Jag = ett andrahandsval?
Jag kan inte komma från denna känsla av att vara ett andrahandsval, och jag känner att jag snart deppar ihop helt.
Detta tar upp mina tankar allt som oftast.
Min man träffade i sina unga år (23 år) en kvinna som var äldre än honom, och allt gick fort. Han blev kär, det blev ett barn och han började sticka därifrån. Redan innan första barnet säger han att han upptäckt att han inte hade någon större kärlek för henne, men tiden flöt på och sen bestämdes det att barnet skulle ha ett syskon. Sen tog det slut snabbt.
Visst vet jag att han inte mådde bra, och att han levde i ett destruktivt förhållande, men ändå så känner jag mig som ett andrahandsval.
Han förklarar för mig gång på gång att när han träffade mig så kände han att det var på riktigt. Han har aldrig sagt till mig att han vill ha barn och gifta sig utan det var jag som fick föra frågan på tal. Nu är jag gravid och är rädd att han inte känner som han gjort de andra gångerna han fick barn.
Då berättade han för mig att han endast varit närvarande under 50 % av sitt ex graviditeter och hellre stuckit iväg och jobbat långväga för att slippa vara hemma för att han inte trivdes.
Han säger också att nu är detta helt nytt för honom, för han är med från början till slut och han är framför allt med mig och magen varje dag.
Han säger att det går inte att jämföra, att hon aldrig var speciell för honom, att han aldrig var attraherad av hennes yttre men att det ändå blev barn för att han trodde att det skulle vara så, och han såg ingen annan utväg än att stanna kvar.
Ändå tänker jag hela tiden att något har fått honom att bli upp över öronen som gjorde allt så snabbt. Direkt skulle det förlovas, skaffas barn och gifta sig.
Med mig var han mer tveksam och ville vänta för att som han säger inte göra om samma misstag.
Jag vet att han idag tycker att hon inte är någon vacker människa, men hon är precis raka motsatsen till mig.
Så vad tror ni att jag då tänker? Jo, hon var hans förstahandsval, någon han ville visa upp för sina polare när han var ung. Som han var stolt över.
Jag är mer jordnära, och jag tror inte det var mitt yttre som har gjort att han tycker jag är speciell utan mer mitt inre som att jag är duktig i hemmet och tar väl hand om honom.
Sen säger han klart att jag är det vackraste han träffat, att han aldrig haft sånt sexliv som med mig...bla.bla...men det tror jag inte ett dugg på.
När han levde med henne tänkte han ju säkert samma sak, trots att han idag säger att han inte fattar att han kunde vara ihop med ett sånt stolpskott.
Suck..skönt att skriva av sig.
Snälla kom inte med några elakheter..jag känner mig nere redan som det är.
Kram