Hur släppa taget om min tonåring?

Man måste släppa, annars slår dom sig fria!! Då blir det mycket värre. Frihet under ansvar, ha en bra kommunikation, då känner man sina barn och vet vad dom går för! Vi bor i Stockholm och för mig låter inte fiska/bada som något farligt, utan som en väldigt sund idé!! Här åks det in till stan och hänger i parker på kvällarna, där lurar helt andra fiskar!!

Alla känner sådär, jag har inte ens nå egna barn än men känner REDAN så om mina framtida barn haha!
Men det är bara att göra det...
Tänk dig själv hur du var i den åldern...om du ville ut och vara med kompisarna, hur skulle du då känna det om din mamma hade sagt nej för att hon var rädd om dig? Ditt barn är gammalt nog att kunna ta hand om sig själv nu. Alla råkar ut för saker, men det är ju så livet är.

Det är bara att börja sitta uppe sent om kvällarna och låtsas läsa en bok som ett skäl för att sitta uppe när ungarna kommer innanför dörren nu då

Jag är likadan, oroar mig framför allt för min 14,5 åriga son. Igentligen inga större bekymmer men han går mycket på konserter och åker runt till olika delar av stan där han känner folk. (vi bor i GBG området) Brukar klä sig provocerande så man blir ju orolig att någon skall reta sig på det. Han säger att folk ropar efter honom ibland. Typ Emo och sådant. Man får lägga band på oron, jag håller ju alltid kontakt via mobilen.

Jag har "stängt av" mig själv för att det inte går att oroa sig hela tiden, då mår man själv för dåligt. Vad är det som säger att en olycka ska ske på kvällen, den kan ju lika bra ske på väg hem från skolan? Och man måste låta barnen "testa sina vingar" och lära av sina egna misstag, annars tror jag man får fler och andra bekymmer med dem senare när de väl bryter sig loss. Kanske är jag för "släpphänt" som låter mina tonåringar göra mycket på egen hand (fast det tar emot många gånger), men å andra sidan så är de idag väldigt öppna och självständiga. Vi har haft en diskussion om detta och de säger själva att det är p.g.a detta som de har roligt i livet och får göra saker som gör att de blivit som de är. De räds i stort sett ingenting så jag hoppas inte "friheten" går till överdrift.
Och jag resonerar som så att skulle något hända så hade de i alla fall ett roligt o händelserikt liv, så jag behöver aldrig få dåligt samvete för att jag hindrade dem. Så försök bita ihop och låt grabben göra lite, att fiska låter för mig enbart sunt, tror inte fisken äter upp honom Och om man tillåter saker är frestelsen inte så stor att göra andra saker för ibland vill de göra det enbart för att mamma sagt nej.

Tack för svar, skönt att veta att jag inte är ensam med dessa tankar....

Håller helt med ts....man är orolig jämnt. Jag har en 15 årig son som bara älskar allt som är farligt. Eller farligt och farligt, i mina ögon är det farligt. Cykla på bakhjulet genom hela byn, köra foooort med moppen och gärna på bakhjulet där med. Åka ring med båt. Mmmm. Nu har han fått tillbaks sin epilepsi med i somras så nu får han inte köra moppe eller bada med någon som inte kan få upp han om han skulle krampa i vattnet. Men han är en sådan som gärna är ute med kompisar. Ett stort plus är att hans bästa vän 16 år, litar jag på till 100 procent, skulle något hända vet jag att han ringer mig direkt. Man måste släppa taget lite, men det är svårt. Man är ju konstant orolig...

Släpper man någonsin taget om sitt barn? På ett eller annat sätt så tror jag att man alltid kommer att "oroa" sig för dom fast dom gift sig och fått barn.

Jag har en 16-åring och det är ju ett helt år äldre än 15 men... jag är ändå orolig. Bor i en stockholmsförort och dom är ute och hänger och drar halva nätterna. I början skulle han vara hemma tidigt men inga andra av hans kompisar har tidiga tider, dom flesta har inte tider alls att hålla. Jag får försöka lita på hans omdöme helt enkelt. Har än så länge inte haft anledning att tro att dom gör något farligt direkt men.. huh... kan dom inte vara hemma hos mamma

Det är jättesvårt att släppa taget i lagom takt så att det blir rätt för alla. Det är en svår men nödvändig process.

Vår son är 16 år- så han är ju lite äldre. Vi känner oss just nu ganska stolta och glada över honom. Man gör det när man släpper lite mer och det fungerar bra, känns som ytterligare ett steg mot målet- att bli en klok och självständig människa.

Ang. tider har vi vänt lite på det här med ansvar för tiden. Vi har ingen tid när han ska vara hemma- däremot ligger det på hans ansvar att förmedla sig och tala om när han beräknar att komma hem. Inga problem om han blir senare- men vi vill veta.
Nu är han väldigt skötsam och det är aldrig några problem med tiderna.

Det måste ju spela roll var man bor också. Om det är i en lugn småstad eller i tex Stockholm.

Självklart gör det det!! Kan tänka mig att jag varit hypernervös om vi bott i Stockholm. Vi bor i en håla i småland, men även här finns det otäcka i liten skala..

Vad jobbigt med epilepsin när dom börjar bli så där utforskande och lite "galna" En extra grej att oroa sig för. Jo, jag vet att det inte behöver vara helt lugnt i mindre ort heller