Kan man vänja sig vid tanken på att leva ensam resten av livet?

Jag ar ocksa helt skadad. Som tur ar har jag aldrig valt relationer dar jag behandlats daligt utan jag har haft bra killar men just det dar om att inte kunna alska tillbaka, att inte kunna visa karlek och omtanke, att inte hitta hem kanner jag sa val igen mig i. Nu star min man sen 10 ar i valet och kvalet tydligen om han vill fortsatta vara gift med mig, bla for att jag ar sa kall mot honom. Och det jag ar mest radd att forlora ar inte honom utan att bli ensam och fa borja om igen efter 30. Jag ar sa skadad att jag inte ens har vagat skaffa barn. Jag har ocksa tankt tanken att leva ensam om vi skiljer oss och strunta i allt vad man och vanner heter. Man blir ju bara besviken i slutandan anda.

TS

Tror inte ditt problem är "hur leva utan kärlek". Ditt problem är att KÄNNA skillnaden på olika sorts kärlek, att ta itu med ditt förflutna och att se på din nuvarande relation utifrån en annan perspektiv. Din sambo/man kan inte stå för allt du har gått igenom hela ditt liv, det är orättvist mot honom. Kanske allt är som det ska mellan er men du förväntar dig alltid mer? För flickan inom dig i så många år skriker efter att få kärleken hon saknade DÅ!

Jag tror att vi människor gärna förväntar oss mer än det vi kan få, och blir besvikna när vi aldrig når dit.

Innan du bestämmer dig för något (att leva utan kärlek från en man) så tror jag att det är bäst omt du söker hjälp att ta itu med ditt förflutna. Så att du kan släppa det helt och hållet utan att låta det påverka din framtid?

DÅ kan du tydligare se om det du tänker på är rätt, eller om du istället borde njuta av hur ditt liv ser ut nu...

Lycka till!

Känner igen mej i det du skriver. För mej var det så att när jag äntligen lärde mej leva ensam å accepterade att jag kanske förblir ensam, först då blev jag redo för att ha en relation. Verkar som om du kräver lite väl mycket av din partner. Liksom att du är skadad och sen ska någon göra dej lycklig, fylla tomrummet. Kanske därför du söker dej till dåliga typer. Knappast kommer du alltid att leva ensam, men kanske ett tag. Det är inte så illa. Man lär sej mycket å sen man vet vem man själv är har man en ärligare grund för framtida relationer.

Ska du leva genom ditt barn resten av livet? Bara undrar. Annars är mitt tips att leta efter en äldre trevlig man.

Det finns många som väljer männ som behandlar dom illa. Jag träffade en sån tjej som hade otrolig självinsikt på den fronten. Hon var bara 22. Jag erbjöd henne migsjälv. Jag är söt & trevlig. Men mig ville hon inte ha eftersom jag inte skulle behandla henne illa. Vrickat va? Konstigt nog kunde hon inte ändra sig.

Men nu var det ett tag sedan, Själv håller jag mig till yngre & trevliga tjejer.

Tror oxå du måste läka själv å vara en frisk själ innan du kan ge å ta emot kärlek, kör på terapi.

Man måste ju inte bestämma sig för all framtid, men man kan utgå ifrån att det ska vara så under en lång tid framåt och lära sig trivas med det. Kanske även föredra det. Livet blir väldigt mycket enklare när man får utgå ifrån sig själv, slippa leva med kärleksbekymmer, konflikter, en man som inte delar ens intressen osv. Jag håller med om at det är svårt att träffa någon man passar ihop med, och jag tycker alltihop känns lite ointressant när man vet hur ohållbar en relation kan vara. Sen kan man ju inte utesluta att man NÅN gång träffar en människa där allt bara känns bra med.