"Färdiginskolad" - men gråter fortfarande. Hur länge ska man avvakta/ge dagis en chans?

Emilia var ledsen vid lämning ganska länge efter inskolningen, säkert 2 månader. Men det gick över snabbare och snabbare, ibland hann vi inte ens stänga grinden innan hon var glad. Hon började i februari. Nu efter sommaren har det också gått över förväntan och hon har hittat en liten bästis som hon längtar efter .

Är han i stort sett bara ledsen när ni lämnar (med vissa undantag) så fungerar ju antagligen själva vistelsen på förskolan. Leker han och har kul där, så trivs han ju där, men han kanske längtar efter er och saknar er också.
Låt det gå ett tag. Ett par veckor i allafall. Då hinenr han förstå att ni alltid kommer och hämtar honom, och då blir det säkert bättre.
Att han sover dåligt kan bero på flera orsaker. Miljön på förskolan är ovan än så länge, man sover ju inte som hemma precis. Det är ju en vanesak att sova i samma rum som många andra barn elelr ute i vagn på ett främmande ställe.

Min tvååring har gått på förskola sen förra hösten. nu har han haft ett långt sommarlov, och nu har det blivit ledset vid lämningen ett tag. Jobbigt, men jag vet ju att han trivs, och att han bara reagerar på förändringen.

Undrar samma sak! Vår kille ska nu efter två veckor vara färdiginskolad men gråter så det gurglar i honom när hans fröken tar över honom. Känns fruktansvärt! Idag började han gnälla i vagnen och sträcka sig efter mig redan när han kände igen att vi gick vägen till dagis.

Försökte fråga hans fröken igår hur lång tid det brukar ta innan de slutar vara så förtvivlat ledsna men fick svaret att det är olika från barn till barn, vissa slutar aldrig gråta när mamma eller pappa går. Tänk att ha det så!

Här kommer du nog att få massor med olka svar mest beroende på vad vi föräldrar tycker om dagis.

Själv är mycket positiv till dagis och allt det positiva med bla utvekcligen av språket, sociala förmågor ocha bara allt kul de gör. Min lille kille hade oxå en del jobbiga stunder kring inskolningen men älskar att vara på dagis idag.

Hur känner du själv? Känner du förtroende för dagiset? Kan det oxå vara så att det är lite jobbigare för er son, pga den förändring med att nytt lillasyskon som varit?

Det viktiga är ju också att övertygande spela glad inför barnet och inte vara osäker på om man gör rätt i att lämna det på förskolan för det smittar av sig. I de allra flesta fall går det över.

Vi har börjat komma till det stadiet att Emilia inte vill gå hem istället och det tyder ju på att hon trivs . Hon har alltid blivit ledsen när jag gått, även om hon är kvar hemma med pappa. Nu trivs hon och är trygg på dagis och vi vet att hon har det bra där och det är nog det viktigaste.

Hej! Min son på 16-månder håller på att skolas in nu. Jag är gravid och syskonet kommer i slutet av november. Jag bestämde mig för att om min son gråter mycket vid lämning och även när han är där själv så struntar jag i dagis och har honom hemma. Jag hade nog bara gett det högst två veckor. Nu har det däremot gått jättebra och han har inte gråtit alls. Men jag är absolut ingen expert. Att barn gråter är nog vanligt vid inskolning och sedan kan de nog trivas hur bra som helst. Jag skriver bara hur jag skulle ha gjort och jag vet inte om det hade varit rätt eller inte. Men jag hade inte klarat mer gråt.

Jag skolade in min dotter en extra vecka. Det gav med sej sen & nu tycker hon om att vara på dagis.

"Hemskt nog" så vande sig min dotter mer och mer av att vara på fs och i och med det blev lämningarna bättre men jag tyckte att det var jättetufft i början.

Förstå mig rätt, jag gillar fs men tanken på att barnet "ger upp tillslut" låg nära tillhands när det kändes jobbigt.

Vet inte om detta är peppande eller inte...men min son var 17 månader när vi skolade in honom och det var jättetufft!! Han grät mest hela tiden...efter två veckor hade gått så grät han fortfarande vid lämningen och nån gång under dagen också, först efter 10-12(!!) veckor så har han slutat gråta vid lämningen och blivit helt omvänd istället, nu vill han inte gå hem istället :)

Men viktigt är att man inte ska "tycka synd" om barnen så att dom märker det....jag tror helt klart att min son kände av min ångest och att det bidrog till att det tog sån tid!

Att ha svårt att kiljas från mamma/pappa och att trivas/inte trivas på förskolan är ju inte nödvändigtvis samma sak. Många barn trivs jättebra på förskolan, leker, stojar och busar hela dagen. Det är just bara i det känsliga läget när föräldern ska gå som man blir ledsen/arg, eftersom man inte gillar att ta avsked. Och vem gör det, egentligen?
Sen kan mammalängtan/pappalängtan komma tillbaka i känsliga situationer, som t ex om man vaknar för tidigt på vilan. Det är ju lite som när man själv var liten och skulle sova borta, och fick hemlängtan när man skulle sova, fast man hade haft jättekul innan.

Sen kan man förstås vantrivas på förskolan, med hela situationen eller med verksamheten och personerna där... men det är vanligare att det är själva "skilsmässan"...