Lånt avstånd, hur gör ni?
Min sambo har en son på fem år sedan tidigare. Pojken bor i Stockholm och sambon har flyttat ned till mig i Göteborg. Vi älskar båda den lilla killen och det är viktigt för oss att han känner att han är en del av familjen när han är hos oss, vilket är varannan helg.
Nu till problemet. Vi börjar oroa oss för att det blir jobbigt för pojken med resorna. Hans mamma har sagt att han får ont i magen av dem. Någonting vi aldrig märkt av, han har aldrig sagt det till oss och han är alltid glad under resorna men vi känner ändå att vi måste ta informationen på allvar OM det nu är sant. (Mamman har flera gånger ljugit och hittat på saker för att... ja inte vet jag varför).
En gång i månaden är min sambo ledig en vecka (pga fyrskiftsarbete), då hämtar vi pojken med tåg på onsdagen och lämnar honom på samma sätt på söndagen. En gång i månaden försöker vi vara närmare Stockholm (hos farmor och farfar osv) för annars blir det i princip inget umgänge utan bara resa. Det tar lite mer än tre timmar att resa mellan Stockholm och Göteborg med x2000.
Detta börjar dock bli lite slitigt och vi känner att det nog inte kommer att fungera i längden (vi har ett litet syskon på väg och farmor och farfar-lösningen kommer bli jobbig längre fram). Vi har pratat med pojkens mamma om att låta honom flyga. Med Malmö Aviation får man flyga från 5 år och flygplatsen ligger i samma stadsdel som pojkens hem. Pojkens resa skulle då reduceras till en tredjedel. Mamman sa blankt nej och uttryckte det som att vi bara skulle "slänga in honom i ett flygplan alldeles ensam". Hon antydde också att det var bara för att slippa ha någon kontakt med henne. Detta är givetvis inte sant. Personalen på flygplanet är utbildade för att ta hand om barnen som flyger och de är aldrig ensamma från att förälder 1 lämnar barnet till att förälder 2 hämtar det. Vi skulle också självklart flyga med honom de första gångerna. Han är inte ovan vid flygning och har flugit ganska mycket.
Flygning skulle alltså vara den bästa lösningen för oss även om det kommer att bli en stor ekonomisk belastning. Alternativet är att ha honom mindre och det vill vi helst inte. Vi har svårt att tro att mamman skulle gå med på att vi får ha honom långhelger och lov osv eftersom hon vill ha denna längre lediga tid med honom också.
Min sambo och mamman har gemensam vårdnad, mamman är boendeföräldern men det finns inga beslut eller skriftliga kontrakt. Bara muntliga överenskommelser.
Finns det någon i en liknande situation, med bonusbarn på långt avstånd? Hur gör ni?
