Ni barnfria familjer...hur bestämde ni er att leva utan barn?

Jag och min sambo är i precis samma situation själva!
Vi är 30 och 31 år gamla och jag har sedan sena tonåren vetat om att jag p.g.a. en sjukdom kommer att ha svårt att bli gravid och få barn. Jag har tagit detta hårt, har ändå sedan jag var liten varit väldigt barnkär.

Nu börjar allt fler i vår bekantskapskrets skaffa barn och vi börjar känna oss lite utanför. De flesta känner inte till min sjukdom och vårt problem heller, vilket gör situationen lite jobbig. Min sambo är fortfarande osäker på om han vill ha barn eller inte och jag börjar själv fundera, är det värt allt slit och alla tuffa behandlingar, med allt vad det innebär? Alla som genomgått det och sedan fått barn säger att JA, det är värt det, men det vet man ju inte förrän man är där själv.

Just nu känner jag att vi lever ett bra liv utan barn och vi funderar på hur vi vill göra de närmaste åren. Det som skrämmer mig mest är att bli ensam och isolerad "på äldre dar" för att vi aldrig fick barn. Det är så mycket av umgänget som kretsar kring barn, men då får man kanske skaffa sig nya "barnfria" vänner också vid sidan om de gamla som har barn.

Just nu känns det OK för mig att vi "bara har varandra" och våra husdjur att ta hand om, samt att vi kan bo i stan i en lägenhet hela tiden. Hus lockar varken mig eller sambon så mycket heller.

Men det är ett så svårt beslut att ta...

Hej och tack för ditt svar . Det känns skönt att höra andras tankar annat än från de som har barn redan för självklart svarar de utifrån sin situation och tycker att det är självklart att alla vill och kommer få barn. Jag känner sån press av de mammor som finns nära mig...Usch...Alla frågor som jag satt stopp för...

Vi har försökt få barn i snart fem år med köer till ivf-behandlingen. Jag har testat flera Pergokurer utan resultat och nu känns det som att man undrar hur långt man ska gå? Jag har Pco-s, ärftligt och det verkar inte vara av den grad att det bara händer något spontant...
Men precis som du säger är det inte ett helt enkelt beslut att ta, för som du tänker jag även framåt. Kan man känna total tillfredsställelse på sikt eller ska man pressa sig själv ytterligare x antal år? Ofta tror jag att man faktiskt kan göra det, känna sig helt nöjd men blir man ensam när man blir äldre? Kanske, kanske inte. Många har ju vänner, annan släkt och barn som växer upp, så riktigt ensam blir man nog ändå inte, fast man tänker så ibland.

Vi har bestämt oss för att pausa iaf, det känns inte som läge för ivf till hösten, utan vi behöver bara vara själva utan alla tankar. Jag är 29 år och min man är snart 34 så på det sättet känner vi också press att verkligen ta ett beslut, antingen eller...
Just nu ska jag försöka ta hand om mig själv mer och mina drömmar, resor och mer utbildning och bara vara så får svaren komma till en.

Tack för att du delar med dig Hoppas det finns flera än vi två som vill bolla tankar lite.

Jag har bara lyckats hitta killar som inte vill ha barn.

Nu 36 år gammal inser jag att jag att jag får finna mig i att vara barnlös och försöker tänka på fördelarna istället.

Åh, anonym, jag beklagar att det blivit på det viset istället och att du känner att du får finna dig i det...
Det är det jag hoppas på, oavsett vad som än händer, att man mer och mer tänker på fördelarna och att man är glad för det man har istället, för det finns ju så otroligt mycket mer och man kan bruka tiden på det sätt man vill och utveckla sig själv.

Kram

Ingen mer som vill dela med sig? Någon som helt enkelt utan tvivel valt att leva utan barn?

Jag och min man är frivilligt barnfria. Vi har alltså aldrig försökt få barn, utan varit överens om att avstå från barn ända sedan vi träffades.

När jag var yngre tänkte jag mig att jag nog skulle vilja ha barn när jag blev äldre, men reflekterade inte så mycket över saken. När jag äntligen träffade min man var jag 35. Då trodde säkert många att den biologiska klockan skulle ringa högt. Det gjorde den inte.

Många välmenande vänner och bekanta undrar om vi inte skulle försöka få barn ändå. "Annars kanske ni ångrar er när det är försent". Visst finns den möjligheten... men är det verkligen ett tillräckligt bra skäl att bli förälder? Jag tycker inte det.

Vi har många barn i vår omgivning, både syskonbarn och vänners barn. Vi har också härliga vänner och stimulerande fritidsintressen. För oss känns inte livet fattigt utan egna barn, snarare tvärtom. Att leva utan barn är en möjlighet att leva med många andra saker

Hej!
Vi lever barnlöst för att vi inte har fått några barn. Vi har försökt ganska mycket; inseminationer, ivf, försökt att adoptera. Vi skulle väldigt gärna vilja ha barn men vi börjar inse att det inte kommer att bli så.
Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Men det finns fördelar med att inte ha barn också, så klart!
På lördag- och söndagmorgnar så kan jag verkligen njuta av att inte ha barn och då få sova ostört t. ex.
För mig känns det ändå viktigt att jag(vi) har gjort vad vi har kunnat, att veta att vi satsade men att det inte gick. Jag tror att jag skulle gräma mig annars och tänka: "om vi bara hade ...." Sen har man olika gränser för vad som är att satsa, vi har t ex inte gett oss in på äggdonation. Det är inte vår grej helt enkelt. Att andra vill göra det har jag full förståelse för, men det är inget för oss.
Så för oss har allt kämpande varit värt det. Jag är övertygad om att man kan leva ett gott liv utan barn och det tänker jag göra. (även om jag fortfarande ibland går och hoppas på att ett under ska inträffa)
Lycka till!

Det är svårt det där. Ibland avundas jag dem som skaffar barn direkt utan att behöva fundera så mycket över om det är rätt eller inte, möjligt eller inte. Jag är 32 och min man 37, helt ok ålder för att skaffa barn tycker i alla fall jag själv. Min man vill gärna ha barn, det säger han ofta och vi diskuterar fram och tillbaka. Ovanligt (?) nog är det jag som är problemet. Jag vet verkligen inte om jag vill ha barn. Ge upp självständigheten och det ekonomiska oberoendet? Jag har ingen biologisk klocka alls. Har slutat med p-piller för ibland känner jag att det enklaste vore att bara bli med barn och då är det slutdiskuterat. Men vi kör fortfarande "säkert" och det har fungerat ganska länge.

Ironiskt vore det väl om jag bestämde mig för att jag i alla fall ville ha barn och inte kunde få barn?

Jag skulle så gärna vilja få ett svar på hur man vet om man vill ha barn eller inte, men det är nog trots allt ett beslut man måste ta själv. En del av mig skulle nog se fram emot ett barn, att se hur det skulle se ut och att få uppfostra det trespråkigt (svenska, engelska och tredje lands språk, är översättare själv, så väldigt intresserad av språkutveckling), men är inte det lite taskiga ursäkter för att skaffa barn när man samtidigt bekymrar sig för att det inte blir lika lätt att åka på semester, man måste bekymra sig för och älska barnen resten av livet etc.

Skulle vara kul att höra fler åsikter i den här tråden och lycka till TS, vad ni än bestämmer er för. Håll oss gärna uppdaterade!

Det är lite där jag känner igen mig, ?, att vår fritid som vi har nu, den kommer bli så mycket mindre. Nu har vi varit fria så länge så det börjar kännas som världens omställning, inte just bara en fråga kring om. Sen som Fia berättar att de gått igenom en hel del på vägen, den frågan gnager ganska ofta inom mig; Hur långt orkar man gå, då vi har oddsen emot oss? Är det kanske bättre då att man fortsätter vara nöjd med det man faktiskt har? Många gör ju allt och lite till. Vi har pratat kring adoption och är väl båda inne på tanken men äd, nä, det känns inte rätt. Som tur var kommer vi nog ha ett tag på oss att känna efter mer och om vi adopterar är det flera år bort i köer osv så vi hinner finna oss till ro mer, eller jag mer. Alla andra sprang till läkaren tidigare när det inte hände nåt men vi har varit värre avslappnade och nu undrar jag om jag stressar upp mig mest för att alla andra har barn snart? Och jag känner väldigt utanför när jag yppar det här för mina väninnor för de suckar mer över kvinnor som inte vill el är säker på barn. Det är liksom självklart i deras ögon! Det du joual berättar låter helt underbart, att ni bara var överrens på en gång och inte känner tvivel . Tack för att ni ger mig lite mer tankar att fundera över.

Jag tog ett beslut som jag känner räcker gott för mig ett tag. Jag vill släppa allt kring årsskiftet och gå vidare. Tyvärr är min man mer osäker men å andra sidan känner jag att jag ändå fått styra skutan mer själv, med varierande resultat.
Nu väntar jag på svar från honom hur han känner när jag lagt mitt "bud".
Jag vill spara pengar, ut och resa, börja utbildning, leva livet och inte tänka att pengarna man tjänar hela tiden ska gå till behandlingar och en massa funderingar.

Hmm naturen är nyckfull. Vi har inte haft skydd och inte brytt oss speciellt denna månad men döm min förvåning när det kom ett plus istället för mens i förra veckan....
Så nu tog någon annan beslutet för oss om allt går bra. Gör det det känner jag mig tillfreds med att till slut bli förälder, åtminstone till en . Allt känns så nytt så jag har svårt att tro på det....

TS

Grattis!

Nej, men vad kul! Grattis och lycka till!

Tusen tack . Jag har inte förstått allt än då större delen av mig vant sig tillika med tanken att vi nog kommer vara vi två. Men nu kommer vi om allt går bra att vara tre i alla fall. Vilken omställning det här blev, bara så där.

Varken jag eller sambon har någon önskan eller längtan efter att skaffa barn. Som liten trodde jag som alla andra att jag skulle få barn, men när jag förstod vad ett barn innebär så var det bara "nej". Ju oftare jag träffar föräldrar desto säkrare blir jag på min sak =) Jag tycker om att gosa med nyfödda och att leka med lite större barn, men det är inget jag vill ägna mitt liv åt. Jag hamnar ofta i situationer där jag och sambon säger att "tänk hur vi hade gjort nu om vi haft barn. Detta hade vi inte kunnat göra med barn." Så för oss var det inget bryskt uppvaknande, det växte fram. Eller rättare sagt, önskan om barn har aldrig infunnit sig.

Först och främst GRATTIS ts! Du verkar glädjas åt plusset så jag önskar dig all lycka till!!!

Men för att reagera på ts så har jag själv lite liknande tankar. Vi har svårt att bli gravid pga mig (jag ägglossar inte) och har nu försökte ett par år. Än finns det flera steg att gå på vägen till att förhoppnignsvis bli gravid, men samtidigt slår tanken mig; Är det värt det? Hur mycket vill jag egentligen?

Jag har alltid alltid alltid velat ha barn. För mig är det livets mening att träffa en man att leva resten av sitt liv med och få barn med honom. Jag har aldrig ifrågasatt min egen inställning till saken och tagit det för en självklarthet.
Men när man plötsligt stötte på patrull i saken så ställdes ju frågan på sin spets.

Oftast känner jag att jag vill att vi gör allt som är möjligt för att få barn. Men ibland smyger sig tanken på - det är ju rätt skönt att bara vara vi.....
Men så är det en sak till som "rör till det". Min man har ett barn sedan ett tidigare förhållande och barnet bor hos oss. Alltså har vi redan ett barn som kräver sin tid och vi kommer ju aldrig någonsin vara bara vi två. Det gör att jag känner att tankarna på att bara vara vi två inte är verklighetsförankrade. Alltså kan vi lika gärna göra allt vi kan för få ett eller flera gemensamma barn också... Eller? Förvirrade tankar...

Det låter skönt, Skorpionen80 . Jag har känt lite så att det står inte och faller med barn eller inte barn och visst anonym(tvåvärldar) så är jag givetvis jätteglad nu att vi får chansen om allt går bra. Tack för gratulerandet .
Samtidigt som jag måste erkänna att jag slåss lite med andra funderingar. Eftersom det inte alls har fungerat för oss så började vi göra upp en plan, att umgås med våra husdjur, vi skulle resa som galningar närmaste året och bara vara tillsammans.....men nu kom det som en chock beskedet...så lite konstigt blev allt. Lite kluven och det blev en större omställning på något sätt. Även om vi funderat på att adoptera låg det så långt bort i tiden.
Barn går ju inte att planera har vi verkligen förstått nu, men livet tog en väldigt snäv vändning så jag behöver en tid på mig nu till att ställa om allt jag börjat bygga upp runt omkring mig.
Som Skorpionen80 skriver, så är det enklare att planera vardagen när man bara är två. Visst kan man resa med barn fast det kräver mer planering.
Sen kan det vara att jag även byggde upp ett skydd, mot besvikelser, att det är därför jag nu reagerar som jag gör....Mycket att fundera på.
Jag tycker det är jättestarkt att sätta ner foten och säga att "Vi vill inte ha barn, vi klarar oss bra!"...så jag tycker om att lyfta såna här funderingar...Dels att man ibland blir ofrivilligt barnlösa eller så har man helt enkelt ingen önskan att få barn för allt fungerar perfekt som det är.