Vad är det för fantastiskt med Jesper Juul?

Oj, jag håller inte alls med! Visst är han lite överanalyserande ibland, men i det stora hela tycker jag att han sätter fingret precis på vad man gör fel i sin relation till barnen.

Barn klarar mycket mer än vad man tror, och JA - en treåring kan ta ansvar för både läggtid och middagssömn. Vi provade efter att ha läst, och efter någon vecka eller två fungerade det jättebra. Precis som han kan ta ansvar för ätandet och kärleksbehovet och de grundläggande kroppsbehov som finns.

Han menar inte - och jag förstår inte riktigt hur du har läst - att barn som gnäller blir behandlat fel. Men han ger en annorlunda syn på hur man bör bemöta det gnällande barnet.

Jag tycker att hans böcker är genialiska, de sätter ord på många av de tankar som jag hade men inte riktigt kunde formulera tidigare.

TS
Så det finns en till som inte gillar Jesper Juul!! Trodde jag var ensam på jorden om det! Skönt då är jag inte helt väck i varje fall!

Oj, den är jag nyfiken på! Hur gjorde ni? Slutade ni bara att säga till "nu är det kväll"? Hur sent la han sig då den första tiden?

Jag tycker iofs också att Juul är genialisk. Vi har absolut inte försökt allt han skriver, men det vi har ändrat i vårt beteende mot barnen, har bara gjort vår relation med barnen bättre.

När min son var tre kunde han INTE ta ansvar för sin middagssömn. Han slutade sova middag i den åldern, kunde inte somna på dagen, men slumrade lätt till sent på eftermiddagen om vi typ åkte buss.

maten tycker jag är en helt annan femma - där kan jag instämma helt. men sömnen har aldrig varit någon piece of cake för någon av mina barn, även om det just nu funkar riktigt bra.

apropå gnället så syftar jag på ett exempel i en affär. Två flickor väntar med sina mammor, båda tröttnar på att köa. Ena flickan gnäller och klagar, mamman blir arg och behandlar henne med aggressivitet. Den andra mamman är vänlig. Första flickan har från början en gnällig ton som inte den andra flickan har, Juul skriver att det är för att hon från början vet att hon inte kommer bli bemött med respekt. Vilket enligt mig är en mycket märklig analys - barn gnäller ibland, pun kt slut. Det är knappast hela världen, eller ett bevis på att barnet mår dåligt. Och DESSUTOM kan jag tycka att det är fel att problematisera gnäller - som om det vore ett mindre värt känslouttryck!

TAck dock för ditt svar Bonanza - intressant att se hur andra tänker runt denne Juul!

*håller med*

Berätta! Vilket beteende hade ni innan och hur ändrade ni er? Blir nyfiken!

Jag tror att det som gör mig lite förvirrad är att jag redan håller med om det allra mesta han skriver I PRINCIP - men jag håller inte med om hur barnen då ska "bli" (missförstå mig rätt) eller rättare sagt "fortsätta vara". Liksom i alla relationer med människor uppstår konflikter ibland, ibland är man trött oxch grinig, ibland är man själaglad och lycklig. Att barnen skulle bli dessa ognälliga, alltid vänliga, samarbetande små varelser tycker jag är osannolikt. Den vuxna mänskligheten är ju inte sådan. I alla fall inte jämt...

Tycker iofs att vissa saker som han skriver stämmer, men mycket tyckte jag också var blaj! Hade hört så mycket bra om hans ideer men efter 2 böcker är jag bara besviken

Jag ställer mig också lite tveksam. Överanalyserandet, och de, som jag uppfattar det, höga kraven på barnen, att de själva ska kunna ta ansvar för sina behov (det kan ju inte vuxna).
Det finns mycket hos Juul som jag uppskattar, men "akademisk gubbstrutt" är en beteckning som landar ganska fint...
Han har sagt märkligheter också. Bland annat, dolt i en s.k. coachning i Vi Föräldrar, sa han att barn kan få *för mycket uppmärksamhet*. Detta motiverades inte på något sätt alls, ingenstans förklarades vad han menade med det, och jag träffade flera mammor efteråt som reagerat på uttalandet och därefter försökt ge sitt barn mindre uppmärksamhet. Det var inte särskilt lyckat.

har också något minne av vi föräldrar där han coachade en familj där mammn gjorde ALLT och pappan ingenting. Verkligen nada, helt ansvarslös. Juuls lösning: mamman måste sluta tjata, pappan känner sig trängd då och vill inte hjälpa till. man bara gapade... överhuvudtaget tycker jag att det i boken läggs ett lite väl hårt tryck på mamman som om hon vore barnets ende vårdare. Känns lite gammaldags psykoterapi det här - modern är den allt hänger på och gör hon fel är det kört för barnet...

Det vi har ändrat är för andra kanske väldigt självklart beteende. Fast särskilt jag har här tex haft problem med att säga "nej" till barnen om de tex frågar om jag kan leka med dem, läsa för dem etc. Innan sa jag lätt ja, utan att egentligen ville det. Vilket barnen antagligen märkte och det blev inget bra. Efter att jag läste "Konsten att säga nej" blev jag mycket bättre på att faktisk säga nej när jag menade det. Det blev mindre tjat och mycket roligare när jag sa ja.

Den saken som har ändrat allra mest är hur vi pratar med barnen. Tex innan var det lätt att säga "Nu ska ni städa." Och om dem inte gjorde det "Städa nu. Hur många gånger blablabla". Nu säger vi "jag vill, vi vill". Och det är Så effektivt! Sonen sa även här en dag: "om du säger 'sluta nu', så slutar jag inte. Men om du säger 'jag vill att du sluter nu', så slutar jag!" Då pratade han om att reta lillasyster Barnen har också börjat prata i termen "jag vill".

Detta var som sagt kanske ganska självklara saker för många, men inte för mig. Jag har växt upp med kritik och har verkligen jobbat för att hitta ett sätt att prata utan att verka kritiserande mot mina barn. Där har Juul hjälpt mig på vägen.