Hur hanterar man en svartsjuk tjejkompis?

säg som det är rakt ut! Varför ska man hålla på och tassa omkring? Det är din bästa vän, säger du. Då borde ni kunna prat om allt! Om Hon inte kan ta det, så vad är det för vän isf?

Riktiga vänner blir inte avundsjuka eller tävlande. Riktiga vänner gläds åt sina vänners framgång etc!!

Lycka till!

Hade exakt en sådan vän, i 15 år... .
Jag blev såååå trött på allt tävlande
och typ om jag gjorde bra i från mig
splede ingen roll vad
så var hon tvungen att göra det tusen gr betträ.
sjukt jobbigt,, så mars den den 20
bad jag henne att dra åt -------
De ända jag ångrar va att jag inte gjorde det tidigare....

Jag har tänkt tanken många gånger att avsluta vänskapen faktiskt, men jag gråter bara jag tänker på det Vi har varit bästa vänner så länge. Jag vill verkligen inte att det ska vara så mellan oss. Men samtidigt spelar det nog ingen roll vad man säger, hennes osäkerhet kommer inte att försvinna för det. Jag har som sagt försökt säga till henne att hennes beteende kan tolkas som avundsjuka av andra, och det kunde hon förstå att det såg ut så, men att det absolut inte var menat så från hennes sida. Ändå fortsätter beteendet.

Jag tror inte ens att hon tänker på när hon gör det. Hon behöver så himla mycket bekräftelse på att hon är bra att det kommer automatiskt i sådan situationer då jag råkar få mer uppmärksamhet.

Jag tänker hela tiden på om det är något jag ska göra för att minska hennes osäkerhet gentemot mig, men det är jobbigt att tänka så hela tiden. När hon kommer med sina kommentarer har jag slutat säga något, hon ska inte få veta att hon kommer åt mig med sånt, utan jag tänker att hon skämmer ut sig själv när hon gör så¨för andra märker ju också hennes osäkerhet i hennes ord..

Nej det är ingen lätt situation ...

det verkar mer som att du fortsätter vara hennes vän pga nostalgi... Det är inget man ska bygga vänskap på.

Nej det är sant Men det kommer bli en stor lucka när hon fattas Det finns ju bra delar av relationen också. Men det dåliga blir alltid mer synligt av någon anledning

Allvarligt, varför ska du ta skit från en "vän"? Du förtjänar bättre. Det finns så mycket annat att lägga ned sin energi och tid på... Lägg ned det där säger jag bara! Är det värt det?
Du blir bara ledsen! Det ska du knappast behöva bli när det finns så mycket annat att glädjas över. Jag sa upp bekantskapen med mina barndomsvänner för ett år sen. Visst saknar jag de men vad sjutton. Vi hade glidit ifrån varandra och det kändes mer som en plikt att vara kompisar. Vi har delat mycket men det kommer en tid när man måste gå vidare. Du kommer säkert att lära känna nya människor längs vägen. Det är så! Tänk på dig själv!

det ärklart. när någon som varit i ens liv länge försvinner, så är det klart att ett sting i hjärtat av saknad kommer. Men som någon annan sa, man växer ifrån varandra. Det är inget konstigt med de. Livet är så.

Tar det sån energi från dig så prata med henne. Hjälper inte det, avsluta relationen och hitta andra vänner. Jag hade en sån väninna. Det var tävlan om betyg, barnaskaffande, sex hur ofta och hon skulle ständigt framhäva sig som perfekt och alltid försöka hitta brister och fel och trycka ner andra. Det håller inte i längden. Du vet om hennes problem, hennes sidor, men det hjälper inte hennes fortsatta beteende och förr eller senare blir det alldeles för mycket fast man hittar ett skydd mot det.

Är det en nära vän jag älskar så hade jag sagt så här.

Jag älskar dig och gör vad som hellst för dig.
Men gör vi inte något åt din avensjuka eller tävlandet så måste det ta slut mellan oss,för detta funkar inte i längden.

Nåt i den stilen.
Få henne inte att skämmas,lägg bara fram allt.Avensjuka är inget fel eller dumt när man väl insett sitt problem,om man nu gör det,och försöker göra något åt det.

Oj oj oj, det där kunde vart jag som skrivit det TS.

Hade det precis likadant med min bästa tjejkompis. Kände oxå att jag inte visst hur jag skulle hantera det och visst skulle det vara jobbigt att bryta eftersom det ändå fanns vissa saker som var bra, eller fanns det?? Jag resonerade så att jag kände att i det stora hela mådde jag inte bra av vår relation-jag grubblade länge på hur jag skulle göra. Att säga rakt ut exakt vad jag kände o tyckte skulle vara tufft, hon skulle bara säga att jag varlöjlig MEN jag var tvungen att bara göra det. Så-jag ringde upp henne o sa att jag hade massa på hjärtat o sa (nästan) allt vad jag kände o tyckte, hon blev skitsur o kunde inte fatta att jag kunde känna o tycka så(MEN hallå, hon behöver inte fatta, det e ju mina tankar o känlsor-precis som att det skulle vara fel på dom)Hon blev skitsur över det här o sa till en annan kompis att hon inte kan fatta att jag tycker o känner så, o att hon inte tänker ringa mer....nähä tänkte jag, det får jag ju det svart på vitt;alltså jag har inte rätt att säga vad jag tycker o tänker o känner??? Hur ärlig relation har man då?? i en relation ska man väl kunna säga när nåt känns fel eller inte känns bra??(problemet var väl bara att jag hållit det inom mig så himla länge o att jag inte visat mina gränser tidigare utan bara hållit käften) Ok tänkte jag....så har jag tänkt på detta o ska jag vara ärlig så behöver jag inte en sådan relation. Jag inser ju mer o mer att detta tävlande, o konkurrerande med mig, o att hela tiden dra en massa ironiskämt var ju ett sätt för henne att hantera sin osäkerhet....

Hur som helst - vi har inte hörts av på ca 2 veckor o det känns faktiskt mkt bättre för mig. Jag känner att jag jus tnu behöver distans till henne, jag mådde helt enkelt inte bra i relationen o sen jag gjorde detta (sa vad jag tyckte, tänkte o kände) så mår jag faktiskt så himla mkt bättre.....den dagen jag känner för att ringa henne igen så gör jag det-så får vi se då.

Sen kom ihåg-visst de e jobbigt, man sörjer en vän(eller vad man ska kalla det, vet inte om man verkligen kan kalla det för vän) men det går över o helt plöstsligt står man där o inser vilka guldkorn det finns runt omkring en som kan bli ens vänner istället.

Gör det du känner för och det som får dig att må bra.

Oj oj oj, det där kunde vart jag som skrivit det TS.

Hade det precis likadant med min bästa tjejkompis. Kände oxå att jag inte visst hur jag skulle hantera det och visst skulle det vara jobbigt att bryta eftersom det ändå fanns vissa saker som var bra, eller fanns det?? Jag resonerade så att jag kände att i det stora hela mådde jag inte bra av vår relation-jag grubblade länge på hur jag skulle göra. Att säga rakt ut exakt vad jag kände o tyckte skulle vara tufft, hon skulle bara säga att jag varlöjlig MEN jag var tvungen att bara göra det. Så-jag ringde upp henne o sa att jag hade massa på hjärtat o sa (nästan) allt vad jag kände o tyckte, hon blev skitsur o kunde inte fatta att jag kunde känna o tycka så(MEN hallå, hon behöver inte fatta, det e ju mina tankar o känlsor-precis som att det skulle vara fel på dom)Hon blev skitsur över det här o sa till en annan kompis att hon inte kan fatta att jag tycker o känner så, o att hon inte tänker ringa mer....nähä tänkte jag, det får jag ju det svart på vitt;alltså jag har inte rätt att säga vad jag tycker o tänker o känner??? Hur ärlig relation har man då?? i en relation ska man väl kunna säga när nåt känns fel eller inte känns bra??(problemet var väl bara att jag hållit det inom mig så himla länge o att jag inte visat mina gränser tidigare utan bara hållit käften) Ok tänkte jag....så har jag tänkt på detta o ska jag vara ärlig så behöver jag inte en sådan relation. Jag inser ju mer o mer att detta tävlande, o konkurrerande med mig, o att hela tiden dra en massa ironiskämt var ju ett sätt för henne att hantera sin osäkerhet....

Hur som helst - vi har inte hörts av på ca 2 veckor o det känns faktiskt mkt bättre för mig. Jag känner att jag jus tnu behöver distans till henne, jag mådde helt enkelt inte bra i relationen o sen jag gjorde detta (sa vad jag tyckte, tänkte o kände) så mår jag faktiskt så himla mkt bättre.....den dagen jag känner för att ringa henne igen så gör jag det-så får vi se då.

Sen kom ihåg-visst de e jobbigt, man sörjer en vän(eller vad man ska kalla det, vet inte om man verkligen kan kalla det för vän) men det går över o helt plöstsligt står man där o inser vilka guldkorn det finns runt omkring en som kan bli ens vänner istället.

Gör det du känner för och det som får dig att må bra.

Jag hade också en sådan vän. Jag tycker fortfarande mycket om henne, för vi hade jäkligt kul när vi umgicks som mest, men hon var den mest egocentriska människa jag mött.

Men vi gled ifrån varandra och droppen kom en kväll när hon bjöd ut mig på en drink. Hon dyker upp för sent (som alltid) med en kille från sitt jobb. Sen lämnar hon mig med honom i 40 minuter i baren (hon skulle på toa) till slut ser jag hur hon står och pratar med helt andra människor på andra sidan lokalen. Helt respektlöst. Jag ursäktade mig och gick hem. Jag bestämde mig där och då att inte vara den som drev vår vänskap framåt/vidare och nu har vi inte setts på över ett år. Så mycket var det värt...