Folk tycker att jag är konstig, vad ska jag göra???

ring och kolla med någon psykriatisk motaagning och be om råd vart du ska vända dig och vilken slags terapi du behövver,.
dem där behöver du itne vara rädd för dem kommer inte att tycka illa eller tycka du e konstig heller, dem stöter på konstigare och undligare personer varje dag,

men är det inte bara du själv som tycker att du stirrar då? hellre att ha ögonkontakt än ingen alls.
samtalsämnen tar ibland slut...snacka om semester,väder etc.

tror inte att du beter dig så konstigt eller åtminstone inte så 'onormalt'. jag tror det finns rätt många i din sits. skulle tippa på att det handlar om osäkerhet... som nån sa, skaffa en samtalskontakt och red ut det som gör dig så osäker.
oroa dig inte för mkt bara! :)

Det låter som du är lite FÖR självmedveten... försök strunta i hur andra uppfattar dig, slappna av, ge dig själv en paus. En tyst stund behöver inte vara jobbigt när man är och fikar. Ta den tiden och prata bara om det som kommer till dig, kommer inget, så strunt samma. kanske den du träffar tar upp något intressant som du till slut vill prata kring? Har du barn o träffar andra med barn kommer säkert massor av samtalsämnen naturligt... en grej är ju att ställa frågor och visa sig intresserad av hur andra har det, med andra ord, du ställer frågorna och låter dem prata. Ögonkontakt är inte superviktigt, det kommer om det kommer. RELAX!

Nej jag tror inte det... eller jag vet inte.
Jag koncentrerar mig så mycket på att de inte ska tro att jag stirrar så att jag nästan glömmer bort vad vi pratar om.
Då är det väl ganska illa.
Jag ser ibland att de tycker att jag stirrar eftersom de börjar flacka med blicken.
Jag skäms!

har du någon vän/sambo som du kan höra dej för med va han/hon uppfattar dej???

Jag har med svårt att titta någon i ögonen så jag brukar titta på munnen eller näsan. Då går det lättare för mig...

Alla jag känner skulle bara säga att -nej du stirrar inte, även fast de kanske tycker det.
Ingen vågar vara riktigt ärlig när jag frågar dem om hur jag är. Har gjort det förut om saker som jag vet, och aldrig fått något riktigt svar.

Det är bara det att jag vill inte lägga mig i för mycket i deras liv. Tränga mig på liksom.
Men jag frågar väl typ hur de mår, vad som händer i helgen, vad de har gjort idag, om de hittade något när de var iväg och shoppade osv.
Men ja, tillslut tar samtalsämnena slut och det är då det börjar. Jag vet inte hur jag ska bete mig, vad jag ska säga eller vad jag ska kolla på... Och blicken blir stirrig.

Min svägerska som ett exempel bestämde sig nyligen för att skilja sig från sin man men de har nu berättat att de ska fortsätta förhållandet ändå. Jag har inte vetat vad jag ska säga till henne sedan hela deras karusell började, så när vi är hemma hos de så sitter jag helt tyst medan alla andra - min sambo, hon och hennes man pratar på om allt och ingenting.

Sen när de frågar mig om någonting så blir jag alldeles röd i ansiktet och nästan stammar fram det jag ska säga.

Jag orkar inte ha det så här längre, folk kollar på mig ibland som om jag vore utvecklingsstörd eller något. Och det är nog det värsta av alltihop, för allt jag vill är ju att vara normal och bara kunna sitta och prata utan att bli alldeles uppstressad och stirrig och konstig.

Jag önskar att jag kunde slappna av lite mer.
Det är det att jag har hållit på så här så himla länge så det har blivit som något slags invant beteende. Jag vet inte vad det är som har gjort att jag har blivit så himlans självmedveten.

Någon som har det som mig?

Om det blir tyst pga att samtalsämerna tagit slut...vem säger att det är ditt "jobb" att hitta på nya o hålla låda?
ibland kan tysthet vatra bra.

tänk på att du inte är en underhållare när det blir tyst, låt den andra ta intiativ...

sen låter det som du har en väldigt dålig självbild, gå o prata med en teraupet...det kan hjälpa....lycka till