Frågor till er med barn vars mor/farföräldrar inte vill träffa sina barnbarn

Så beklagligt...tycker synd om er....kan det vara så att något speciellt har utlöst det hela...

Tack för ditt svar (jag)!
Jag uppdaterade och länkade till en tidigare tråd. Det är en komplicerad situation.

Jag har inte läst den andra tråden än, ska göra det när jag har lagt dottern sen. Men min dotter får inte träffa mina föräldar för mig och hennes pappa! Vi vet inte vad vi ska säga till henne när hon börjar fråga om de, men när hon är tillräckligt gammal och om hon är mogen så ska hon få veta en hel del om sanningen och när hon är vuxen ska hon få veta allt om mina föräldrar och varför hon inte fick träffa de.

Anonym nr 3,
jag förstår att ni har mycket goda skäl men det måste vara svårt ändå. Barnet blir besviket hur man än gör tyvärr.
De flesta barn på dagis har ju mor/farföräldrar och det är då det blir komplicerat tänker jag, när barnet jämför sig med andra.
En väninna till mig ljög för sitt barn och sa att morfar var död, eftersom de hade brutit kontakten helt men det blir ju bara fel. Mor/farföräldrar kan ju dyka upp oväntat.
Accepterar dina föräldrar ert beslut eller tror du att de kommer att bråka om det?

Tack för ditt svar (nr3)!
Det så svårt att veta vad man ska säga men så nära sanningen som möjligt utan att barnet tar skada är förstås bäst.
Jag förstår faktiskt att man kan önska att någon dör för barnets skull. Det kan låta hemskt men när man vet att personen bara kommer att göra barnet besviken är det lättare så.
Det är svårt att förklara för dem som inte varit med om det. Jag har tänkt så om mitt barns pappa ibland, samtidigt som jag vet att det skulle göra ont om det hände. Man känner sig bara så maktlös när man inte kan skydda barnet.
Finns det något sätt du kan hindra dina föräldrar från att ta kontakt? Kan du t.ex. polisanmäla eller prata med familjerätten?
Mitt barn är fyra år så h*n förstår alldeles för mycket. Farmor säger att situationen är för jobbig för HENNE så då sviker hon barnet i stället.
Självklart tänker jag inte låta henne säga till barnet att hon inte vill träffas, det vore hemskt. Jag funderade bara på att skriva det till henne för att tydliggöra hennes beteende. Jag vill inte att hon lämpar över allt på mig och smiter från ansvaret.
Nu gör det ont i hjärtat varje gång barnet säger:
"Den här har jag gjort till farmor, den ska hon få."
"På lördag ska farmor och jag åka till parken."
Jag kan inte beskriva hur ledsen jag är för barnets skull och hur ursinnig jag är på den där svaga människan.
Jag försöker att inte tänka på det och hitta på en massa roliga saker med barnet och de personer som finns där för barnet men det är inte lätt .

Oj, du är nog den första förutom min man som förstår mig att jag vill att de ska dö innan de får chansen att försöka skada min dotter. Tack!
Jag vet inte hur jag ska kunna hindra dem faktis. Just nu känner jag att jag inte klarar av en rättegång (har haft en innan) så de klarar jag inte psykiskt. Men om de skulle försöka skada dottern på något sätt hade jag lätt tagit den rättegången. Men sen handlar de om bevis, de är rätt smarta med att inte säga eller skriva fel saker så att de finns vittnen, till mordförsöket kunde jag haft min bror som vittne men han fegade ur innan vi han göra anmälan.
Familjerätten? vad kan de göra? Har faktis inte tänkt på de. De kanske kan hjälpa till på något sätt när de behövs.
Oj är hon redan 4år, ja då förstår hon ju en hel del. Hoppas att hennes frågor om farmor försvinner snart. De kommer säkert komma när hon är äldre men då kanske hon kan ta det lättare med. Jag kan verkligen inte förstå hur farmor kan vara så svag att ge upp sitt barnbarn för att de är för jobbigt. Då tycker jag personligen att hon inte behöver komma tillbaka när de blir lugnt sen, för då kanske det blir jobbigt igen senare.
Jag kan verkligen förstå att de gör ont i dig när hon har gjort något till farmor eller vill träffa farmor, man vill ju sitt barn de bästa.
De är ju väldigt bra att du försöker hitta på andra saker med dottern så hon och du slipper tänka på farmor. Kan tänka mig att du tänker på de när du är själv sen. Jag tänker ofta vad mina föräldrar kan hitta på mot min dotter sen. Tack och lov bor de en bra bit ifrån oss nu så de lär nog inte hitta på något när hon är på dagis. Men när hon börjar skolan så ska jag prata med personalen där så de vet att de enda som får träffa och prata med barnen är jag, pappan och pappans familj och ingen annan. Har ju syskon som med vill hjälpa våra föräldrar för att skada mig, så de bästa sättet att skada mig är att ge sig på min dotter. De har hittat på så mycket falska saker om mig, min man och våran dotter så man blir galen. ibland önskar jag att jag inte var så feg för en rättegång nu och bara anmälde det, men sen är de ju bevisen som behövs med.
Förlåt för att de blir så långt när jag skriver, hoppas att du hinner läsa de.

Det är nog få personer som har känt sig så fruktansvärt rädda och pressade att de har önskat livet ur någon på riktigt. Det är nog därför så få förstår dina tankar.
Det måste vara fruktansvärt att leva med den oron som du har. Om du orkar tycker jag absolut att du ska polisanmäla. Det är enda sättet att bryta deras makt över dig, genom att dra in en tredje part som vittne. Även om det inte blir en fällande dom så får de ögonen på sig.
Jag tycker absolut att du ska prata med personalen på skolan och även på dagis om du känner dig redo. Just det där med att bara du och dem du godkänner får hämta dottern är otroligt viktigt. Säg att de ALLTID måste kolla med dig först om någon annan än den du sagt kommer för att hämta henne. Det är de instruktioner jag gav personalen på mitt barns dagis.
Jag vet inte om familjerätten kan göra något men du kanske kan be dem om råd. Jag blev 'bara' misshandlad av barnets pappa och vet inte riktigt vad man gör i din situation men nr 1 är att alltid, oavsett bakgrunden till situationen, dra in myndigheterna på ett eller annat sätt.
Jag kanske är helt fel ute men om du har utländsk bakgrund och det här handlar om ett familjebråk så finns det en kvinnojour som hjälper kvinnor som är utsatta för våld och hot från släktingar. Du hittar information om jouren på den här länken:

www.terrafem.org/start.asp

Om du inte redan har det så behöver du dessutom säkert en samtalskontakt för att bearbeta allt det du har och fortfarande går igenom. Jag går i terapi regelbundet och pratar mycket om hur jag ska hantera barnets frågor och besvikelser.
Idag lekte h*n att vi åkte till farmor och det var svårt att hålla tårarna tillbaka. När vi kom hem låg det ett paket till barnet från pappan i hallen. Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns som om de vill att jag ska täcka upp för deras feghet och det blir bara förvirrande för barnet.
För både barnets och min egen skull tänker jag försöka hitta på en massa skoj i sommar så att vi inte behöver tänka så mycket på det här.
Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för er också och att din familj ger upp en dag.

Frågan har inte kommit upp direkt ännu. Hon har frågar lite löst o vi har just nu svarat att farmor är sjuk. När tiden kommer skall hon få veta allt.

(Svärdtr), i mitt fall tror jag att det är direkt skadligt om h*n får veta allt om pappan men det beror ju helt på vad frånvaron handlar om. När det gäller farmor har jag ingen aning om vad jag ska säga.
Är det farmor som har sagt upp kontakten i ert fall också eller vill ni själva inte ha kontakt? Hur gammalt är ert barn? Verkar er dotter ledsen när hon frågar?

Här träffar vi farmor och farfar ca 3ggr/år och då är det när övriga släkten har typ midsommar eller liknande och de råkar vara där.
"osams" med farfar nämligen och då får inte farmor träffa oss för honom.
Håller god min åt farmor när vi ses och försöker puffa för att dottern ska prata med henne, men 3ggr/år är för lite för att en 3-åring ska tycka att hon känner sin farmor.
Farfar vet hon inte vad han heter ens
Eller vet vet hon väl, men vi pratar aldrig om honom.

Hon saknar heller inte dem i sitt liv.
Har gott om andra familjemedlemmar på min sida!

Å, vad jag känner med er alla som har skrivit här! Så sorgligt livet kan vara, men vi ska vara starka ändå, eller hur! Så otroligt svårt ibland att hålla uppe en fasad inför barnet. Svårt att veta hur mycket man ska visa/berätta. Det är en evig balansgång.

I vårt fall har jag svärföräldrar som är jehovas vittnen. Min man har varit det han också men gick us när han var nitton år (femton år sen) Nu är det så att Jehövas vittnen inte ska prata med dem som har varit med i församlingen men valt att gå ur/blivit uteslutna. När det gäller familjen "ska man ha så lite kontakt som möjligt med den uteslutne famijemedlemmen.

Svärföräldrarna vill, och anser sig ha rätten, til att träffa barnbarnen. Men behandlar min man som skit. Det är inget beteende vi vill föra vidare til våra barn. I vår famij är det het enkelt inte ok med ett sådan beteende. Samtidigt är det jobbigt, för man vill ju för barnens skull att de ska ha en fin relation med sina farföräldrar. Men den kan ju inte bli så fin ändå eftersom barnen sakta men säkert börjar fatta hur farmor och farfar behandlar deras pappa. KOsntig situation och det skulle ta en hel dag att beskriva allt här.

Hur som helst så är det jobbigt allting och jag känner som sagt med er andra här i tråden. Skönt att få "prata ut" med människor som förstår.

Till dig TS har jag tyvärr inga konkreta råd. Frågan är ju om du vill att ditt barn ska ha kontakt med en farmor som beter sig illa. (Jag vet ju inte om hon gör det eller bara "flyr" liksom.. Det är ju en jobbig situation hon sitter i med sin son.. Svårt!) Hur som helst, vi får bolla lite här i forumet så kanske man kommer fram till nåt vettigt :) Kram!