Ni vars man jobbar borta på veckorna !

Vi har det så, min man har jobbat borta i ca 4 mån. och visst är det lite tufft emellanåt...men det är jäkligt gött när lönen kommer. :)

Jag jobbar halvtid nu och är hemma mycket. visst kan man känna sej lite ensam på kvällarna när barnen lagt sej, men då får man väl ringa nån o prata lite....

på det stora hela tycker jag att det funkar riktigt bra.

Jo han är hemma från torsdag em och åker natt mot måndag. faktum är att han har fått mer tid med barnen sen han började så här....lite mindre tid med mej......:( jag har med mej tjejerna om jag ska nån stans oftast, annars har jag tillgång till barnvakt men ytnyttjar det sällan faktiskt.

Ok. Hur lång semester har han ? Han kanske jobbar in tid så ni har mer sammanhängande tid istället där bara ni två får umgås emellanåt ?

En fråga som vänder sig till alla ni kvinnor med män som jobbar hemifrån.
Hur har ni valt med att skaffa barn ?
Hur många år är det mellan era barn ?
Vi funderar på att skaffa barn ganska tätt, men jag vet inte riktigt hur slitsamt det skulle bli att vara hemma själv med två blöjbarn och två katter, utan direkt någon möjlighet till avlastning med barnvakt.

Hej!

Min sambo är egen företagare och jobbar typ dyngnet runt, jag vet i stort sätt aldrig när han kommer hem. Vi har 2 barn tätt, 17 månader emellan. Visst har det var väldigt jobbigt men samtidigt så var det ett gemensat beslut att ha det så och jag visste att jag skulle få sköta barnbiten. Det fungerar för oss, kanske inte för alla. Men vikten ligger i att kunna prata med varandra. Även om min sambo är i Norge så vet jag att det är bara och ringa om jag behöver stöd eller bara ventilera. Det ända rådet jag kan ge är att prata ignom så mycket som möjligt och dra upp skräcksenarier, ni fixar det säkert men det är ingen dans på rosor.

Lycka till!

En nackdel för oss, sambon jobbar borta mån-fre, är att han lätt hamnar utanför på något sätt. Jag och barnet skapar egna rutiner och svetsas samman under veckorna och sedan kommer han hem och ska "infogas" i detta under två korta dagar. Jag får lätt känslan av att vara endsamstående och att han kommer och "hälsar på".

Sen är det jobbigt att inte kunna prata om saker och ting på kvällen som man ofta annars kan, nu måste allt vänta tills vi kan talas vid per telefon.
Dessutom så får alla familjesaker vänta till helgerna när han är hemma, och då ska man klämma in allt på två dagar. Inte är det speciellt kul eller aktuellt att hitta på något eget, bara vi två heller eftersom det känns fel att ta den dyrbara tiden från barnet som ofta pratar om hur han saknar sin pappa...

Ungefär så är min erfarenhet av att ha mannen borta under veckorna, inget som, åtminstonde ,jag trivs med.

Tack för era svar. Vi funderar på att skaffa barn tätt här med, men jag vet inte om jag skulle fixa att vara själv hela veckodagarna med två blöjbarn och två katter. Skulle få noll tid för mig själv. Kommer ihåg hur det var när dottern var riktigt liten och inte ville lämna famnen en sekund. Man fick kisa fort varje gång man var på toaletten kändes det som vissa perioder när lillan skrek så fort on kom ur famnen, och duscha fick jag vänta med tills mannen kom hem...
nä, pengar är väl inte allt. Vi klarar oss hyfsat nu, men det är klart drömmen om hus, sommarstuga och allt det där finns ju givetvis också.
Vår plan är väl att skaffa barnen först, sedan att min man kanske tar tjänstledigt från sitt jobb och går en KY-utbildning inom ett område där det finns gott om jobb oh bra betalt, och inget jobba hemifrån heller. Det finns såna jobb också, men som sagt, då måste han gå en utbildning två år först.

Huuhuu, det låter som att jag skrivit inlägget! Egen företagare, jobbar i Norge, 15 månader mellan barnen...

Jag tycker att det har varit riktigt jobbigt och jag kan inte koppla av när han är hemma för det känns som att han snart måste åka ändå. Men vi har ju så små barn och under graviditeten var det inte roligt eftersom jag inte mådde så bra. Under en period skulle jag kunna tänka mid men inte jämt. En STOR fördel som jag ibland glämmer är att han faktiskt ärhemma mer än de flesta, ävenom han mste jobba en hel del då också så kan man planera tiden som man vill. Det är nog väldigt individuellt hur man är som personer och hur ni planerar er tid tillsammans om ni kommer att trivas med det.

Lycka till!

Jag har haft två sprukna långa förhållanden pga av jobb någon annan stans dels så verkar det bli någon frihetskänsla på dom så när dom ommer hem får dom panik över att känna sig "inlåsta" för dom har ju vant sig vid att vara själva sen nummer två blir dom "pengakåta" och kan göra vad som helst för att få mer pengar för det dom får nu räcker absolut inte ...

ja det var ett par skräck historier som jag varit med om så tänk över det odentligt även den bästa kan ändra sig glöm inte det

lycka till....

Min sambo har börjat att igen efter 6 år jobba borta, våra så har hunit bli 5, 3, 2 år. Han är borta 12 och hemma 9.

Fördelar är väl lönen är tusan så mycket bättre, han är långledig och våra barn får perioder med långledigt, han är gladare att äntligen få syssla med det som han brinner för.

Nackdelar är att man blir ensam med det mesta ansvaret, svårt att ta sig hemmifrån själv då han är borta.

Men jag tycker om att vara själv ibland, har levt ensam ganska många år innan v blev sambos. Jag tror att det är en vane sak och jag tror att har man bara bra rutiner innarbetade så fungerar det.
Nu har jag även större barn, vuxna så jag blir inte så ensam och om jag har tur kan jag nån gång komma mig iväg, men man kommer ju inte första hand utan det gör deras liv och planer.
Men för mig känns det okej...

Min man jobbar 30 mil bort måndag-torsdag kväll (han försöker vara hemma på fredagarna, men det är långt ifrån varje vecka det går). Han började jobba så när vår lilltjej var 2 månader, och jag var rätt rädd för hur det skulle funka. Men det var hans drömjobb, och det ger så fina meriter att jag kände att fördelarna för honom var större än min rädsla för hur det skulle bli.

Det är nu 1,5 år sen, och jag kan konstatera att det har gått bra. Vi har haft tur med en snäll tjej som sover på nätterna, sällan är sjuk och nästan alltid är glad. Hon och jag har roat oss bäst vi kan i veckorna, och nu i augusti börjar hon på dagis.

Jag har tyvärr inte min familj i närheten. De bor 80 mil härifrån. Med dem nära hade det nog gått ännu lättare, för det ÄR trist när alla andra lediga mammor ska hem och laga mat åt hela familjen och få avlastning när pappa kommer hem, medan en annan har 3 tuffa, ensamma timmar kvar till läggdags... Men å andra sidan var min bästa vän ledig med barn samtidigt, så vi hade sällskap i stort sett varje dag ändå.

Nackdelarna har väl varit att det är ensamt ibland (men samtidigt har jag vant mig vid det och kan ibland bli irriterad när han är hemma och rubbar mina vanor ) och att man på helgen ska försöka klämma in så mycket familjetid som det bara går. Man drar sig för att ge sig av på egna aktiviteter eftersom det känns så viktigt att få tillbringa tiden tillsammans.

Fördelarna har varit att vi inte har grälat särskilt mycket under det här första, annars rätt tuffa spädbarnsåret. Jag har fått sätta upp riktlinjerna för hur det ska funka här hemma, och han har rättat sig efter det. Och nu, några månader före sommaren, var han pappaledig några dagar i veckan och knöt tighta band med dottern, vilket han tyckte var jättemysigt.

Men när det är dags för barn nummer två, så vet han om att det är dags att börja se sig om efter ett nytt jobb, för då vill jag att han kommer hem. Då har han fått sin chans att göra det han verkligen ville, och jag anser att då är det min tur att få avlastning med barnen så att jag hinner ta upp min karriär igen.

Ja visst får du det, han är ställningsbyggare, låter kanske en aning tråkigt, men med dessa höjder som får en annan att svimma, kittlar honom och att han får jobba så mycket fysiskt. Även att man måste tänka ut lösningar för hur man skall bygga drar honom.
Jag har faktist slutat fråga honom vad gör du när jag ringer honom för om han håller på att bygga får jag en detaljerad förklaring, hehe

När han jobbat hemma när barnen kom så har han hållit på med ventilation, rensningar och han är överlycklig att han slipper det nu.

Min man jobbar borta hela veckorna utom på helger. Han ligger borta alltså och kommer inte hem. Vi har ett barn tillsammans och 5 barn totalt varannan vecka. Jag tycker det funkar bra, det är alltid lite gruvsamt när han börjar sin säsong, men efter en vecka har jag funnit mig bra. Som många säger så är den ekonomiska biten ett stort plus och jag jobbar själv 100%. Visst är det ett pusslande och fixande men det går, då är jag varken lättstressad eller otålig vilket är ganska viktigt. Dem veckorna när jag har alla 5 barnen så gäller rutiner och regler och jag har märkt vikten av läggtider och att alla hjälps åt. På kvällarna har jag min tid, då kommer vänner förbi, jag hinner med det jag ska. Det handlar mycket om att tänka lite annorlunda med så många barn och släppa saker dagtid och inse att man bara inte hinner allt. jag försöker tänka på att saker faktiskt inte är livsviktiga. För oss funkar det, men jag kan enbart tänka mig detta liv säsongsvis, alltså 6 mån per år...inget mer.