Vi har förälskat oss i rasen Dvärgpinscher och är nu intresserade av att veta så mycket om möjligt om rasen, tex hur den går i hop med små barn och var man finner en seriös bra kennel i Stockholmsområdet!
Så alla som har erfarenhet av denna ras vänligen skriv en rad eller helst flera! :)
Tack på förhand!
Min lilla Dvärgpinscher Myran,5 år kan vara väldigt ettrig.
Hon är dock alltid glad,men hon tror att hon är större än vad hon är. Tror tex att hon är större än en schäfer 
Min Dvärgpinscher är inte jätteförtjust i när barn (och vuxna också för den delen)är väldigt högljudda och uppspelta då blir hon själv hyper-ivrig och skäller och hoppar runt.
Myran är en riktig knä-hund,
hon vill alltid vara med överallt,vart jag än går så vaktar hon mig.
Kan inte ens stänga dörren till toaletten innan hon har sprungit in
Jag kan sammanfatta MIN Dvärgpinscher som en kaxig liten familjehund med ett jättestort hjärta och som alltid är full av bus 
Dvärgpinschar generellt älskar att hålla på med olika aktiviteter.Agility är en stor favorit,
det gör vi ofta.
Men vi har även ställt ut henne och det har gått jättebra.
Man kan sammanfatta det som att Dvärgpinscher är en hund som man kan göra det mesta med
Tusen 2008; åh tack för info! Vi vill ju ha en "stor" hund i litet format om du förstår hur jag menar! :) Det låter som att detta kan vara ngt för oss, vi har haft mellanschnauzer innan då jag var yngre o bodde hemma o det var en himla fin hund men jag tycker dvärgpinschern är så hiiiimla fiiiin! har du barn o i sf i vilka åldrar? Vi har en son som inte är skrikig av sig utan en pysselpelle typ. =)
Tattolady; Tackar vilken bra sida! :)
Ingen om har erfarenheter av dp-valp och barn kring 2,5år?
ne men haft en dp,
men den va otroligt barn kär va inga problem när mina syskon hälsade på 7år..
tycärr gick han inte ihop med min andra han hund..
men valpen vänjer sig ju vid barnet så e absolut inga problem!!!!
är en super kul ras dp.
Vår pinne kommer från Geishas kennel, i Gnesta utanför sthlm.
Överlag brukar rasen funka med barn bara de får vänja sig, vår är dock rädd för barn, men så kan det ju vara ibland. Dvärgpinscher är en ras jag verkligen rekomenderar, men som sagt, det är en mycket stor hund i den lilla kroppen.
Jag har en kastrerad dp-hane, Linus, som är ca 2,5 år. Jag har fått jobba jättemycket med honom för att han ska vara den någorlunda stabila hund han är idag. När vi flyttade för 1,5 år sedan hade han knappt aldrig träffat barn, men här bor barn i nästan varje lägenhet. Han var väldigt osäker i början men tack vare särskilt två flickor i 7-9 års åldern som stod ut med att han skällde (han skällde bara, nafsade aldrig eller så), litar jag nu fullständigt på honom med barn. Barnen på gården älskar honom nu och han älskar godis, så det blir mycket konster
Helt enkelt, som alla andra sagt, så behöver en dp precis som de flesta andra hundar vänja sig vid barn för att förstå att de inte är små monster Sen beror det självklart mycket på barnet också, barn måste lära sig hur de ska handskas med djur.
Och ja, definitivt en mycket stor hund i en liten kropp...
Geishas kennel har jag också hört mycket bra om, annars vet jag inte direkt någon i Sthlms-området. Linus har mor/farföräldrar från bl a Exigor's, Canifelis och Stjärnflockens.
Tips: www.minpinne.com - där finns ett bra och aktivt forum!
Hej och tack för era svar! Har nu forskat ännu mer om rasen och läser till min fasa att många upplever den som hypernervös o aldrig skulle göra om det köpet av ras igen! =( De säger att man inte ens kan gå på toaletten för då börjar de gråta, kan detta verkligen stämma??!!
Nånting som är viktigt att tänka på med en pinne är att lära den att det inte alltid behöver hända saker och ting. En pinne är alltid "på", alltid pigg på att hänga med på saker och ting vilket gärna gör att man bara kör på och glömmer bort den där otroligt viktiga passivitetsträningen, att lära hunden att hitta "av"-knappen (detta gäller alla aktiva hundraser).
Mamma har haft två pinnar (inne på den andra nu) och de är som natt och dag. Nr var en omplacering och hade en otrolig separationsångest då de tidigare ägarna inte ensamhetstränat honom ordentligt för fem öre. Han var skällig och vaktig.
Nr 2 är en underbar individ, köpt från uppfödaren vid 5 månaders ålder (fyller snart 1 år). Han är som en unghund ska vara, busig och full i hormoner. Men han är lyhörd, lättlärd, harmonisk, inga problem att lämna ensam, lite vaktig men lyssnar när man säger att det räcker.
En pinne vill väldigt gärna vara med överallt. Kolla noga på hur föräldrarna är, besök utställningar, prata med uppfödare, ser du en pinne du tycker ser trevlig ut, fråga varifrån den kommer. Om det blir en pinne, kom även ihåg att socialträn den, gå valpkurs etc.
Pinnar är kul hundar men energiska och kan lätt gå över styr om man hela tiden peppar det där energiska.
Jag har en mellanpincher, och liksom dvärgpinchern, det ÄR mycket hund i liten förpackning!!
Jag har fått jobba mycket med min älskling, han tror ju att han är en dobberman... generellt är mellanpinchern mindre ettrig än dvägen, men annars mycket lika, de kräver stimulans!
Fick höra att pinchern skulle vara en familjeälskande, men resarverad mot främlingar och knepig med mat. Stämmer iaf inte in på Charlie, han älskar familjen, och så gott som alla han möter och äter allt (förutom citron och lök)
Nu har Charlie börjat bli gammal, han fyller 10 år i januari. Han är fortfarande mycket pigg och alert när vi är ute, men sover mera när vi är hemma.
Det ÄR en sprättig hund, ibland kan man liksom fundera på om om har damp eller så, men det är också en lättlärd hund som blir hur underbar som helst om man bara ger den den tiden och tränar med den, det är ju en brukshund så dom måste få jobba och bli av med energin. Vår är inte speciellt nervös av sig, han är sprättig men dunder cool, det ska till mycket innan han orkar reagera.
Efter att ha haft pinne så kommer jag nog aldrig ha någon annan ras igen.
Jag instämmer i att det behövs träning i passitivitet för de flesta småpinnar! Min Linus är bra på att sitta still och vänta när vi är ute t.ex, för det har vi tränat en hel del men han stressar däremot upp sig väldigt lätt när något händer, som om någon kompis kommer på besök hemma.
Knepig med mat är Linus verkligen inte, han äter allt (utom sallad om det inte är dressing på) och blir lätt lite tjock men så är han kastrerad också..
Skönt att höra att det verkar vara överdrivet med det jag läst/hört om rasen. Tycker de verkar supertrevliga och roliga, vi kommer träna mkt och ha med hunden dit vi går i princip.
Hur är de med andra hundar, vi kommer bo i ett radhusområde och där finns en del hundar vi kommer möta titt som tätt både stora o små.
Vill ju kunna ha hunden lös på baksidan av huset och att den inte ska stå där o tokskälla för allt osv. Funkar det eller krävs det extremt mkt träning i sf?
Har tidigare haft mellanschnauzer o det funkade otroligt lätt att lära henne sådana saker, var aldrig ngt tjorv så att säga.
Tack igen för alla era svar!! :)
Vår pinne älskar andra hundar och han är egentligen väldigt lydig för att vara totalt ouppfostrad (;), vi tog honom när han var 6 månader från en pundare som sparkat på honom och slängt honom i en fontän, och i nästan 4 år har vi jobbat för att få honom trygg och nu äntligen lyckats, så nu kommer lydnadsträningen), men dessa pinnar har MYCKET egen vilja och egna idéer, så en del hyss hittar dom ju på. Vår leker bäst med stora hundar, schäfer, rottis, leonberger osv, små hundar tycker han inte är speciellt roliga.
Men det är som dom säger, tränar man dom, och inte backar så blir dom underbara. Det är ju en lättlärd ras.