Jag är inte att betrakta som "medlem" i Krishnarörelsen, men har ändå haft erfarenhet av ISKCON och gaudiya vaishnavismen, så jag dristar mig till att svara. Det finns mycket att säga, men jag gör ett försök till att summariskt berätta om deras historiska bakgrund och filosofi till att börja med. Deras filosofi är både komplicerad och hysteriskt enkel - på en och samma gång. Tyvärr svårt att göra rättvisa i några korta rader. Jag återkommer gärna med mer specifika svar, men eftersom jag inte riktigt vet vad du vill ha svar på, så unnar jag mig att börja i det mer "generella".
ISKCON:s filosofiska rötter går (åtminstone) tillbaka till 1500-talets Västbengalen och den monoteiska bhakti-tradition som spreds genom den man som kom att bli känd för eftervärlden under namnet Caitanya (ibland nämns han tillsammans med en hög med titlar, mer sällan under sitt ungdomsnamn). I våra västerländska religionsböcker beskrivs han som ett helgon. För en Krishnahängiven i ISKCON ses han dock som en inkarnation av Krishna (ja, som Gud själv) - den gyllene inkarnation som skulle introducera människorna i vilken form av religionsutövning som skulle gälla för denna tidsålder: att sjunga Krishnas namn. Ja, mest effektivt ansågs det att använda mahamantrat (det stora mantrat), "Krishnamantrat" - det mantra man ofta får höra när man går in i sjungande hängivna på stan. Krishna själv anses bokstavligen vara närvarande i sitt namn. Umgängesform deluxe. Han "dansar" på den sjungandes tunga. Caitanya och hans lärjungar brukade samlas under sena kvällar och tillsammans sjunga högt, intensivt och kärleksfullt - såpass ofta och högt att det störde grannarna
Krishnarörelsen menar att vi alla är jämlika andesjälar som bor i olika (ojämlika) kroppar. Människokroppar, djurkroppar, växtkroppar - manskroppar, kvinnokroppar, VD-kroppar, arbetarekroppar etc. Andesjälarna är alla eviga till sin natur och har sitt ursprung hos Krishna. Man tror att alla andesjälar en gång har levt tillsammans med Krishna i den andliga världen - där Krishna lär fungera som centrum och alla andra som hans (lyckliga) tjänare. En gång i tiden sägs vi som nu bor i den här världen ha önskat att få vara våra egna herrar istället - att själva få vara centrum och skörda frukten av våra handlingar. Denna önskan lät då Krishna gå i uppfyllelse. Han skapade den materiella världen och karmalagen för detta ändamål och vi kunde flytta hit och börja leva för oss själva. Det är där vi lever nu och många av oss är olyckliga eftersom vi i den materiella världen inte kan leva så som vi är tänkta. En andlig kropp i en materiell värld är en ekvation som inte går ut, om man får tro ISKCON. Tyvärr minns vi inte vårt ursprung i den andliga världen. Vi är bara förvirrade och känner oss malplacerade. Krishnarörelsens lära går ut på att alla dessa förvirrade andesjälar återigen ska börja minnas Krishna. Man gör detta genom att berätta om Krishna, endast avnjuta mat som först är offrad till Krishna, sjunga Krishnas namn tillsammans med andra, chanta Krishnas namn tyst för sig själv, ägna sig åt tempeldyrkan av Krishna... etc. Ja, försöka att involvera alla sina tankar och sinnen i tjänst för Krishna helt enkelt. Man påbörjar ett långsiktsprogram. Det kan sträcka sig över flera liv innan man åter kan vara tillbaka hos Krishna igen.
Själva organisationen ISKCON grundades under 60-talet. En indier - mest känd under namnet "Prabhupada" - åkte då, på sin gurus befallning, till USA för att sprida "Krishnamedvetande". Han var då 70 år gammal, men lyckades ändå attrahera en hög med unga amerikaner under hippieeran. Prabhupada uppmuntrade sina lärjungar att gå ut och sjunga Hare Krishna i parkerna, äta vegetariskt och rent. Man försökte locka människor att chanta Hare Krishna genom slogans som "Chant Hare Krishna and Stay High Forever!" Till Sverige kom rörelsen under tidigt 70-tal och har funnits här sedan dess. 1977 gick Prabhupada bort, men rörelsen lever och frodas alltjämt. Organisationen har dock gått igenom några kriser och skandaler under årens lopp, fått mottaga en hel del kritik främst från antikulthåll (en del förtjänad, annat av mer konstig art) - men också genomgått en del organisatoriska förändringar. Förändringar som blivit viktiga när krav på insyn, jämställdhet och öppenhet kom från medlemmarnas håll. I Sverige är man som starkast i Stockholm med omnejd - vid Fridhemsplan (tempel och restaurang), på Korsnäs Gård (Grödinge) och jordbrukskollektivet på Almviks Gård i Järna.
För att bli initierad i rörelsen krävs att du inför den guru du valt ger löften om att dagligen chanta Hare Krishna-mantrat 1728 gånger (tar cirka 1,5 timme) och dessutom att följa de fyra reglerade principerna:
*leva på en lacto-vegetarisk kost (utesluter ägg, fisk kött... och dessutom lök och svamp)
* avstå droger och stimulantia (inkluderar även koffein och choklad)
*avstå att spela om pengar
*endast ha sex inom äktenskapet (och endast i syftet att skaffa barn).
Många initierade lever tempelliv, men det finns inget krav på det. En del bor ute i vanliga samhället.
Vill man praktisera Krishnamedvetande utan att bli initierad behöver man inte ge några löften alls. Man gör så mycket man vill och orkar. Många i Sverige idag är endast "församlingsmedlemmar" - tillhör en tempelgemenskap, men lever ute i samhället och anammar de principer/den praxis de klarar av att följa.
ISKCON höll en av sina stora årliga högtider i lördags - Ratha Yatra (Vagnfestivalen). Då lät man gudsgestalterna Jagannatha-Subhadra-Balabhadra göra en åktur genom Stockholms gator under sång och dans.