ADHD, Asperger, bipolär och ärftlighet? Era erfarenheter?

Puffar på lite vill oxå veta lite då min ex make har fått diagnosen asperges nyligen o vi har två barn ihop...

Jag har stor erfarenhet av detta för jag har ett snart vuxet barn med mycket grav asperger. Det är klart ärftligt. Men förr fick folk inte en sådan diagnos utan man ansägs vara mer eller mindre udda bara. Jag visste inte att ett sådant funktionshinder fanns. Men när jag vet nu så känner jag igen det i min släkt och på pappans sida också, fast inte alls så gravt som vårt barn har det. H*n kommer aldrig att kunna leva som vi andra.
Det har förändrat allt, hela livet har varit en kamp för resurser och överlevnad. Det är fortfarande så. Man kan inte umgås med andra på vanligt sätt, för de står inte ut, man förlorar sina vänner också. Så har vi det. 3/4 av alla föräldrar med så här grava fall i barnaskaran blir långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade för de pajar ihop. Så jobbigt är det.
Man älskar alltid sitt barn, det är inte det. Men jag skulle avstå biologiskt barn om risken för detta helvetes funktionshinder var stor. Det är ju så otroligt jobbigt för barnet också utan kamrater och allt.
Slog upp bipolär och såg att det var manodepressiv eller så, det har jag ingen erfarenhet av. Vanlig grav AS räcker och blir över.
Det är min erfarenhet tyvärr.

Min dotter som är 7 år har Aspergers syndrom.........vi fick reda på detta i början av februari i år........hon är hyperaktiv.

vi har stora problem med henne eftersom hon inta lyssnar......hon är uppkäftig och allmänt otrevlig....hon slåss, nyps och sparkas när hon inte förstår vad som händer.

jag ä ganska ny på detta men jag vet att det är ärftligt.

Jag försöker tänka som så att jag egentligen har ett "guldläge" att kunna hantera ev NPF-barn eftersom jag nu är relativt påläst om saker och ting.
Men trots att jag har syskon med asperger och bipolaritet så har jag inga erfarenheter att direkt jämföra med. Alla har fått dessa diagnoser i vuxen ålder samt att jag inte är uppvuxen tillsammans med dem som barn (de är ganska mycket äldre än mig).
Jag vet bara hur deras uppväxt varit (alla missförstånd och orättvisa behandlingar från omgivningen..skola mm) genom diverse historier. Jag har förstås mig själv att jämföra med när det gäller vissa drag, men skulle det bli ett barn med starka tendenser till Asperger eller tex DAMP så vet jag inte...jag har ju alltid varit hypoaktiv (motsatsen till hyperaktiv).

Detta tillsammans med att jag själv har mitt extrema behov av egen tid, varje dag!
för att överhuvudtaget kunna slappna av lite efter dagens ståhej + min stresskänslighet gör att jag inte vet om jag komemr att orka. Är även extremt ljudkänslig, hur ska det gå med barn som springer omkring och bankar och väsnas "hela dagarna"?
Är rädd att jag kommer bli fullständigt slutkörd pga mina egna problem och att det i sin tur ska påverka mitt förhållande och hela familjens lycka.

Alla säger att när man väl fått ett barn så orkar man, någonstans hittar man styrkan att fortsätta. Men jag har ändå den där lilla skräckkänslan.
Har även en rädsla för att min sambo inte ska orka. H*n vet ju precis hur det står till i min familj, och även väl medveten om mina problem. H*n har alltid varit väldigt hänsynsfull och låter mig vara den jag är. När vi talat om att försöka bli gravida har h*n inte sagt ett ord om det här som jag funderar på även fast h*n vet att det är ärftligt. Det känns otroligt bra, men rädslan finns där ändå.

Du "anonym" med ex make som precis fått diagnosen Asperger, hur gamla är era barn?
Nu när du vet att din ex make har detta, kan du se likheter i något av era barn?

Jag funderar mycket på ärftlighets-"procenten". Har inte hittat någon information om hur stor risken är att ens egna barn får ngn NPF.

jag har drag av adhd (rastlösheten varvar med ibland hyperaktiv i mina maniska perioder) samt även asperger. Manodepression men med rätt få manier, bara få ggr per år. Samt panikångestsyndrom. Jag har nog allt. Och ingen i min släkt har autism eller depressionssjukdommar. haha så hur jag fått det vettefan.
Jag vill bara säga att jag tycker inte det är fult att vara annorlunda. Visar sig mitt barn ärva några galenskaper av mig är jag inte orolig. Då kanske jag lätt kan relatera iom att jag själv är så himla... ja komplicerad och svårdiagnostiserad! Och om man själv är medveten om sina galenskaper så kan man ju tidigare se dom i sina barn!

Wellah, härligt att höra :)

Självklart tycker inte heller jag att det är fult att vara annorlunda, dumt att spika mig själv i foten så att säga :).
Men jag kan inte sticka under stol med att omgivningens/samhällets ofta oförstående inställning och ibland rena grymmet (ja..jag menar vad jag skriver....) gentemot de som är annorlunda/dem som de ej förstår skrämmer mig med tanke på framtida barn. Själv har jag haft sån tur att ha en familj som är lika koko *ler* som mig samt vänner och älsklingar som tycker att jag är lattjo för att jag är den jag är. Kanske oroar jag mig i onödan...

Så sant så sant det där med att om man själv är medveten om sina galenskaper så kanske märker man dem tidigare hos sina barn, om mina barn börjar blänga elakt på folk som råkas titta på dem så vet jag ju vad det handlar om, eller om de får gåshud över hela kroppen när ngn okänd råkats nudda vid dem. Som man känner sig själv känner man andra påstås det ju :D

Hej TS! Jag har neuropsykiatriska funktionshinder i släkten. Skulle aldrig avstå från att skaffa barn för det. Men det är nog bra att inte skaffa mer än ett barn, alternativt vänta ett gäng år innan man ger sig i kast med barn 2. Är det något jag tror man har svårt att fixa med t.ex. aspergers/adhd så är det flera-småbarnskarusellen, vare sig det är föräldrarna eller barnen som har det. Ett barn går bra om man, som du verkar vara, är klok, sansad och medveten om sina begränsningar och behov.

Hej!
Får man gå in med en liten fråga?

I så fall..

Jag vet vad AD/HD är och trodde jag visste vad Asbergers är, men är inte så säker längre...

Tack

Asperger kan ta sig väldigt olika uttryck hos olika individer till exempel beroende på kön. Det är en mild form av autism. Man kan bli hyperaktiv och bråkig eller drömmande och inåtvänd. Man kan vara extremt obstinat och egensinnig eller väldigt lättstyrd, eller både och (man kanske vägrar samarbeta med sin lärare men låter destruktiva vänner bestämma allt åt en). Man har bitvis svårt att läsa av andra människor och har problem med att strukturera tillvaron.

Det är en väldig skillnad på att ha lite drag av asberger och att vara alldeles helt funktionshindrad av Asberger.
Det senare finns i min familj och det är mer än någon klarar av. Den drabbade kan inte bo hemma och familjen har i princip gått under av allt som hänt och det är pga av hur funktionshindret tagit sig uttryck.
Livet blev inte som vi trodde för någon i familjen kan man lungt säga. Man får försöka klara vaje dag och vet inte alls vad som händer nästa. Helt hemskt.

Hej Ts.
kan som pedagog (spec peda mot förskola) säga en del om barn med olika diagnoser, rent allmänt om de får sin diagnos tidigt så är det bra ur den aspekten att barnet kan få hjälp med eventuella svårigheter tidigare.
Dock vill jag påsåt att en allt förtidig diagnos även kan själpa barnet i dess egna utevckling genom att det kan känna sig stämplat och utpekat.
Nu i dagens skola (de flesta iaf) så får dessa barn ett bra stöd, men det finns dessvärre även de som verkligen får bråka för att få sin rätt fram.
Oftast får föräldrar till barn med diagnoser kämpa mera, men de är lyckliga ändå och ångrar sig inte i sitt val i att göra ett mirakel.

Här borde du TS (och andra intresserade) kunna hitta information och folk med egna erfarenheter av NPF att prata med: www.attention-riks.se/

Har två barn 11 och 10 varav 11-åringen har diagnos ADHD men förmodligen ändras den till nåt mer eftersom han är aningen extrem i vissa lägen och 10-åringen väntar på utredning...

kan ju lugnt påstå att det emellanåt är rent kaos här och vissa dagar önskar man bara att det ska bli kväll så man får vila ut innan nästa pass börjar men det går att fixa fler än ett barn med npf även om det kräver ganska mycket av en som förälder och av hela familjen.

Men vi har inte haft problem med att anpassa oss till deras handikapp även om det ibland känts ledsamt att avstå från saker vi velat gjort utan största problemet som jag ser det ligger i omgivningens sätt att se på saken...det ständiga dåliga samvetet...och sorgen över att se sitt barn lida medvetet och omedvetet för att det inte är som andra...

Jag kan bara ärligt säga att även om jag hade vetat att mina barn skulle födas med npf så skulle jag inte tvekat att skaffa dem för de är världens finaste ungar (och världens ligister emellanåt) med stora personligheter och massa intelligens som det är min uppgift att se till att den kommer till användning på ett vettigt och bra sätt så de får en ljus framtid...

Kram till alla er i samma sits

Tack så jättemycket för alla svar, skönt att få feedback på sina funderingar.

Idag har jag pratat med mitt syskon som har endast asperger och har barn, hur h*n upplevde småbarnsåren och även senare åren. Inser att det är onödigt att oroa sig, det som sker det sker.
Skulle jag hamna i den sitsen att jag får barn med NPF så får jag ta itu med den saken då, självklart kommer jag att älska det/dem ändå, något annat har jag aldrig trot. Men det är just det där att eventuellt råka ut för att inse att ens barn far illa känslomässigt eller från oförstående omgivning, det skär i hjärtat redan nu sådär i förväg när jag tänker på det. Samtidigt som det har känts lite förbjudet att tänka så, alltså att oroa sig
för att det kan ske. Det handlar ju inte om att jag skulle tycka det var fruktansvärt och hemskt på ngt vis, det är ju bara det att jag vet av egen erfarenhet hur illa man kan fara som barn som fungerar lite annorlunda.
En del av rädslan är att barnet ska bli som jag var, tystlåten extremblygt och inbunden. Jag har kunnat maskera mina problem ända till vuxen ålder...tänk om det blir likadant för mitt barn? Att problemen finns där men att det maskeras genom bra uppförande.

Men med era svar har jag lugnat ner min oro. Nu känns det mer spännande än skrämmande att skaffa barn.

"Linda och fredrik":

Det som känns lite trösterik är just att jag tror att dessa barn har bättre förutsättningar idag. Det är mer allmänt känt att dessa diagnoser finns och folk börjar lära sig lite mer allmänt om vad det innebär. "på min och mina syskons tid" blundade man helst för det. Jag har funderat en del på det där med att tala om för barnet om det skulle ha diagnos, den ståndpunkten jag har idag är nog att vänta in i det sista att berätta det för barnet. Vet man att barnet har NPF så kanske man kan (naturligtvis är det olika i olika fall) hjälpa barnet med fungerande modeller att hantera saker ändå, utan att nödvändigtvis "stämpla det", men jag vet inte kan ju inte veta vad som verkar bäst förräns man väl står i den situationen.

"Ladymarmalade":
Ler här framför datorn när jag läser det du skriver, det om stora personligheter , massa intelligens och ligister emellanåt. Haha..du skulle bara höra alla historier om mina syskon, det är ett under att de har alla armar och ben kvar idag :) .
Det de inte hittade på som barn/ungdomar finns nog inte, jo föresten...tror inte att de skulle haft ro att lära sig knyppla eller så. Men att busa ordentligt det kunde de :)

om du är intresserad av att prata vidare med andra i samma sits så har jag en liten grupp enbart för oss på msn grupper(vet inte om jag får göra reklam men det gör jag heller inte)
om du skriver i min gb så kan du få adressen..

vi är bara några få som alla sitter i samma sits..antingen har vi npf själva eller så har våra barn det eller bådadera

är ju kul att dela både positivt och jobbigt

Nej någon direkt lik het har jag inte märkt men barnen är bara 5 o 3 år än så länge... Sen blir man väl extra noga o tror att allt beror på de men de är nog mest inbillning min äldsta är ganska lik sin fa ändå i beteende innan jag fick reda på de..