Ni som har kärlek på distans...

Puff

Hade ett års distansförhållande med min kille innan vi flyttade ihop. Vi bor nu i London, innan reste vi fram och tillbaka. Vi sågs aldrig med mer än två veckors mellanrum, det var en överenskommelse vi hade, då vi tyckte tre veckor var alldeles för länge

Nu tjänar vi båda bra så vi hade råd att resa annars hade varit svårt.
Saknaden blev inte bättre med tiden, snarare var det så att om vi tillbringat en vecka tillsammans var det mycket jobbigare att skiljas åt.

Vi pratade varje dag på skype och skickade massor av sms på dagarna. Våra telefonsamtal var heliga och gjorde ju också att jag inte alltid hängde med kompisar ut för att jag ville prata med honom i telefon. Man måste ju uppoffra något för att få något. Samtidigt så är det otroligt viktigt att ha ett eget liv och massor med intressen så att man orkar med att vara ifrån varandra.

Ingen av oss är svartsjuka, annars har jag förstått att många distansförhållanden tar slut på grund av att man inte litar på varandra och vad den andre gör när man inte är där. Det problemet har vi aldrig haft =)

Om ni är seriösa med varandra så är det klart att ni kommer att klara det. Men ni måste inkludera varandra i varandras vardag. Skicka bilder, sms:a och prata. 18 månader är inte så jättelång tid, men ni borde nog flytta ihop då, för att få förhållandet att gå vidare.

jag vet precis hur du känner det....jag träffade min pojkvän för snart 4 år sedan, och vi blev störtkära. Under två års tid pendlade vi 30 mil varje helg till varandra.jag åkte till honom varannan helg och han till mig varannan...det var skitjobbigt,men vi klarade det!...idag bor vi ihop sedan två år tillbaka och är förlovade...jag lovar man klarar det om man bara vill!!! Försök att hitta på så mkt du bara kan dom dagar och helger som ni inte är ihop, det blir bara värre om man sitter hemma....det är tufft, men jag tror att om man klarar detta så klarar man allt!!

Kram på dig! hoppas att det kan få dig att må lite bättre...

Här är en till med distansförhållande och jag sliter mitt hår. Vi separerade ett tag efter över 5 års relation och nu ses vi igen - med 35 mil emellan oss. Har snart setts i totalt 7 år och bor ännu inte ihop - känns trist och lite oväntat. Efter så länge vill man ju ha ett gemensamt liv.

Tänker på det varje dag och vi har sagt att vi ska bo ihop om ett år. Men det känns som en evighet och jag vet inte om jag orkar. Det som är kruxet är jobb. Jag har precis börjat ett nytt och han vill jobba ett år till på sitt.

Vi har klarat distansförhållande (1 år) när vi studerade men nu när vi är vuxna känns det som en svår utmaning att klara omkring två år som det kanske blir för oss.

Man klarar det, men det kan kännas svårt ibland!

Jag träffade mannen i mitt liv på en kortare resa. Vi började träffas och hade ett distansförhållande i 2 år. Det var 60 mil mellan oss o vi sågs väl varannan helg ungefär. Tillslut blev jag galen på situationen och gav utlimatum. Göra slut eller flytta ihop. Vi flyttade ihop o är fortfarande sambos.

Jag hade världens roligaste jobb tidigare, men gav upp det för kärleken vilket jag absolut inte ångrar. Jobb finns det fler av, mannen i ditt liv bara en.

Har också ett distansförhållande sedan 3 månader tillbaks.
Allting känns bra och går bra!

Jag hade en föreställning om att jag aldrig skulle klara av ett distansförhållande pga misstänksamhet och svartsjuka, men det går som sagt bra. Vi litar på varandra till 100% och träffas så ofta vi kan, 2-3ggr/mån. Nu under sommaren var jag hos honom hela semestern.

Nu känner vi varandra sedan många många år tillbaks, så det är kanske också en orsak till att det fungerar såpass bra som det gör.

Vi har planerat att flytta ihop tidigast om ett år.

Precis massa prat med varandra i telefon, massa kärleks sms och tillit så tror jag att ni överlever.. Om ni är rätta för varandra kommer det att gå.. önskar er lycka till :D

Jag har träffat min största kärlek...mannen i mitt liv och han bor i England. Från första stund har vi klickat. Den där underbara kärleken som jag faktiskt inte trodde existerade.
Distansen är jätte jobbig men har egentligen inget val...vi vill vara tillsammans och är redo att kämpa. Ses väl ca 2 ggr i månaden beroende på vad våra jobb tillåter.
Vi har som de flesta andra skype vilket är fantastiskt...gör att vi kan prata flera ggr varje dag.
Mitt största problem är att jag tidigare blivit riktigt bränd o har väl lite svårt att lita på människor men samtidigt måste man ju våga chansa. Det kan vara det bästa val du gör i livet...

Vi har bestämt att flytta ihop och det innebär att jag flyttar till England. Han hade inte tvekat att flytta hit men hans arbete ger oss mycket goda framtidsutsikter och jag vill gärna pröva något nytt.....så varför inte.

Som sagt det känns jobbigt o tungt emellanåt men det handlar nog mest om att styra sina tankar till att tänka på det positiva i situationen. Kan säga att jag ibland får något som kan liknas vid ångest för jag saknar honom så mycket...men man måste försöka skjuta det åt sidan.
Min pojkvän säger alltid att det goda i situationen är att vi lär oss uppskatta varandra o den tid vi har tillsammans. Man tar inte varandra för givet o man vet vad det innebär att kämpa....

Hej!

Jag har ett förhållande nu som har hållt i 1 år och 2 mån. Han bor 4 timmar med tåg ifrån mig.. Visst är det jobbigt men älskar man varandra så gör inte avståndet något. Vi träffas inte så super ofta dock :S ganska jobbigt. Vi snackar i telen 1-2 gånger om dagen and that´s it. Vissa dagar är jobbigare än andra. Önskar han bode närmare så man kunde träffa honom oftare, får väl se om han flyttar hit någon dag..*hoppas*

lycka till med allt :)

kram