Växa upp på landet eller i stan? (ot)

Jag växte upp på landet och jag säger bara : ALDRIG MER. Det var tre kilometer till närmaste affär och en mil till närmaste kompis. Hela min uppväxt var jag grymt hänvisad till att mina föräldrar skjutsade mig överallt hela tiden vilket de gjorde ibland och ibland inte. Du verkar ju ha växt upp ungefär likadant och har helt annan inställning till det så det är nog väldigt olika. Däremot skulle jag gärna tänka mig ett ensligt torp att åka till över helgen eller på semestern. Bara jag sen får återvända till fungerande vägar, elektricitets-nät som inte bryts varannan dag och fem minuter till affären!

Jag är oxå uppvuxen på landet. Och allra helst vill jag bo riktigt på landet - bor tyvärr just nu i lägenhet *ryser lite*...

Min dröm är att äga en bit egen skog - tänk å ha en egen skog å hugga julgranen i... *drömmer*

Helst vill jag ha en liten bäck i trädgården oxå - det är nåt visst med rinnande vatten...

Som tur är gillar min man oxå "lantisliv", trots att han är uppvuxen i stadsmiljö (dock inte i lägenhet, utan i villa) Han vill gärna ha häst oxå - själv har jag noll erfarenhet av hästar, men man kan väl alltid lära sig..

/Åsa (som vill bo på landet - snart!)

Är uppvuxen på landet och fullkomligt avskyr allt vad det innebär. Flyttade in till stan (sthlm) så fort jag kunde.

Idag bor jag tillsammans med sambon i söderförort, relativt lugnt område med mycket grönområden, skog och vatten men LÄNGTAR inåt stan nåt så fruktansvärt!
Vi är båda citymänniskor, älskar pulsen, närheten till restauranger, krogar och framförallt vännerna. Att kunna göra saker spontant utan att planera in t-banor och slippa gå från tunnelbana i mörker.

Kommer nog alltid vilja bo i stan, tror inte att vi kommer tänka om när vi får barn. Jag får lätt lappsjuka om jag är utanför stan för länge, kan inte tänka mig hur det skulle bli att ha småbarn och vara "fast" i en förort med "omöjliga" kommunikationer, typ buss som går var 3.dje timme.
Vi har vårt lantställe att fly till när stortsan blir för mycket, för oss är det det ultimata att kunna ha lite av båda delarna.

Jag bor i en villa 1,5 mil norr om GBG, helt perfekt.
Det är ett barnvänligt område, ganska stor tomt som angränsar till skogen 5 min till affären och 15 min in till GBG. Så jag har nog hittat mitt drömställe för mig och min sambo + den lill* som är på väg.
Jag skulle varken vilja bo mitt inne i stan eller på landet, utan så här mittemellan som vi gör det är bra för oss.

Jag bodde på landet tills jag blev 14år gammal med mina föräldrar. Och jag tycker det var hur mysigt som helst. Som mest tog det mig en timme att vara inne i Sthlm city dom gånger som min mamma och pappa inte kunde skjutsa.
Jag minns det som om att det alltid fanns något att göra, jag hade en klasskompis som också bodde där ute samt våra syskon. Fanns ju dessutom hästar, kor, höns och grisar och en massa höbalar att bygga kojor och gångar med när man var i den åldern.
Skulle gärna bosätta mig så igen, men jag vantrivs inte heller med att bo i lägenhet.
Sambons allergi mår nog bättre av att bo i lägenhet eller villa här i närheten och inte ute på landet med en massa djur. Så vi får se vart vi hamnar.

Tänk så olika man är egentligen........ jag HATAR storstan! Skulle aldrig i hela mitt liv vilja byta närheten till en fräck restaurang med lyxig mat o gångavstånd hem mot en picknick i en vitsippebacke där det enda man hör förutom sig själv är fåglarna....... eller äta bullar o dricka saft i trädgården under ett äppelträd.......*drömmer mig bort*..........

Tur folk är olika, annars hade städerna varit väääldigt överbefolkade (mer än vad det redan är) idag och landet hade inte alls varit så "öde" och mysigt som jag vill ha det..........

Jag och sambon bor ca 6 km utanför en liten stad, och vi är båda två såna som gillar det lantliga, men inte alltför långt bort från förnödenheter. nackdelen är väl att det finns ett hönseri här, dvs 54 tusen höns inspärrade :-/ Men luktar enbart illa vissa dagar. annars är det skönt att ha en liten trädgård, bara kunna gå ut fritt. Dessutom massa åkrar, slätt finns det, och grusvägar. Vi köpte en barnvagn med rätt hjul hoppas jag. Det är väl både för och nackdelar med att låta ens barn växa upp på landet. fördelarna är nog att det är renare, bättre luft, lite friare, stora ytor, ev djur. nackdelar är nog dyrt att pendla, bor man för långt bort från stan blir det ju jobbigt med inhandling, dagis och vänner och sånt.
Vi hyr nu, men vill ju gärna ha eget hus.
/Ina v.28

Det beror lite på tycker jag - det finns ju landet och så finns det landet.

Jag växte upp i en liten by i Frankrike mitt i ingenstans, och där trivdes jag! Vi var väl en tio familjer i den byn, varav några hade barn i samma ålder som jag - och alla hade ponnys att rida på! Dessutom var det endast en halv timmes bilresa till Geneve, så storstan var ändå nära.

Sen flyttade vi till Finland, och där bor mina föräldrar fortfarande på en ö i Åbolands skärgård. Fruktansvärt trist att vara tonåring där! Alltid beroende av skjuts, ingen möjlighet till bio, caféer eller sportklubbar.....

nu bor vi bara 4km från centrala gbg men ändå alldeles på kanten (österut) så vi har faktiskt riktig skog utanför fönstret (inte omgiven av bebyggelse alltså) och det känns väldigt bra för en norrlänning :) som jag. jag är uppvuxen i utkanten av en ganska liten stad och det är jag idag glad för. så sent som idag när jag gick genom nordstan funderade jag på om jag verkligen vill att mina barn ska växa upp här i all meningslös stress. men jag skulle aldrig vilja bo på landet, vill jag det så har jag ett hus på 200kvm som jag får bo i i en liten håla i nordvästra jämtland där min mamma är uppväxt. 1 mil till närmaste kiosk och mack, 4 mil till mataffär och tio mil till närmaste stad. och 5 mil till norge... jag kan vara där i några dagar men sen drabbas jag av en fruktansvärd ångest. min mamma har funderat på att bosätta sig där när det är dags för pension, men efter att ha tillbringat två veckor där fick hon nog, hon skulle aldrig klara det igen. så det skrämde mig, för hon älskar huset.

pladder pladder... en småstad i norrlands inland kan vara trevligt var väl budskapet.

Bra tråd tycker jag! Har funderat en hel del på detta sedan jag blev gravid.

Bor själv mitt i Malmö och grämer mig lite över detta. Främst för att barnet ska behöva gå på dagis mitt i stan utan närhet till varken skog eller grönområden, men också för att barnet inte kommer att kunna gå ut på gatan leka med sina små kompisar som jag kunde i det område där jag växte upp. Samtidigt tror jag att barn kan bli väldigt ensamma även ute på landet av ovan nämnda orsaker. Jag tycker att trådstartaren verkar ha hittat en bra kompromiss. *Lite avis...*