Att glida genom livet på en räkmacka

Jag tror inte det är så vanligt men finns exempel gör det säkert. Och ja.... jag avundas dom som har det så lätt.

Men tror kanske det bara är en på 1 000 000 som har det så underbart lätt, resten av oss... ja, vi får kämpa med motgångar av alla de slag

Eh, tja, va vet jag. Idag är jag 36, supernöjd med livet efter ett otal förhållanden (en del väldigt destruktiva), skilda och numer avlidna föräldrar, flytt sisådär till 20 olika adresser i mitt liv (gick tex sjuan, åttan och nian i tre olika skolor)...

Min erfarenhet är att ingen glider på en räkmacka... men positivt tänkande tar en längre än när man gämer sig.

Jag har precis fött barn och sprack 4:e graden, visst, skitjobbigt var det... och min man kunde bara vara hemma en dag från jobbet. Men va fasen, idag mår jag ju bra. Livet är ju alltid upp och nedgångar... jag glädjer mig ändå, för livet är vad jag gör det till.

Har gått på 10 skolor jag, är 22 idag. Bott på 9 ställen, varav 4 av dessa på 3 år.

Visst är livet vad man gör det till i de flesta fall - men ibland sker saker utan nån som helst logisk förklaring: plötsliga dödsfall inom familjen, missfall... Hur ska man kunna acceptera liknande saker och gå vidare?

Nä, det tror jag inte är vanligt.

Däremot tror jag det är vanligt att man uppfatta att andra glider på en räkmäcka när de egentligen inte gör det. Det är så lätt att se andras framgångar så som du beskriver dem, men man vet sällan vad som ligger bakom. Saker de inte talar om eller som man själv inte ser.

Den smala snygga tjejen kanske lider av ätstörningar, bästa väninnan med snygga killen kanske tvingas genomgå IVF för att de inte kan få barn osv... Man vet inte allt om någon, även om man tror det.

Oj, TS, det lät som mitt liv du beskrev! Förutom att jag var lite skoltrött under gymnasietiden och fick läsa upp betygen på komvux för att komma in på skolan för drömjobbet! Nä, det är nog inte alla förunnat att ha det så bra - så jag känner mig lyckligt lottad!

Jag är ju inte den snyggaste människan på jorden men jag trivs med mig själv och jag är tillfreds överhuvudtaget och det tror jag både syns och märks på mig!

Nej, jag är nog medveten om de bitarna också, när jag väl är på det humöret. Känns bara som att hela mitt liv upptas av hur bra andra har det (eller åtminstone tycks ha) I all denna avundsjuka glömmer jag bort mig själv till slut. Sen vet jag inte om motgångarna gjort mig så mycket starkare heller - det är min grundinställning som behöver förändras betydligt.

Men du måste ju ha upplevt en massa bra saker också? För egen del har jag haft ett trassligt förhållande med en korkad kille, känt mig ganska ensam utan någon "bästis" periodvis, varit missnöjd med mitt utseende, mitt utbildningsval, arbetslös o en tasktig ekonomi.

Idag kanske inte allt är perfekt heller, men utifrån ser mitt liv nog ut som en räkmacka. En underbar make o världens finaste dotter, nytt hus och ett schysst jobb. Och själv är jag lycklig över vad jag har inte vad jag saknar. Nu har jag nästan glömt de trista åren och fokuserar på det som är bra istället för eventuella brister. För de finns också...

Ja, barndomen var bra förutom på en punkt. Jag är glad att jag beslutade mig för att flytta till Stockholm, träffade min nuvarande sambo och lyckades slutföra gymnasiet. Kom sen in på en mycket eftertraktad linje. Dock är det dåliga som hänt betydligt fler och värre saker. Vidare är den sjukdom jag dras med något av en partysänkare, men visst mår man bättre av att tänka positivt än det omvända.

För att livet är sådant... det är inga konstiga saker egentligen. Folk dör, missfall sker rätt ofta. Livet är ju inte en jämförelse mellan människor om vem som har det lättast utan en gåva som man förvaltar som man kan och vill...