Om två månader blir jag trebarnsmamma och jag vet inte hur jag ska orka...

Andra barnet sover ännu jättedåligt på nätterna...
Första barnet är 4 år och aktivt.
Jag jobbar över sommaren (studerar annars terminerna), med de tidigare barnen blev jag sjukskriven runt v 30 pga alla gravidkrämpor jag får. Nu har vi andra utgifter (hus, ovänade utgifter i form av trasiga bilar, dyra elräkningar i efterhand pga elbolaget klantat sig) och jag vet att i dessa "nya tider" blir man förmodligen nekad sjukpenning så jag jobbar (inom vård/omsorg) fast jag är helt slut. Vågar inte gå hemma och riskera bli helt utan inkomst.

Vi har inget socialt nätverk och denna graviditet var inte planerad. Andra barnet är strax över ett år och jag har inte hämtat mig efter det känns det som.. Sömnbristen, allt arbete som två barn innebär, samt endel andra praktiska/ekonomiska bekymmer runtomkring. Relationen är verkligen inte på topp heller och det finns aldrig någon tid för oss som man och kvinna, det är bara barnen, arbetet, hushållet, barnens ständiga sjukdomar (som gör att de inte klarar dagis och därför jobbar jag ibland natt och sköter sedan barnen hela dagen och sover väl kanske 1 timme eller två när mannen kommit hem... JA, han "vabbar" också ganska ofta men ingen kan vara borta nästan heltid från sitt arbete..)

Ja, det är mycket helt enkelt. Förstår just nu bara inte hur jag ska orka. Jag mår dåligt mina lediga dagar över att pga foglossning och kraftiga sammandragningar knappt orka gå ut med barnen. Jag sköter dem så gott jag kan men blir helt slut bara av blöjbyten, gå upp och ner i trappan hemma, matlagning, disk och allt det vardagliga så det finns liksom ingen kraft kvar att jaga ettåringen i lekparken. Bara att promenera en bit med vagnen gör mig sängliggandes resten av dagen så det håller liksom inte.. Idag skrek 4 åringen DUMMA JÄVEL-MAMMA åt mig.. Jag blev så ledsen. Har aldrig hänt förut. Hon är besviken såklart. Vilken skitrolig sommar..   Stackars mina barn. Finns inga pengar till miljöombyte eller semester denna sommar. Vi har planerat att mannen tar ut sina semesterdagar i samband med bebisens ankomst i september, för att kunna vara hemma lite längre än 10 dagar. JAG har planerat det. För jag står inte ut vid tanken på att vara ensam med tre små barn, sömnbrist och ensam få ihop dagarna.

Barnens ordinarie dagis är stängt och det finns bara ett jourdagis. Minstingen är en orolig liten en som nyss blivit inskolad och han är inte trygg ens på sitt vanliga dagis så i största möjliga mån undviker vi att lämna honom till främlingar (jouren byter personal varje vecka) eftersom det bara slår tillbaka och nätterna blir ännu värre. Så barnen är alltså hemma nästan jämt pga sjukdom och otrygg ettåring.

Äsch, man kan mala på i evigheters evigheter.
Fattar bara inte hur man ska orka en bebis till när man knappt orkar med de man har. Två som vaknar hela nätterna, en som ska ammas, och så vaknar båda barnen ganska tidigt och mannen jobbar alltid dagtid så jag kan aldrig få ligga kvar och dra mig med bebisen. Tyckte det var väldigt tungt bara med andra barnet och nu ska jag gå igenom det igen plus ha en ettåring.
Det finns ingen som kan t ex ställa upp och ta de äldre två en eftermiddag så jag får vila/sova med bebisen sedan om jag skulle behöva. Dagis får man bara ha mellan 8-11 så jag har svårt att se det som en avlastning. Blir att gå upp tidigt och stressa för att få alla iordning och sedan hämta, och direkt laga lunch åt de äldre barnen, amma bebisen osv.. Blir väldigt mycket "fara och flänga" för så få timmar och har jag inte bil så kommer det ta 2 h om dagen bara att promenera till och från dagis fyra vändor...
suck.

Nu sover barnen och jag gråter. Känner mig liten och ensam och tänker jättelöjliga tankar som "vem ska ta hand om mig?". Jag vill också bli ompysslad. Jag ger av mig själv hela dagarna, fullt upp, och hinner aldrig vila dagtid. Gravid i åttonde månaden. Jag önskar jag hade en famn att krypa in i, någon som smekte mig över håret och viskade att allt ska bli bra... Så bra...