Hur mkt bör en 9 1/2åring förstå?

Alltså jag har en son på 10 och jag kan få tjata mig grön och ändå står tvn på, tvätten på golvet osv.
Jag tror inte det har att det är nåt som är fel, jag tror de har så fullt upp med annat i den åldern att det blir borta på vägen liksom..

känner igen mig i makens snart 7-åriga son... hans mamma behndlar honom som en bebis o han beter sig därmed så oxo o man får tjata sig blå om självklara saker han borde kunnat för flera år sedan men som han inte alls förstår.

Barn är väl så i den åldern, inte alla men många..
Vi har många barn i släkten ålder 11-9 och de beter sig lika dant som du beskriver och själv kan jag säga att vi inte daltar, men ofta går sakerna vi säger in genom örat och ut genom det andra... Jobbigt som f.n, men jag tror helt klart att det hör till...

Min son är 8 år, 9 år iår. Och han lyder. Han har sina sysslor som är självklara ( städa sitt rum, dammsuga, bädda säng, vika in sina kläder, duka fram/av, göra frukost, hjälpa till att bära varor från affären osv ) Gör han inte vardagliga syssor som alla andra också måste göra, så får han inte heller ngn månadspeng.

Det handlar ju mkt om HUR man säger det också. Jag brukar oftast säga ( om jag vill att han ska hämta ngt tex, elr byta kanal ) "David, vill du vara snäll och göra "det" så är du snäll/gullig" och så tackar jag. Säger jag bara "Byt kanal!" . Ja då händer nog inget. Sedan gör jag gentjänster åt honom med och hämtar vatten åt honom t ex.

Det handlar nog mkt om kommunikation med. Jag hade en styvson ett par år som var 1 år äldre än min son och han gjorde också vad jag sa, utan att sätta sig emot och säga det klassiska "Du är inte min mamma!" .
Jag sätter mig ned och pratar med min son, i hans nivå ( fast han är ju snart lika lång som jag ). Prata lugnt och tala om varför man bör göra vissa saker. Och om de inte vill lyssna första ggn, så blir man ju automtiskt tjatig.

Visst har de huvudet fullt med lek, men släcka lampan hinner dem. Jag brukar påminna min son om att han ska stänga innerdörren med då han går ut i lekparken. Oftast säger han "Ja VET mamma". och då är det ju mitt fel som tjatar ogrundat.

"Om man säger till en 9åring en sak, tex släck lampan när du går iväg eller från ditt rum. Bör de då inte fatta att göra detta efter ett antal tillsägelser?"

Nej, det är inte säkert att de tänker på det nästa gång de går ifrån sitt rum. Om min unge skulle tänka på alla saker jag har berättat för henne tusen gånger-då skulle jag bli orolig...

Hon är 11 år och jag säger dagligenn att vi släcker lampor, vi hänger upp handdukar, vi torkar bordet och diskbänken, vi sköljer av tallrikarna...OCH MAN MÅSTE RINGA OCH FRÅGA OM MAN FÅR BAKA....

"förlåt, ,mamma ´jag glömde"

Har jag sagt att disktrasan är min bästa vän?

jag förstor vad du menar, min man har en son på snart 10år och de märks oxå att han får mycket serverat när han är hos sin mamma. Hos oss funkar inte de för - här finns de småsyskon. Men man tycker ändå att ett barn som är så stort bör fatta - fast de har väl för mycket i huvudet, så när de svarar att "jag ska passa min syster ex" fast i själv verket tycker de är roligare att glo på tv....

mvh Åsa

Jag förstår precis vad du menar, har en bonusson på 10år och där händer det inte mycket. Han glömmer hela tiden eller säger: jag trodde du menade..... det är frustrerande men vad gör man?! Tyvärr så är han väldigt svår att prata med oxå för allt han säger är: va, men jag trodde du menade eller okey. Ibland undrar jag om det är nått fel på honom, en enkel instruktion som innebär 3saker klarar han inte av även om jag talar lungt och tydligt. Saker som jag tycker är självklart tex att man vänder inte upp och ner på lillebror som sitter i sin babygunga anser jag att man som 10åring borde begripa eller att man inte "ger igen" på lillebror , jag har svårt att acceptera att det inte är självskrivet vilket innebär att när jag säger att du kan inte göra så för att... gör att det är mer arbete när 10åringen är hos oss men det är vell inviduellt hur man behandlar det barn som är yngst för det vill man kanske ha som bebis ett tag till.

Det där beteendet tror jag förstärks väldigt mycket om man inte lär barnen att tänka själva OCH att det blir konsekvenser om man hela tiden "glömmer".
Jag har samma erfarenhet av samma ålder, så länge man hela tiden blir tillsagd vad som skall göras, får gympapåsen packad, får allting fixat o.s.v. så släpper de allt eget ansvar. Hos oss så försvann en hel del av "glömskan" när 10-åringen fick börja ta eget ansvar för saker och ting. Om man "glömmer" att man skall gå och lägga sig fast någon sagt till 3 gånger på 10 minuter så får man lägga sig lika många minuter tidigare dagen efter.
Om man "glömmer" att komma hem i tid efter att ha varit hos en kompis får man kanske gå hem direkt dagen efter.
Och som sagt, "glömskan" är inte helt borta men väldigt mycket bättre.

Dessutom är det inte en dum idé att bolla tillbaka saker på barnen heller. Hur blir det nu när du gör sådär? Hur skulle du göra för att det här skall bli fixat? Ibland så frågar ju barnen för att de inte är vana att tänka själva, och ofta vet de svaren själva. Dock har jag märkt att många föräldrar är så oerhört "hjälpsamma" mot sina barn så de nästan stänger av sin egen hjärna och låter föräldrarna sköta tänkandet. Så att vara mindre hjälpsam och bolla över ansvaret till barnen när det frågar om saker eller tycker att de skall få hjälp är också ett tips! Inom rimliga gränser självklart är det väl lika bra jag tillägger så ingen hoppar på mig

Konsekvenser gillar jag lite. Saken är den att bonus inte förstår skillnaden mellan sig själv och sin bror som bara är 3 1/2år. Ibland känns det som vi måste behandla båda barnen som om de är lika gamla, och det skiljer ju en hel del år mellan dem.
Jag kan tycka vi är ganska hårda mot vår 3åring men det tycker inte bonus. Han tycker att lillebror slipper alltid undan och vi klagar alltid på bonus.

Bonus mamma köper bara märkeskläder till honom och nu fattades hon några kläder så jag gick in i hans rum för att se om vi hade dem här. Vist hade vi det och dessutom så hittade jag massa smutsiga kalsingar och strumpor längst ner i garderoben. Vi tjatar alltid på honom att lägga smutstvätt i tvättkorgen och ändå så hamnar så mkt tillbaka i garderoben. Snart har han ju inget rent kvar och jag vill inte köpa nytt varje gång han fattas saker (vilket vi gjort ett par gånger för jag respekterar att det är hans rum och brukar inte rota i hans saker).

Vår 18-åring kan mycket väl sticka till jobbet och lämna fil och smör m m framme fastän att h*n åker sist hemifrån, och alla lamporna kan vara på (och så undrar h*n varför h*n inte behandlas som en vuxen). Betalar inte för sig hemma ännu (har gått ut gymnasiet) så jag har god lust att ta betalt för varje förstörd fil osv. Så jag blir inte chockad av att en 9-åring gör det. Det behöver inte ha med bonusbarn att göra heller. Jag var 8 då min bror föddes (våra föräldrar är gifta än idag) och jag uppträdde ungefär som ts bonus...i flera år...jättesvartsjuk!
Vi har yngre tonårsbarn också och de glömmer så gott som aldrig saker som 18-åringen gör. H*n är helt enkelt otroligt disträ. Så det är inte bara uppfostran heller, för vi har försökt lära alla samma saker.