Hur känns hypomani? (Långt)

Jag har bipolär personlighetsstörning i släkten och undrar ibland om jag har ärvt vissa tendenser. Jag har inte gått till botten med det, (även om jag har gått i terapi av andra orsaker), eftersom jag tycker att jag ändå kan hålla mig inom 'normala' gränser .
Jag har bara haft en svår depression för kanske tio år sedan då jag fick antideprissiva som gjorde mig manisk. Läkaren konstaterade att jag antagligen har det 'i mig' eftersom det inte är en vanlig biverkning av just den medicinen.
Efter det har jag inte tagit några mediciner men jag tror att jag har något som liknar hypomaniska perioder. Det känns som om jag håller på att gå in i en nu.
Ibland blir jag orolig för mig själv och har nästan tänkt be en kollega, som jag litar på, att ha ett kodord när jag 'spårar ur' så att jag kan lugna mig lite medvetet.
Jag vet att man kan läsa om hypomani men jag är intresserad av era erfarenheter här och hur ni reagerar på min beskrivning. Så här är jag/beter jag mig alltså nu:
- Jag pratar och tänker i 180%, associerar blixsnabbt och blir lätt osammanhängande för andra. En bekant sa för ett tag sedan att jag alltid söker "mentala kickar" och det stämmer otäckt bra. Jag provocerar och berör människor som nästan söker sig till mig. Jag har väl lite sektledaregenskaper .
- Jag skämtar oavbrutet och kommer hela tiden på små 'pranks'. Hittills tycker de flesta att jag är underhållande och jag får ofta höra att jag är rolig men jag måste medvetet och aktivt hålla mig i skinnet för att inte bli opassande.
_ Jag har ökad sexuell lust, (trist eftersom jag är singel ), och flörtar mycket. Jag har en viss dragningskraft på män men det är mest ett spel från min sida. Jag får en kick av bekräftelsen och att känna kontrollen över dem, (skäms när jag skriver det men så är det).
- Jag gör upp nya genomgripande planer för mitt liv. Jag har hela tiden ett nytt projekt på gång och måste medvetet backa eftersom jag har barn nu. Förr fanns det ingen stabilitet i min tillvaro, jag följde nästan varje nyck, men det går ju inte nu.
- Det känns som om något driver på mig inifrån, som en kraft jag inte riktigt kan hejda. Det är en underbar känsla på ett sätt - jag gillar mig själv och känner mig oövervinnerlig, speciell och på gränsen till ett geni - men samtidigt skrämmande eftersom den är så stark. Jag t.o.m. går fortare, flyger fram känns det som, blicken blir intensiv och närvaron i stunden ibland väldigt stark, (svårt att förklara).
Jag är alltså inte manisk, jag gör inga 'galna' saker utan ses antagligen som en intensiv, färgstark person men det beror mest på att jag har en enorm självdisciplin (p.g.a. min uppväxt). Det är starka krafter i omlopp inom mig och det krävs mycket energi för att hålla dem i schack och stoppa impulserna.
Jag mår egentligen toppen men får ångest emellanåt över att jag inte riktigt hänger med själv, det känns som det inte är jag riktigt när det driver på som mest. Låter det konstigt?
Känner ni, som är bipolära eller kanske jobbar med det, igen det här? När är det egentligen dags att söka hjälp tycker ni? Hur förstod ni att ni var bipolära?