Betalar socialen eget boende för 17-åring?

Man får helt enkelt fråga, ibland krävs det att ha sönderslaget ansikte för att de över huvud taget ska lyfta på ögonbrynen och ibland så kan man få hjälp direkt för minsta lilla. Socialen kan ge en lägenhet till en och de betalar hyran om man inte kan göra det själv. Det är riktigt komplicerat men sök hjälp på socialkontoret och fråga dem.

kanske dumt o fråga, men finns det inen plats för henne i ditt hem?
Då kan hon få stöd av dig samtidigt..

Du kan fråga anonymt, du kan fråga hur reglerna gäller att en 17åring som är oönskad hemma kan få hjälp på bästa sätt.

Ja, det kan de göra men fallet måste vara rätt så extremt.
Min bror blev misshandlad hemma och fick lägenhet genom soc när han var 17. De har sk "satellitlägenheter" som är avsedda för sådana ändamål, tex om man är hotad och måste fly en ohållbar situation i hemmet.

Jag måde dåligt av hur min hem situation såg ut när jag var 16,5 år soc hjälpte mig då så att jag kunde boe på ett elevhem på gymnasiet orten.

Bode egtligen inte så långt bort så jag skulle inte fått någon plats där i fall de inte var soc som hjälpt mig.

Sen när jag var 17.8år så fick min första lgh kontrakat utan min aföräldras underskrift även de med soc hjälp dock en kompis föräldra som även de hjälpte mig att få lgh.
Men bara för att en fåt kan maninte generelt säga att all afår.

Eller någon får nej kanmaninte heler säga att inge får.

Så de bästa är kontakt soc för höra sig för i jut de aktuella fallet.

Tack för era svar!

Jag ska ta och riga socialen anonymt och ta upp hennes situation och se vad dom säger om det. Så får jag börja i den änden.

Anonym (Släkting) skrev 2008-07-30 09:54:00 följande:

Hej, är också 17 år och har varit i samma situation i princip...
Min mamma gjorde en ryggoperation när jag var åtta som misslyckades (fast som läkarna vägrar erkänna). Hon kunde inte jobba eftersom hon p.g.a den misslyckade operationen blev förlamad och sen hamnade i rullstol. Flyttades mellan flera olika sjukhus för att ingen visste vad som blivit fel...

Fick "hjälp" av soc i flera år, men deras hjälp var ju inte direkt någon hjälp med tanke på hur dom jobbar.
Deras hjälp kunde vara 200 kr cirka att leva på en månad även fast mamma också hade två barn att försörja...
Som sagt vi levde på ingenting, jag orkade inte ens gå till skolan och fick då sämre betyg och höll på att sabba allt.
Blev sjuk och fick näringsbrist och mycket annat men ingen reaktion från soc.
Kan förstå hur din släkting ändå mår, hon tror säkert att hon gjort något dumt och att det kanske är hennes fel(om mamman kanske mår så pass dåligt att hon kan ha sagt något liknande) men så är det verkligen INTE och det måste du tala om för henne. Hon har inte gjort något fel för att förtjäna allt det där, jag själv tänkte alltid så i flera år!

Tyvärr så fick vi ingen hjälp av soc och kronofogden var på oss hela tiden. Det slutade med att vi blev vräkta precis när jag började gymnasiet (vilket är olagligt eftersom dom inte får vräka barnfamiljer egentligen).
Det har nu förstört så att jag inte heller kunnat klara av gymnasiet och slutat med att jag nu tagit studieuppehåll i ett år för att kunna klara av saker och ting.

Dom här tio åren som vi levt så här har varit ett helvete och jag hoppas att flera barn/ungdomar inte ska behöva växa upp på det sättet. Soc gjorde ingenting när vi blev vräkta utan skickade mig till min pappa som redan kastat ut mig en gång tidigare. Hade inte gjort något fel för att förtjäna det, var en styvmamma som bestämde att jag helt enkelt skulle ut från deras hus...
Soc avslutade utredningen och har struntat i våran familj som blev splittrad förra året, kastade våra möbler och alla minnen man har kvar från ens början på livet.
Har suttit i länsrätten eftersom vi överklagade i vår, ledde inte till någonting...

Jag vet att soc ska kunna fixa lägenheter till ungdomar som skulle behöva det! Gäller bara att kämpa på och aldrig ge upp!

Tack vare min mamma som gjorde allt för mig och gav den sista maten som fanns kvar varje dag för att jag skulle kunna försöka leva som "vanligt" så mår jag bra idag.
Även fast man kommer ihåg alla minnen från dagar man hade det så hemskt, sånt man bara ser på film. Vi klarade oss igenom den svåra tiden jag och min mamma och satsar på att försöka börja om från början nu! Förväntar mig iaf ingen hjälp från soc i fortsättningen, dom har ignorerat mig sen jag var åtta även fast jag bett om hjälp med alla möjliga saker.

Hoppas det löser sig för er och att hon kan få hjälp med lägenhet o.s.v!

Eget boende för minderårig brukar normalt sätt inte stödjas om det inte handlar om extremfall.. Det är värt att fråga om möjligheterna. Dock tror jag att ett stödboende är bästa alternativet. Hon får egen lägenhet - fast också någon som kan komma till henne 1-2 ggr i veckan och se till ekonomin, räkningar, att hon handlat ordentligt osv. Du säger själv att tjejen mår dåligt. Kanske behöver hon stöttning i de praktiska sakerna under en tid för att orka.

Honska kontakta skolkuratorn om hon inte redan har gjort det.

EN kompis till mig fick eget boende till sin 16-åriga dotter pga de helt enkelt inte kom överrens de bråkade och slogs ren fysiskt, dottern hade ingen respekt för mammans regler och mamman som hade en depression blev bara sämre och sämre och även dottern kände att situationen blev ohållbar så hon gick till kuratorn och mamman till soc..

Kuratorn uppmanade dem att tillsammans gå till soc och lägga fram ärendet.
Men här är det ju lite annorlunda, men mår tjejen så dåligt så ska hon prata med skolkuratorn om eget boende.De brukar kunna hjälpa till en hel del.
Det finns massa extra bidrag från CSN som man kan söka även om man är under 20, jag flyttade när jag var 17 och det började ploppa upp sånna bidrag då och nu vet jag att de är fler och högre.
Sen är det sällan som kommuner har särskilda lägenheter till sånna här tillfällen, man får helt enkelt söka en lägenhet genom samma kanaler som "alla andra" och soc ställer sig som antingen innehavare av lägenheten eller som borgenär men det är väldigt olika från kommun till kommun.

ungmamma16 - vad hemskt du har haft det! Beklagar verkligen, skandal att det får gå till på det där viset!

Jag har pratat med socialen och de ville ha kontakt med henne personligen för att gå igenom hennes situation. Det fanns hjälp men allt beror från fall till fall. Ska ta och prata med henne och försöka hjälpa henne att ringa till den här damen om hon vill att det ska gå vidare såhär.

Hon är bara så rädd för sin mamma så hon vill minimera alla tänkbara sätt på vilket hennes mamma kommer behöva utredas eller liknande, för då kommer hennes mamma ställa till hus i helvete. Jag skulle kunna tro att den här mamman har en riktig kraftig depression och jag har sagt åt mamman att hon borde få gå och prata med nån, men hon blankt vägrar, hon tar ut sitt dåliga mående över den här tjejen istället.

Sasssyy - Hon går redan på bup regelbundet. Kanske kan man säga till henne att hon kan prata med dom om hur akut jobbigt hon har det nu så kanske dom kan lägga till en hjälpande hand i detta så kan det gå lite snabbare.

ABSOLUT.. Bup kan ju tala om läget att den här tjejen nog skulle må bättre av att komma bort.. ett annat alternativ finns ju eftersom hon är precis i gränsen mellan "barn och vuxen" att hon får bo i ett jourhem eller hos en fosterfamilj fram tills hon iaf fyller 18. Det kan ju vara hos en kompis tex som går i hennes klass eller nån annan som hon har förtroende för som bor i samma stad.
Sen när hon fyller 18 är det alltid lättare för soc att träda in utan att behöva tänja på regler och sånt..

Ja, det kan de göra om behovet kan styrkas och det är den bästa lösningen. Ring till socialtjänsten i flickans hemkommun och gör en anmälan att hon far illa i sitt hem! Sedan måste hon förstås vara med på det själv också. En 17-åring får själv välja sitt boende... Mängder av tonåringar ber soc om hjälp att flytta ifrån ohållbara hemförhållanden...

Jag hade det väldigt struligt i tonåren hemma, jag slutade skolan när jag va 14-15 pga min situation hemma. Jag och min mamma slogs med varandra och gav varandra blåtiror... Soc va såklart inblandade och de kom hem till oss 2 ggr i veckan för möte.
Jag bad om att få en egen lägenhet för att klara min situation. (va då ca 16, så det hade pågått en längre tid).
Men de kunde inte hjälpa till med lägenhet sa de, de skulle sätta mig i en fosterfamilj, och då kan man ju hamna nästan vart som hellst.. Men jag hade turen att få flytta hem till en kompis familj och allting ordnade upp sig för mig då tack o lov!
Nu 5 år senare har jag och min mamma en otroligt bra relation trots vårat bräckliga förflutna!
Jag hoppas det ordnar sig för din släkting, men räkna inte med nån hjälp från soc.