åren går o rätt som det är så har man tappat bort sig själv på vägen.....

Ja men så tror jag oxå att det är.
Du fick den bekräftelsen förut o får den inte nu längre. förut så levde du på den och har man ingen god självkänsla i grund o botten så försvinner den "falska" självkänsla som man tror att man har haft, när man nu inte längre får bekrfäteklse från andra.
Därför kan man aldrig bygga sin självkänsla utifrån bekrfätelse från vad andra tycker o tänker, utan det måste komma inifrån en själv...

prövade gamla "festkläder" förra veckan.
dom förr så läckra mini-klänningarna såg bara hemska ut på mig nu.
känns så tråkigt :(