Vanartiga barn
I dessa tider av supernannies, "fasta regler", straff och konsekvenser, time-out-mattor, uppfostringsmetoder och belöningssystem, så undrar jag (med glimten i ögat) hur Astrid Lindgrens syn på barnuppfostran var - och om det verkligen var så himla annorlunda förr.
För om Astrid var född på 10-talet (väl?), med den tidens syn på barn och hur de skulle uppfostras, så skapade hon ändå sagofigurer som i mångt och mycket påminner om alla de barn som ofta omnämns här på FL som riktigt avskräckande exempel på hur illa det kan gå om man inte är en Bra Förälder som visar var Skåpet Ska Stå.
Lotta tjurar, knycker cyklar och skriker när hon inte får sin vilja igenom (bortskämd skitunge som aldrig fått lära sig att allt handlingar får konsekvenser). Emil är helt hyperaktiv (ADHD?), Pippi är skogstokig, sig själv nog och uppkäftig (Aspergers?), Ronja drar till skogs för kärlekens skull (tonårstjej som hamnat snett - behöver mer fasta ramar och utegångsförbud?) - listan är oändlig...
Som sagt - glimten i ögat...men nog är det märkligt att folk förr i tiden OCKSÅ verkade ha ungar som käftade emot, gapade, trotsade, struntade helt i vad föräldrarna sa. Kan det vara så att det enda som förändrats är straffen? Först slog vi dem gula och blå utan urskiljning, sedan kom 30-talet med den Svarta Pedagogiken där man systematiskt skulle bryta ner den egna viljan, sedan det 70-talet med sin fria uppfostran - och så nutid då: med uppfostringsprogram på TV för vuxna så att de ska uppfostra sina barn rätt...
VAd säger ni?
