Kamikazee skrev 2008-08-17 21:28:04 följande:
Jag skulle säga att det är naturligt att känna så (fast tabu att säga högt). Någonstans i någon psykologibok har jag läst att det är helt naturligt för en mamma att vilja ha en dotter och en pappa en son. Detta har med identifikation och lärande att göra. Jag är inte jätteinsatt men det är i vilket fall som helst inget konstigt och något man ska känna dåligt samvete för. Och det innebär ju knappast att man inte älskar de barn man får. Men att få ett barn av samma kön som man själv innebär att man vet vad det barn kommer gå igenom under uppväxt tiden. Den första mensen, den första kärleken osv, vilket innebär att man kan dela med sig av sin erfarenhet och man kan identifiera sig med varandra. Låte kanske lite knas - men något sådant...Det som jag tycker är mest obegripligt är dock att en karl kan säga att han vill ha en pojke/flicka och ingen höjer ögonbrynet. Men om en blivande mamma säger att hon önskar en pojke/flicka blir det genast ramaskri och helst denna kvinna förpassas till en avlägsen trakt.Jag kan helt ärligt säga att jag i smyg önskade mig en dotter, även om jag trodde att det skulle bli en kille. Jag fick en dotter och jag är tacksam. Jag hade älskat en pojke lika mycket som en flicka, självklart och jag hade inte blivit besviken. Men jag hade nog haft mer bråttom med att skaffa syskon än vad jag har nu.
Kan det alltså vara så att jag är helt normal?

Det låter logiskt det du skriver. Tror det ligge rmycket i det där om att man vill dela med sig av det man själv lärt sig som tjej/kvinna. Känns som om mycket av ens egen uppväxt annars varit till "ingen nytta" även om det låter lite knäppt att skriva så för jag kan ju förhoppningsvis lära min söner om livet också. Men riktigt samma sak tror jag inte det skulle bli... Utan en dotter skulle jag aldrig få chnasen att vara den där mamman jag själv skulle vilja ha haft

Anonym (tjejmamma) skrev 2008-08-17 21:30:16 följande:
När jag blev gravid med min dotter längtade jag så intensivt efter en flicka, jag hade alltid sett mig själv som mamma till en flicka. Vi valde att inte ta reda på könet i förväg men när hon väl föddes och jag fick se att det var en flicka vi fått, så var det en oändlig lycka :) Kanske hade jag känt likadant om det varit en pojke, mest troligt är det så men det kan jag inte svära på.Nu, när vi planerar för syskon så känner jag ingen längtan efter något kön. Får vi en flicka till så blir det underbart för vi har en jättefin dotter sedan tidigare. Blir det en pojke är det också en högvinst, för då har vi en utav båda sorternaMen ja, jag skämdes väldigt över min intensiva längtan efter en dotter då jag väntade vårt första barn...
Har hört att mammor bli stolta över söner men lyckliga över döttrar. Undrar om det ligger nån sanning i det.